Attraktion

Attraktion är en kraftfull upplevelse. Det kan i förälskelse vara så starkt att man vill förändra hela sig själv. Bli sitt bästa jag och verkligen ge den man attraheras av total uppmärksamhet och bekräftelse. Attraktion är starkt känslomässig och de flesta upplever tillståndet som positivt. Ett annat sätt att se på attraktionen är att det är den som är grunden till anknytningen mellan två människor. Det är i attraktionen som relationer börjar. Där två individer påbörjar relationsbygget och sakta blir ett vi.

Många människor är rädda och sårbara när de är på väg in i förälskelse. En del av en vill bara vara med den andra personen, helst dygnet runt. Och när det inte är möjligt kommer rädslor och tvivel upp och spökar. Historiska erfarenheter som inte har nått acceptansstatus skrämmer, skämmer och hotar. Andra männislor spjärnar emot allt vad de orkar men förlorar tillslut motståndskraften eftersom attraktionen är för stark. Här, i början av processen gör många snedsteg. Tankar som ”Vi har väl inte sagt att vi är ihop än”, eller ”hon/han träffar säkert någon annan nu”. Då kanske man hoppar i säng med någon annan för att få ett slags bandage mot sårbarhet och rädsla. Detta, att trösta/skydda sig med sexuella upplevelser, är en ganska vanligt strategi hos människor som är sex-, kärleks-, eller relationsberoende.

Detta snedsteg stör anknytningen mellan personerna. På ett eller annat sätt kommer snedsteget att göra sig påmint framöver i relationen. Om det döljs kommer det alltid att ligga där som ett outtalat hinder för, eller som fortsatt skydd, mot sårbarhet (beroende på vilket håll man tittar ifrån). Och grundtron blir, för den som bär på hemligheten: Ingen kan vilja ha en relation med mig. Jag är värdelös eller ond, eller så kanske jag egentligen inte älskar min partner. Den sista tanken är ofta en lösning på skulden. För om jag inte älskar min partner så har jag ju inte gjort något fel egentligen ( tämligen ologiskt resonemang, men vanligt) . Förutom att jag stannar kvar i relationen i ett, fem, eller 20 år. Ett annat sätt snedsteget kan göra sig påmint är om det läggs på bordet, men långt senare. Då kan det bli svårt med tillit i relationen. I synnerhet om det inte uttrycks med ärlig och djup ånger och där man beskriver hur hemligheten varit en stor börda. Sedan måste personen även ta ansvar för att det inte sker igen.

Bristen på tillit projiceras på partnern. Den som hoppade i säng med någon annan, gjorde ju det för att skydda sig mot svek, och mot den olidliga upplevelsen att vara förälskad men för tillfället inte mött. Alltså, det var från början hos den personen tillitsbristen hade sitt säte för att sedan föras över på partnern som nu får bära på bördan.

Vanligtvis brukar det vara så att även den person som nu bär på tillitsbristen, har ett mönster av att attraheras av personer som sviker. Känslomässigt sitter man fast i att man måste anpassa sig, vara storsint och/ha överseende med partnern. Agendan är ofta är att de tror sig måsta ansvara för, eller ”fixa till” partnern för att därmed få vad behöver. De attraheras inte av personer som inte sviker. De verkar tråkiga, ofarliga eller har något annat fel. ; )
Oftast kommer attraktionsmönstret från igenkänning. Där personen var tvungen att helt anpassa, eller utplåna sig för att få ha någon slags relation med pappa, eller mamma. Vi attraheras av det vi känner igen och har överlevt.

Vi kan genom ansvar och ärlighet i relationer sluta skylla på varandra och istället få det ganska bra.

Ett annat sätt att se det på är: Vi attraheras av det vi behöver lära oss.

god natt : )

Kontroll vs Tillit

Det går inte att få tillit till någonting som man kontrollerar. Då styr man resultatet, personen, eller vad det nu är man kontrollerar. Ett stort problem, som är en logisk konsekvens av kontroll, blir att man hela tiden behöver oroa sig för att man ska förlora kontrollen, eller det man kontrollerar. Vad händer om man inte har kontroll Det kan man aldrig få reda på om man inte släpper taget om kontrollen…

Upplevelsen, på en fundamental nivå, om man förlorar kontrollen, är att det känns som att man kommer dö. Men egentligen får man endast tillbaka möjligheten att utveckla tillit. Tilliten kan aldrig odlas i kontrollerad miljö. Tillit kommer ifrån att något blir bra, utan att man i förtid vet om resultatet. Att behovet blir tillgodosett oavsett kontroll, att det räcker med att ärligt uttrycka det man vill eller behöver så blir det så. Man behöva hänga i luften ett tag för att sedan upptäcka att det fungerar, erfarenheten av att livet bär är tillit. Först då kan man börja lita på att det blir som det behöver bli. Det börjar med att man tror på något, utan att veta…

Detta får konsekvenser för mänskligheten. Till exempel när det kommer till tro. En människa som inte har någon tro, kan inte lita på livet, utan måste istället kontrollera det. Våra intellekt bygger på kontroll. Att det vi ser är sant, att det mätbara är det enda som finns osv… problemet här är att utveckling alltid verkar komma ifrån andra sidan, alltså att när något inte går att kontrollera blir oftast lösningen blottlagd. Detta indikerar att kontroll snarast hindrar människan att utvecklas. Och om man börjar titta på världen genom detta perspektiv så blir många saker tydliga.

Kampen om pengar, vem får medlen till forskning,? Vem avgör vilka som tilldelas dessa pengar? Är det balans mellan tillit och kontroll på den nivån? Forskningen måste vara vetenskaplig och mätbar annars är den betraktad som humbug. Och det finns såklart fördelar med det, eftersom det inte går att ”lita” på att alla vill gott (ha ha ha). Eller?

För vart skulle vi annars vara? Tänk om tillit fanns överallt? Det finns forskning som visar att placebo fungerar. Detta betyder att tron har kraft att påverka. Finns det någon gräns för hur mycket en människas tro påverkar hennes liv? Om en människa inte vet vad hon tror så räcker det med att se på hur hon har det, eftersom hennes tro avspeglas i hennes värld. Oavsett om hon tror att hon är i paradiset och upplever det så, eller om allt är helt värdelöst och på randen till katastrof. Det är det hon tror innerst inne som skapar hennes liv. Om vi skulle våga ta ansvar för vår tro så skulle det inte gå att tjäna pengar på människors behov. Då skulle behoven inte betraktas som något som ska döljas och kontrolleras av den som hade behoven. Då skulle tron se helt annorlunda ut eftersom personen skulle uppleva att hon får finnas och kunde börja lita på det. Då kan hon få det precis som hon vill. Människan skulle sluta att vara rädd, och därmed okontrollerbar. Ekonomin skulle fördelas jämt. Osv. De som vågar utmana på denna nivå blir ett stort hot, som Jesus, Gandhi, Mandela osv.. De som har makten kan inte kontrollera en människa som har tillit, bara ha ihjäl eller spärra in…

En annan konsekvens med kontroll är att det finns ekonomiska intressen i att få fram de forskningsresultat som behövs för att man ska kunna sälja en produkt. Och här kommer det alltid att vara hotfullt för den som har marknadsandelar, i de fall forskningen skulle visa att det man säljer inte är bra. Då behöver man kontrollera forskningen för att ha kvar marknaden. Detta betyder i förlängningen att utveckling bromsas och att kriminalitet kliver in vetenskapsvärlden. Detta kan låta syniskt men är snarare logiskt om kontroll ska vara allena rådande.

Det finns stora internationella företag som lägger enorma summor på att bromsa nya företags i deras marknadsföring. De vill inte att nya företag ska ta marknadsandelar så de börjar tidigt hindra de nya från att etablera sig på marknaden. Detta är ytterligare ett symtom på hur kontroll hindrar utveckling. Andra sätt kontroll gör sig gällande är när etablerade företaget köper upp det nya, eller köper upp patentet och aldrig producerar varan. Kontroll strävar mot status quo och gör framtidsforskning till egennyttig, eller förstör/hindrar det som hotar den egna marknaden.

En sak som slår mig är att vi består alla av båda delarna, kontroll och tillit, vi är alla på väg från ”kontrollsidan” mot ”tillitssidan”. Vi har alla argument för varför kontrollen är viktig, men drömmer alla om frihet. Resan från kontroll till tillit är smärtsam och skrämmande. Och om man blir hotad i sitt behov av kontroll så börjar man strida. Det handlar om överlevnad och om vår privata relation till våra innersta behov. Den punkt där vi är som mest sårbara, som vi tror, behöver mest kontroll :) men som skriker efter tillit.

Kontroll bygger på rädsla. Oftast har det man fruktar redan hänt, därav behovet av kontroll. (man ”vet” vad som händer om man inte har kontroll (vet inom situationstecken betyder att det är en del av den innersta tron och därmed styr livet)). Man bär så att säga redan glasögonen som visar att livet är hotfullt och inte går att lita på. Att ta av dem är att överge sin överlevnadsfilosofi. Och då hade ju mamma, pappa, staten, partiet, vännerna, chefen, etc. fel.
Där är man inte längre dömd att sitta i sitt eget fängelse…

Fåendet eller svarta lådan

Svarta lådan. Upplevelser och tankar som ej uttrycks i relationer. Det som ligger dolt bakom censurfunktionen. Det som styr så att fokus hamnar på hur man tror att andra vill att man ska vara, eller på hur man vill att andra ska uppfatta en. Svarta lådan, svarta hålet eller såren och smärtorna som inte har uttryckts ligger där och dikterar livsvillkoren. Känslan är att man inte får uttrycka dessa innersta upplevelser. Min son kallade detta för "fåendet", och menade att det liksom är tabu att uttrycka det som finns där. Och så känns det. Man får inte eftersom lojaliteten ligger hos föräldern. Alla föräldrar bär på defekter som hindrar dem att möta sina barn. Här är det föräldrarnas svarta låda, eller sårade "inre barn" som är lojala med blinda fläcken. Dvs den anknytningspunkt där föräldern sveks eller övergavs av sina föräldrar. Osv...

Det som sker är att svarta lådan nedärvs, från generation till generation.

När man som förälder exempelvis säger: men vi gjorde vårt bästa, eller så farligt var det väl inte, (eller ännu värre): vad känslig du är!

Då säger föräldern indirekt att barnet (även om det vid tidpunkten är vuxet) att dess upplevelse inte tas på allvar. Med andra ord säger föräldern: jag ser inte dig! Min upplevelse är sanningen!

Då sviker alltså föräldern barnet igen. Reaktionen på det bli förmodligen att det inte är någon idé att uttrycka sig i relation till föräldern. "Fåendet" hamnar i vägen för en öppen relation. På grund av förälderns bristande förmåga eller rädsla att se att han eller hon inte funnits där, på vissa områden, för barnet.

Det är bättre att säga till barnet att jag vet att jag svek och övergav dig (eller vad man nu gjort eller inte gjort). Då får barnet rätt till sina känslor och kan därmed uppleva dem, alltså leva upp dem och svarta lådan töms!

Kärlek

spridda tankar

HJÄRNAN AUTOMATISERAR

Allt som upprepas, alla de saker vi gör om och om igen automatiseras av hjärnan, detta på grund av att minska stressen för hjärnan. Då kan hjärnan fokusera på något annat. Detta är vad som kallas för ritualer i missbruk. Ritualer skapar alltså lugn och stressreduktion. Detta gäller vad vi än ritualiserar. Det spelar ingen roll om det är sunda vanor eller ovanor. De är båda stressreducerande. Och om vi vill ha ett liv med lite mindre negativa konsekvenser så är det fördelaktigt att etablera sunda vanor, som i sin tur ger bra mående och positiva vinster. Istället för ovanor, eller osunda vanor som ger negativa biverkningar. Att upphöra med osunda vanor är jobbigt, då kommer stressen tillbaka. Man behöver då, till att börja med i alla fall ,ersätta dem med sunda vanor. Som sedan sakta automatiseras och ger den stressreduktion som söks.

Men min erfarenhet är att det ibland är så att man behöver titta på grundorsaken till varför stressen finns där, annars kan det bli svårt att ersätta ovanan. Och lyckas man med detta så lever man i tron att det går att kontrollera livet, vilket jag tror, är den största illusionen.

Däremot, kan man så klart skapa en mer balanserad plattform att stå på, så att man kan jobba med de bakomliggande trauman som orsakar stressen. Om man byter ut ovanorna mot sunda vanor. Detta gäller i allra högsta grad när man jobbar med beroenden.

Beroenden är ofta ovanor som eskalerat på grund av att de inte längre ger den medicin, ”kick” eller känsla av identitet de en gång gav. Då har ovanan så att säga växt och fått abnorma proportioner, blivit överdrivet viktiga för personen med det tilltagande beroendet. I dessa fall behövs ofta hjälp med att få stopp på beteendet innan man tittar på de bakomliggande orsakerna.

Vad man vet inom beroendebehandling är att relationer och reducerar stress. Relationer där man kan vara ärlig. Nära relationer där man ej behöver dölja hur det känns. Så slutsatsen blir att den bästa medicinen mot missbruk är relationer…

Att Fylla Hålet

Vad är det egentligen jag gör?

Jag äter och äter. Jag äter för att det känns bra. Jag äter för då känner jag mig mindre otrygg. Jag tröstar mig och bedövar mig. Jag växer, alltså inte på längden längre, men på bredden. Jag upplever trygghet när jag äter.

Det finns en djup koppling till trygghet och intimitet när jag stoppar i mig mat. Mat, godis, chips, ostbågar och läsk. Vadsomhelst går ner. Fyll hålet. Jag har kopplat trygghet och tröst till näringsbehovet. Min navelsträng, mitt ammande har flyttat över till mat- och godishyllan. Jag får liksom tillbaka intimiteten med mamma när jag äter. Och magen växer, men jag ser inte det. Jag väljer att fokusera på något annat. Jag bygger liksom in mamma i mig själv som en krockkudde mot allt jobbigt. Snart är jag så stor så att det ser ut som att jag har mamma under skinnet, eller som att jag är mamma. Jag börjar ju faktiskt få tuttar.

Det går att faktiskt att se detta ur ett väldigt komiskt perspektiv, men bara när jag tittar på mitt fläsk. Jag dömer eller värderar verkligen inte någon annan. Men jag tycker det är roligt, från ett kärleksfullt perspektiv när jag ser på mig själv och min "inbyggda" mamma. Jag har inte sett detta förut, men nu ska hon ut. Hon är på väg att lämna mig och jag börjar se mig själv igen. Det känns härligt att sakta men säkert form igen.

love

Min enda fiende...

Min enda fiende är jag själv. När jag säger att det är på något annat vis lurar jag mig själv och lever då förmodligen i någon sorts förhoppning att det är någon annan som ska komma och förändra mitt liv. Antingen lever jag i saknad, då för att slippa acceptera att jag är övergiven. Eller så kan jag leva i en känsla av att vara förorättad, och då är det ju någon annans fel att det är som det är. Då smiter offerkoftan runt min kropp på direkten och den gamla maktlösheten och grå meningslösheten börjar torna upp på himlen.

När jag möter min fiende, dvs mig själv, mina ideer om varför inget funkar, eller min inre tro att det inte finns nån där för mig, eller sorgen över att jag är övergiven, eller vad det må vara som dikterar mina livsvillkor. Då, ja först då kan jag trösta och stötta dessa ideer och säga: Jag vet att ni försöker rädda mig från smärtan, men jag behöver inte er längre (den inre tron och ideerna om att jag inte får finnas osv...) Då kan jag börja sörja och ge mig det stöd och den tröst jag djupt inom mig behöver. Först då kan jag nå till den punkten där jag knyter an till det jag egentligen behöver, vilket är kärlek. Då känner jag trygghet, inspiration, kreativitet och frihet. Då får jag finnas, villkorslöst för mig själv och vara som det är att vara jag...

tjillevippen :)

foto Andreas Fjellström, Angola

Graviditet - Att bereda plats för nytt liv

Vad händer i en relation när en graviditet uppstår?

Det finns mängder av litteratur som beskriver detta, men jag vill skriva om den känslomässiga resa som paret går igenom utifrån ett lite annorlunda perspektiv.

Att försäkra sig om att mannen är vuxen är ett måste för kvinnan och detta är både sunt och naturligt. Hon behöver överge mannen på ett känslomässigt plan och samtidigt få hans stöd i denna process. Detta upplevs ofta som oerhört smärtsamt för mannen. Han behöver här både sörja och stötta. Sörja att han förlorar första platsen i relationen och visa detta är okej genom att stötta kvinnan när hon bereder plats för barnet som är på väg att bli hennes nya fokus.

Om mannen är omogen, vilket de flesta män är när de ska få sitt första barn, så kommer han att ha svårt att ge kvinnan det stöd hon behöver. Han kommer då snarare att projicera ansvaret för upplevelsen av övergivenhet på kvinnan. Och ofta kan det se ut som att han har rätt, utifrån ett rationellt perspektiv, men om man begrundar helheten så behöver kvinnan på ett fundamentalt plan känna att mannen stöttar henne oavsett vad som händer! Därför kan hennes agerande upplevas som irrationellt.

Ur en sketch (minns ej vilken): En man kommer hem och ställer ett tvåliters glasspaket utanför dörren. Han ringer på dörrklockan och gömmer sig bakom dörren. Morrande öppnar hans gravida kvinna dörren, böjer sig ner, fortfarande morrande, tar upp glassen och försvinner in i lägenheten. Nu kan mannen lugnt gå in.

Att se denna kvinna genom kärleksfulla ögon är mannens uppgift!

Om harmoni ska råda i relationen så behöver yin stå över yang! feminin energi behöver pröva maskulin energi och uppleva att oavsett vad som sker så är det så yin som står över yang. Då utvecklas tillit till att relationen kan ta hand om avkomman.

Om mannen envisas med att hävda att det till exempel är på grund av kvinnan han känner sig övergiven, så kommer harmoni inte att uppnås.

Detta gäller inte för de kvinnor som domineras av yang! De attraheras snarare av en partner som domineras av yin. Jag lägger inga värderingar i detta, men det finns alltid en naturlig strävan att uppnå balans, mellan dessa två krafter. Och vill man uppnå harmoni behöver yin alltså stå över yang.

Det är alltså inte så att det alltid är kvinnan som står för yin och mannen för yang, bägge krafterna finns i och verkar i både kvinnor och män...

Harm

Det är skamligt att jag känner harm, det är inget som jag pratat särskilt mycket om. Men när jag gör det och uttrycker känslan i ord så tränger jag ner i den och lär känna mig lite bättre.

Det är harmen i mig som får mig att bli bitter. Harmen i att jag måste göra allt, om det ska bli gjort! Harm över att när jag måste göra något så känner jag mig inte älskad. Jag känner mig alltså älskad när andra gör saker för mig. Då upplever jag kärlek och bekräftelse. Då upplever jag känslan av att bli mött i min sårbarhet. Harmen i mig är med andra ord, en känsla av att jag inte får vara och känna mig liten och sårbar. Ett svek från historien, som gör att jag i harm rebellerar mot att bli vuxen. Det fanns inte någon där för det behovet. Ingen förebild som visade hur man tar ansvar för det mänskliga behovet av att tryggt kunna uppleva sin sårbarhet. Ingen uttryckte detta behov i relation till mig. Så jag fick lära mig själv. Däri låg harmen och skvalpade.

Sårbarhetsbehovet
Detta behov uppfattas som ett andligt behov av de flesta. Och det är kanske så det ska vara. Det blir liksom i relationen till en högre kraft, eller en gud som en människa vågar vara helt sårbar.

Frukostdags

Att vara eller inte vara...

Det jag tänker om andra. Det jag tolkar att min omgivning menar. Det jag undviker att säga till en person för att undslippa en reaktion. När skam hindrar mig att säga sanningen. När jag putsar lite på verklighetsbilden för att den inte duger av någon anledning. Alla dessa anorektiska pareringar är att inte vara!

Ovan exempel existerar endast i min skalle! Man skulle kunna kalla det för fantasier, nojjor och projektioner. Vad dessa tankar gör är att de hindrar mig från att vara. De är i vägen för mig när jag vill vara i kontakt med en annan människa. När jag vill vara.

Att inte vara i kontakt är obehagligt. Övergivenhet och rädsla kommer upp till ytan, åtminstone fram till den dagen då man vågar bli ensam i ansvaret för alla de behov man har som människa. Då först kan man inte bli övergiven. Då behöver man inte överge sig själv i något vi, alltså i någon relation. Här förefaller allt som inte utspelas i relationer som meningslös rappakalja. Som bortförklaringar till varför man inte ska vara... (Att vara)

Om man nödgats lära sig att inte lita på relationer så är det på motsatt vis. Då är det obehagligt att vara i kontakt, eftersom kontakt kräver öppenhet, ärlighet och sårbarhet. Det som man gör här är att man döljer det som man inte kan ta ansvar för. Man överger sig själv för att åtminstone få ha glappkontakt! (Att inte vara)

Psyket lär sig att undvika det som verkar mest obehagligt, eller som addiktologin säger: Psyket delar in sinnesintrycken efter lust- och olustprincipen. Det spelar inte någon roll om vägen är sund eller ej. Detta ligger bortom en människas förmåga att välja, tills dess att man synar bluffen. Och därmed utmanar vår överlevnadsstrategi och istället börjar "våga" dö. Eller sluta överleva och istället börja leva!
Att vara...

Foto:The Shadow

Av Andreas Fjellström

Att bryta destruktiva relationer - Del 1

foto: Andreas Fjellström

Jag fick några frågor av en av mina kära praktikanter. Frågor hon ville att jag skulle skriva om i bloggen.
Jag tror även att hon försöker få mig att bli mer åtagen mitt bloggande, vilket jag är tacksam för :)

Frågorna lyder:

1. Hur man inte ska svika sig själv i en relation.
2. hur man ska bryta återupprepning i relationer
3. vad är en sund relation?
4. hur kommer man över ett ex.
5. Fokus på sig själv i relationen.

Som svar på den första frågan som inte riktigt är en fråga. Det låter som att du vill ha en manual för hur man ska kunna vara kvar i lojalitet till sig själv…

Det första jag undrar då är: -Vad är det som får dig/en människa, att överge sig själv i relationer. Vanligen är det rädslan att bli ensam och ansvarig för sitt liv.

För människor som överger sig i relationer är ensamhet och ansvar ofta samma sak, men inte alls på ett medvetet plan.

Om jag är ansvarig för allt som sker i mitt liv så måste jag sätta gränser för de saker jag inte vill ha i mitt liv. Då blir jag ensam. (tror jag). Vem skulle vilja vara med mej om jag är lojal med mig före den andra personen i relationen? ( självbilden hos människor som stannar i destruktiva relationer är oftast: Jag är ju värdelös och får knappt finnas.. )

Olika varianter av denna självbild är grunden till varför de flesta överger sig själva i relationer.

Man behöver alltså välja att leva i ärlighet, och det måste bli viktigare än hur människor reagerar. Först då kommer man våga sätta de gränser som behövs. Det vill säga få ha integritet för sig själv. Ofta så hindrar en människas behov av att vara omtyckt hennes förmåga att ha den integritet som behövs.

Som svar på den andra frågan så tror jag att upprepning i en relation handlar om att man försöker lära sig var man själv slutar och partnern börjar (Det är i alla fall en del av syftet men detta handlar mer om den känslomässiga utvecklingen som sker i individuationsprocessen, snarare än att man vet vad man håller på med). Jag tror, även, att syftet med upprepningen ofta är ett, futilt, försök att få upprättelse i någon historisk oförätt, i nuet. Alltså en form av projektion. Det är genom den som vi fortsätter att stångas och frotteras och känner mening med relationer.

Det sätt som brukar fungera när det gäller att bryta detta beteende (den destruktiva upprepningen) är att hitta sin del av ansvaret. Vad är det jag gör i situationen, eller inte gör. Vad kan jag förändra (mig själv och mina beteenden). Vad kan jag inte förändra: den andra människan och dess beteenden. Kan jag leva med denna individ och dess beteenden, komma till acceptans att han eller hon är som hon är. Annars måste jag välja bort denna människa och sörja.

Om min del av ansvaret handlar om att jag inte gör något.

Det kan vara att man är offer, dvs att man ”inte gör någonting”. Det borde vara den andra som ska sluta. Då slipper jag ansvaret över sitt eget liv. Jag lägger då ansvaret i min partners knä och slipper sätta de gränser jag behöver för att få ha det som jag vill eller behöver.

Det måste få göra ont att leva. Annars kommer vi inte våga leva. Då kommer livet gå ut på att undvika, eller överleva. Vi kommer då fortsätta vår benägenhet att upprepa destruktiva beteenden i relationer.

Tar upp de resterande frågorna i nästa inlägg. Kärlek!!!

Överlevnad utan ansvar!

Missbrukspersonligheten står som gränsvakt vid randen till det svarta hålet. Allt som påminner om smärtan där nere, längst ner i kolkällaren, skyddar missbrukspersonligheten, "Diffe", mr Hyde eller vad man än väljer att kalla den delen inom sig, mot. Detta har pågått under lång tid och blivit ett så invant beteende att det sällan uppmärksammas av värdpersonen. Omgivningen brukar däremot märka av denna del, oftast i form av olika konsekvenser.

Även om mgivningen har märkt detta, så har den successivt "vaggats in" i tron att det ska vara på det viset. Ofta har omgivningen även någon form av skuld i relationen till missbrukaren. En skuld som känns som en oförrätt. En oförrätt som de endast kan bli kvitt om de "lagar" missbrukaren, får missbrukaren att förstå att man bara vill hjälpa. Oförrätten hade partnern oftast med sig in i relationen. Att "förbli" förorättad gör att man slipper sörja. Då kan man istället vara arg och förorättad.. sitta kvar på övergivelsens sten och se sitt eget liv passera förbi...

Missbrukaren projicerar, från sitt håll, ansvaret på partnern. Allt för att slippa se sig själv. (MAN FÅR JU FÖR FAN INTE FINNAS I ALLA FALL!, SÅ DET ÄR INGEN IDE)

Partnern känner lika dant: ALLT HANDLAR ALLTID OM DIG, DU SER JU INTE MIG!

Båda får rätt i sin innersta tro. Tron att det inte finns någon där för dem. Denna tro gör det omöjligt att välja sig själva först. Den omöjliggör även möjligheten att bli sin egen, och den viktigaste personen i sitt liv.

Genom att bekräfta varandra i denna, djupaste (projicera ansvaret för sig själv på varandra) tro, så kopplas de ihop och förbinds genom traumarepetition. De slipper se att de är ensmat ansvariga för sig själva. De tror att de kommer undan känlsan av övergivelse, känslan de redan hade med sig in i relationen och sedan låtsades ta ansvar för hos varandra. De ljuger för sig själva för att slippa smärtan i att vara övergiven och ensam.. aooch!

kärlek!!!

Skammens Stafettpinne

När vi växer upp är det viktigt att vi får känna det vi känner och prata om det. Vi behöver få se det vi ser och prata om det. Vi behöver få tänka det vi tänker och prata om det. Det är så grunden till god självkänsla läggs.

Mamma: Du är inte alls arg på pappa! Det vet jag! Så där säger vi inte i vår familj! Du tycker om din bror, det är inte sant att du hatar honom!!

Denna typ av budskap lär barnet att dess upplevelser inte är verkliga, eller att dess känslor inte finns. Det skapar en slags schizofren upplevelse av verkligheten. Eller att barnets upplevelser är oviktiga. Detta leder i förlängningen till att barnet slutar uttrycka sina upplevesler och istället lär sig uttrycka det som förväntas. Det blir lydigt och oärligt, dvs oförmöget att vara som det är...

Det som sker är att man blir skambaserad i sin personlighet. Jag är värdelös, jag får inte finnas. Det är ingen ide att jag utrycker MIG.

Istället så börjar man läsa av vad som förväntas av en och successivt lär man sig måla upp en fasad av hur man får vara. Under denna process så tappar man kontakt med sig själv, man börjar förakta sig själv och skämmas för sig själv. Här utvecklas självförakt och även oförmåga att känna in vad man behöver.

Hur kan du tro att du får, uttrycka dig och ta plats med dina känslor och tankar, uttrycka dina behov av att vara som det är och dina behov av att vara sårbar. Hur fan kan du ens tänka tanken din sopa!

Skampersonligheten är grundlagd vid det här laget. Skammens stafettpinne har lämnats över till nästa generation av individer. Härmed rädslostyrda och överanpassade, benägna att självmedicinera med mat, sex, alkohol, shopping, spel och droger.

Våra barn måste få känna, se, tänka, och uppleva det de upplever och även kunna prata om detta utan att ifrågasättas eller värderas och skammas.

Barnet har alltid rätt i sin upplevelse. Det är bara vi vuxna som är felprogrammerade, eller tvingats ta över stafettpinnen från våra föräldrar.

(inspiration: John Bradshaw

Kärlek!!!

Foto: Ella, Av Andreas Fjellström

Återta rätten till upplevelsen

Återta rätten till upplevelsen

Jag har rätt att känna sorg! Där är inte självömkan. Det är outtrykt sorg. Sorg som inte sågs, som inte fick finnas. Ekon av hån, lägger lock på sorgen. Ekon av skam över att ingen såg smärtan. Ekon, som jag tvingades bli lojal, då alternativet hade varit att inse att ingen finns där. Alternativet eller sanningen var alltför smärtsam!

Trauma och symtom på trauma

foto: Andeas Fjellström, Skansen

VAD ÄR TRAUMA OCH VILKA SYMTOM UPPSTÅR

VID TRAUMA

Trauma kommer av:

Fysiska övergrepp och skador
Känslomässiga övergrepp
Sexuella övergrepp, eller utnyttjanden
Våld i hemmet (deltagande eller bevittnat)
Försummelse eller deprivation (behovsberövelse)
Olyckshändelser, naturliga - eller skapade av människan – katastrofer.
Vadsomhelst som skapar stor rädsla

HJÄRNAN

Hjärnans tre huvuddelar

     1. Hjärnstammen: Dina grundläggande livsstödjande funktioner. Här ingår andning, hjärtslag, matsmälting och andra organfunktioner- autonoma processer.

      2.Limbiska systemet: Känslolivet och formatering av minnen

      3. Hjärnbarken (cerebral cortex): Tal, Skrift, matematik, logik processer och tid

HUR TRAUMA PÅVERKAR HJÄRNAN

Trauma aktiverar flykt, kamp och frysningsrespons, (hos män enligt en teori). Kvinnor hamnar i en annan respons som kallas ” Ta hand om, eller bli vän med” ( tend, be friend) . Enligt en teori, som kritiserat flight, fight, freeze teorin, då den forkskingen endast gjordes på män. Det finns även teorier som visar att män “blir vän med” och kvinnor som “fryser” i respons.

Limbiska systemet hamnar i ”red alert” liksom hög beredskap

Hjärnan översköljs av neorokemikalier, tex. adrenalin och noradrenalin, samt kortisol, oxytocin och vasopressin. Men även andra ämnen.

Logiska delen av hjärnan stängs av temporärt (cerebral cortex), eller behöver fortfarnade bildas.

Trauma kan orsaka förändringar i hjärnan – som leder stark benägenhet att utveckla beroenden, psykisk ohälsa och problem med återskapa balans (affect regulation)

POSTTRAUMATISK STRESS (pts) OCH POSTTRAUMATISK STRESSYNDROM (ptsd, (post traumatic stress disorder))

Posttraumatisk stress och posttraumatiskt stresssyndrom är ofta symtom på tidigt trauma, eller pågående traumatiska händelser.

Hur hjärnan reagerar: Inget tänkande förekommer. Hjärnbarken förbikopplas.

Graden av post traumatisk stress beror på hur allvarligt vårt system har utsatts och under hur lång tid.

Hjärnan kan då inte urskilja tid och rum

Människan kan bli bunden till trauma.

EFFEKTER AV TRAUMA

Trauma reaktion: alarm reaktioner (rycker till, skriker till), flashbacks, tvångstankar, sömnstörningar, svåra mardrömmar.

Trauma upprepning: upprepade beteenden eller sökande av personer eller situationer som återskapar traumat. Försök att lösa det olösliga. Ocd (tvångssyndrom). Återuppförande.
Repetitiv tvångsmässighet.

Trauma bindning: dysfunktionella anknytningar ( till människor och ting upplevelser och fenomen) som sker i närvaro av fara, skam och utnyttjande. Övergrepp/konflikt band, vanligt när våld i hemmet förekommer. Och/eller traumatiska relationer.
Filmer som förtydligar detta: ’War of the Roses” och ”Fatal Attraction”

Traumatisk skam: Djup känsla av ovärdighet och självförakt, grundad i traumatisk erfarenhet. Skamcykler, självskadebeteenden, självdestruktiva beteenden, självmordsföreställningar, alkoholism och centraldämpande droger.

Traumatisk triggning/upphetsning: Finna njutning i närvaro av extrem fara, våld, risktagning eller skam

Trauma blockering: försök att bedöva, stänga ute och kväva kvarvarande känslor av trauma. Andra effekter inkluderar tvångsmässigt överätande och överdrivet sovande.

Traumatisk undvikande: Tvångsmässig deprivation särskilt runt tillfällen av framgång, hög stress, skam och oro.

Trauma “splitting”: Att ignorera traumatisk verklighet, “splitta” erfarenheter och inte integrera dem i personligheten eller i dagligt liv. Såsom dagdrömmande, leva dubbelliv eller extrem prokrastinering.

(detta är en fri översättning av mig, av material från Bellwood)

"Used with permission from Bellwood Health Services Inc., Toronto, Canada, www.bellwood.ca".

Tillbaka

Nu är det tid att börja blogga igen! Har många saker att skylla på för frånvaron av nya inlägg :)

How is; ledig, sjuk och sjukt mkt jobb som ursäkt?

Nu mjukstartar jag ifrån flyget mellan Oslo och Stockholm.

En viktig sak på resan i livet är att det inte är nödvändigt att vara perfekt!

När jag tror mig behöva leverera perfektion så upphör i samma ögonblick min

förmåga att lära nya ting!

Peace / A

https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-1/3872087/images/2013/pic_511156289606ee2890bd1f63.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-1/3872087/images/2013/pic_511156289606ee2890bd1f63.jpg" class="image">

JULEFRID

Julen är ofta en tid när dysfunktionella familjemönster träder fram. Vi behöver komma ihåg att vi får ha gränser och integritet.

Har du vuxit upp i ett familjesystem som inte är i tillfrisknande så kan det vara bra att ha någon form av självomsorgsplan om ni ska tråffas i jul.

Det är inte självklart för alla människor att man får säga nej, gå undan. Alltså att inte alltid vara tillags, eller där för andras behov.

Det är okej att tänka på sig själv om man vill må bra.

Ensamhet är också ett stort problem för många. Då är självhjälpsmöten ett bra forum att hitta människor att umgås med.

Brev till pappa

Ett brev till pappa från en av klienterna i fördjupningsgruppen.

Av anonymitetsskäl frågade jag om det fanns behov att göra förändringar i innehållet, och jag bad klienten göra det om så var fallet.

När jag hörde brevet läsas upp slogs jag av närvaron och ärligheten och även hur fint skrivet det är, så ja frågade om jag inte kunde få lägga upp det i bloggen. Jag vill att fler ska få ta del av upplevelsen. Tack för att du ville dela detta brev. 🙏

Nedan följer brevet:

Hej Pappa,

Jag vet inte hur jag ska skriva ett brev till dig. Det känns som att det inte är någon ide, precis som att det aldrig var någon ide att prata med dig, jag lärde mig så tidigt hur det fungerade att ha dig i mitt liv, hur du fungerade och att jag fick nöja mig med det du kunde ge mig, de små glimtar av nånting, kärlek, uppmärksamhet, glädje, ilska som då och då kom fram och det kändes tillfälligt lite mer levande. Jag anpassade mig själv, mitt liv, mitt sätt till dig, så att det skulle passa dig. Jag vet inte om det är någon ide att uttrycka saker till dig, jag blir matt eftersom det är ett sånt jobb att få dig att förstå och lyssna. Du är inte närvarande nånstans. Du är inte här. Jag saknar dig. Jag tror att du skulle kunna vara en jättebra pappa om du bara ville försöka, jag är så beredd och villig att det ska fungera, jag vill så gärna att vi ska en fungerande relation, om du visste hur villig och redo jag är för att ha en pappa och att få kärlek av dig.
Du kan inte, du kan bara förstöra. Allt och alla som kommer i din väg förstör du. Du är så destruktiv. Du är så hårdhänt och elak både i ord och handling, det går inte att vara med dig, du förstör, jag kan inte vara nära dig eller leva med dig, det går inte, du tar livet av mig. Du är så motsägelsefull, å ena sidan är du helt tyst jämt, som en ogenomtränglig mur och samtidigt känns det som att du är en orkan som förstör allt i din väg. Du har förstört så många liv, du har redan dragit från två familjer och lämnat två barn bakom dig, när ska du lämna mig? När ska du lämna mig och mamma? Vad är det man ska göra eller inte göra, uppfylla eller inte uppfylla för att du ska dra? Ibland vill jag veta så att jag kan göra det, jag står inte ut med att ha dig här hela tiden, allt förstörs när du kommer hem, jag kan vara glad under dagen men jag fasar för stunden när jag kommer höra din nyckel sättas i låset eftersom allt liv bara dör då, jag dör. Jag måste stänga av livet när du finns i närheten, det är som att livet inte kan existera när du är närvarande. Jag längtar tills den dagen då du faktiskt går, tills den dagen du inte finns längre, mitt liv kommer bli så mkt lättare och mer fyllt av liv, ljus och frihet då tror jag. Jag kan inte vänta.
Jag förstår inte vad jag har gjort för fel, jag är så förvirrad. Du verkar ha älskat mig när jag föddes och all tid och engagemang du ägnade åt mig då och sen slutade du bara med det när jag blev äldre och ignorerade mig istället, som att jag var luft, som att jag inte fanns. Hur kan du inte se mig?? Jag är ju precis här!!! Jag syns, jag fattar inte vad du är gjord av, hur kan du inte se mig?? Jag skrattar, jag gråter, jag lyckas med saker, jag misslyckas med saker, jag är rädd och du märker ingenting. Hur tänkte du när du satte dina barn till världen och sen bara drar? Om inte fysiskt så tydligen mentalt. Hur kan du vara så ansvarslös? Fattar du vad ditt beteende ställer till med? Fattar du hur skadad jag har blivit och att jag inte klarar av att leva mitt liv, att du har skadat mig med ditt beteende och ditt sätt att vara? Varför tar du inte hjälp? Varför låter du inte oss hjälpa dig, älska dig? Varför är du inte där? Varför är du inte en pappa?
Du skulle bara veta hur mkt jag saknar dig och längtar efter dig. Om du bara hade försökt, om du bara hade varit ärlig om ditt förflutna, om du bara hade sagt att du var villig att åtminstone försöka så hade jag ju varit där, jag var där i så många år. Du hade så många chanser, jag var så lojal med dig, jag var så lojal med dig och vår familj och vårt system, vi hade ju ett system…jag var så lojal med det, jag spelade min roll o spelet, jag hade kunnat - och har i princip – förstört mitt eget liv pga. det men det hade varit värt det om du hade sett mig till slut, om du hade sagt att du älskade mig och ville ha mig, det hade varit värt väntan. Jag väntade och väntade, jag offrade mitt eget liv, allt jag ville göra, alla mina drömmar, mig själv, min hälsa och mitt förstånd så att du kanske skulle ändra dig och upptäcka mig och se mig igen som du en gång gjorde när jag var liten. Jag väntade så på att du skulle se mig. Vet du hur mkt jag har offrat? Jag vill inte ens tänka på det själv eller se det ibland. Din kärlek, du…kom inte så länge du levde, inte förrän du dog kände jag din kärlek för mig, först då vågade jag släppa in den, både den och sorgen över dig och vem du var och över allt vi förlorat, för jag vet nu att du var inte ensam i vår relation, jag hade ett stort ansvar jag också och jag vet hur hårt jag behandlade dig, jag kunde inte annat. Jag visste inte hur jag skulle göra på nåt annat sätt Pappa. Jag hade inte lärt mig nåt annat än att stänga av, vara elak och stänga ute. Det gick inte att ha dig i mitt liv pappa, det gjorde för ont, du förstörde mig, det kändes som att jag skulle dö om du kom nära. Du var omöjlig att ha i mitt liv. Jag var tvungen att gå vidare utan dig, för att överleva. Jag var tvungen för min egen överlevnad att leva pappa lös, det var det enda sättet.
Jag älskar dig. Jag vet att du egentligen vill mig så väl och att du var så rädd om mig. Tack för de gånger du ändå försökte på ditt tafatta sätt visa mig kärlek, tack för när du köpte en filmkamera som du försökte lära dig hur den fungerade för att filma min studentexamen och att du stod där på skolgården när jag sprang ut och filmade och fortsatte med det under hela dagen även om vi inte hade pratat med varann på flera år. Och att det sen inte blev nån direkt film, nåt hade ändå blivit fel, gör ingenting, det finaste var att du försökte och kanske att det var på samma gång det bästa men mest smärtsamma för mig att hantera den dagen.
Jag är så ledsen och känner en enorm smärta för din skull för att du blev så abrupt sjuk och att hela ditt liv förändrades över en natt och att du var tvungen att sluta med allt det som antagligen ändå höll dig vid liv. Jag är så ledsen för att du var tvungen att sluta med att vara i Mariefred och hålla på med dina älskade ånglok. Du som äntligen hade hittat hem där. Det var härligt att veta att du var lycklig där även om det är smärtsamt att jag inte hade med det att göra, att det inte var jag som kunde göra dig lycklig eller att jag inte fick vara en del av ditt liv. Att jag fick stå vid sidan av och följa dig och ditt liv som en åskådare känns genant, som att du var barnet och jag den vuxna, så jävla skruvat, det skulle ju vara tvärtom. Jag kunde inte vara barn med dig, det gick inte. Jag fick aldrig vara ditt barn för du kunde inte vara pappa. Det går inte att vara dotter till någon som inte kan vara pappa. Jag vet inte hur man är någons dotter. Jag är så förvirrad. Jag vet inte hur man lever livet, jag vet bara hur man är en åskådare till livet men inte hur man lever det.
Jag är glad att jag hälsade på dig innan jag åkte till Sydney. Jag är glad att jag hade kommit dit jag hade kommit då och kunde älska dig där jag satt bredvid dig i sängen, att jag kunde känna kärlek trots att du även då var mest intresserad av att fråga om jag inte skulle ge dig barnbarn snart och att jag kunde berätta för dig att jag skulle åka långt bort och inte komma tillbaka på många månader. Men att jag kunde lämna dig med orden att jag skulle komma tillbaka när jag kom tillbaka till Sverige och mena dem. Sen blev det inte så eftersom du dog när jag var borta. Jag hoppas att du inte led för mkt. Jag hoppas att du kände att allt ändå var OK. Jag vet att d gjorde det. Jag vet att du är ok nu och jag har aldrig känt mer frid än när du dog, jag är övertygad om att du är befriad från ditt lidande och att du fått det som du aldrig fick när du levde.
Jag är glad att det blev som det blev, förstå mig rätt, jag är glad att jag hade fått tillfriskna en del så att jag inte var där när du dog, att jag valde att inte komma hem till din begravning, jag har en del skuld runt det men det handlar mest om vad andra tycker om det. Jag vet att jag just då valde mig själv och mitt liv när jag valde som jag gjorde och det var kanske första gången jag satte mig själv och mina behov först. Jag kände kärlek för dig när du dog. Jag kände acceptans. Jag älskar dig pappa. Jag vet inte vem du var eller hur du mådde eller hur du kände eller vad du tyckte eller hur du hade det, det hade varit häftigt att lära känna dig, det hade varit häftigt och - jag kan bara gissa - ett helt annorlunda liv att ha en pappa. Jag kommer försöka göra mitt bästa för att ta all hjälp jag kan få och göra tvärtemot hur du gjorde i ditt liv, för det har jag verkligen fått med mig, hur du gjorde är motsatsen till hur jag ska göra om jag vill vara med i livet så jag känner mig tacksam för det. Jag vet att du hejar på mig nu att gå i en annan riktning, jag känner det.

Vem är vem och varför?

Tar vi ansvar för varandras mående pga. att vi inte vet var vi slutar och partnern börjar?

Det är vanligt att vi människor stannar kvar i relationer trotts att vi inte upplever att vi blir accepterade som vi är.

Utifrån denna position har vi en sorts känslomässig rätt att harmas och vinsten kan vara att vi slipper ansvaret för att våra liv inte är på det viset som vi vill. Vi döljer oss då bakom att vi har ett ansvar för vår partners känslor. Tänk om jag skulle råka såra min partner med min ärlighet.

Om vi vänder på detta så det skulle det vara bättre att strunta i sig själv och leva enligt den gamla vanliga iden? Som oftast lyder:
"Jag blir övergiven om jag är ärlig".

Då måste jag alltså hellre låtsas att jag är omsorgsfull om min partners känslor än att vara som det är att vara jag. (detta är naturligtvis inte sant!) Partnern vet, men får inte heller ta plats med sin ärlighet! Partnern får kanske inte peta i såret som du har. Såret som skriker i dig att du är otillräcklig och egoistisk, eller lat och lögnaktig. Partnern har samma problem fast spegelvänt! Partnern tar på sig skulden för din oförmåga att vara som det är och förlorar sig själv i kampen om att du ska våga bli ärlig och vara du. I den kampen slipper partnern dessutom vara sig själv, vilket är en kostsam bonus.

Här upplever sig partnern osedd och vågar sällan uttrycka den ensamheten. Här får partnern sin känslomässiga harmvinst! Alltså, här måste partnern anpassa sig, och det viktigaste för partnern blir att bevisa för dig att det går att lita på relationen och växa upp. Partnern förlorar sig successivt mer i denna process och ju längre ifrån sig själva personerna i relationen kommer, desto kraftigare upplevs ensamhet och övergivenhet. Båda tror på fullt allvar att det beror på den andra.

De kan inte vara sig själva, därför upplever de att det är den andras fel att de känner sig osedda och övergivna... Vem har man egentligen ansvar över?

Detta är ytterligare ett uttryck för vårt medberoende i varandras oförmåga att vara lojala med vår egen upplevelse..

Foto: Andreas Fjellström

Sj har blivit medberoende!

Alla passagerarna sitter på tåget! Det är några minuter innan klockan blir 14:23. Avgångstid. Snabbtåg till Östersund. Jag ska av vid Sundsvall och byta till buss för vidare färd till Härnösand.

Plötsligt säger en röst i högtalaren: Vi kommer att invänta ett försenat tåg som är på väg från Göteborg.

Hur länge vi skulle vänta fick vi inte veta...

Plötsligt kändes det som att leva i en diktatur. Skulle bussen vänta på mig i Sundsvall? Hade de som beslutat att vi skulle invänta det försenade tåget tänkt igenom alla konsekvenser beslutet medförde!!

Vi får väl se!

Relationer...

Hur viktiga är relationer egentligen? Relationer är det enda som kan få en människa att ta sig ur beroendeproblematik och tillbaka till livet där tillfrisknande kan ske. Relationer är det forum so, vi behöver för att, genom spegling, se oss själva. Om relationen är ärlig, så får vi en klar/överensstämmande bild av oss själva. Och det motsatta i en oärlig relation.

John Bowlby som anses vara grundaren av anknytningsteorin kom fram till att: "psykisk hälsa hänger på att spädbarn och småbarn får uppleva en varm, nära och varaktig relation med sin mamma ( eller ett permanent moderssubstitut) i vilken de båda känner tillfredsställelse och glädje". Numer vet vi att pappan kan vara den personen.

John Bowlby kom fram till detta när han, efter andra världskriget, fick i uppdrag av WHO att ta reda på varför barndödligheten var så enormt hög på barnhemmen runt om i Europa. Hela Europa var fullt av föräldralösa barn vid den tiden, då kriget skördat så många offer.
problemet som WHO ville undersöka var orsaken till att så många av barnhemsbarnen dog, utan att det gick att förklara medicinskt.

Innan anknytningsteorin, sakteligen började accepteras, menade behavioristerna att barn var som oskrivna blad som man programmerade med olika metoder. Och att människan bestod av olika inprogrammerade beteenden. Känslorna saknade betydelse, menade man. Om man tog upp ett barn som grät så sabbade man möjligheten att skapa ett duktigt/lydigt barn. Man skapade duktiga barn genom att bryta barns naturliga behov av att knyta an till en person. Bowlbys slutsatser möttes av hårt motstånd av dåtidens behaviorister och den störda anknytningspedagogiken färgar fortfarande många familjesystem system idag, tyvärr.

Inspiration till inlägget fick jag från Dan Josefsson och Egil Linges "Den mörka hemligheten".

Tidigare inlägg Nyare inlägg

relationerunderytan

Relationer och det som pågår under ytan. problem, otroheter, sexberoende, missbruk.