Att Fylla Hålet
Vad är det egentligen jag gör?
Jag äter och äter. Jag äter för att det känns bra. Jag äter för då känner jag mig mindre otrygg. Jag tröstar mig och bedövar mig. Jag växer, alltså inte på längden längre, men på bredden. Jag upplever trygghet när jag äter.
Det finns en djup koppling till trygghet och intimitet när jag stoppar i mig mat. Mat, godis, chips, ostbågar och läsk. Vadsomhelst går ner. Fyll hålet. Jag har kopplat trygghet och tröst till näringsbehovet. Min navelsträng, mitt ammande har flyttat över till mat- och godishyllan. Jag får liksom tillbaka intimiteten med mamma när jag äter. Och magen växer, men jag ser inte det. Jag väljer att fokusera på något annat. Jag bygger liksom in mamma i mig själv som en krockkudde mot allt jobbigt. Snart är jag så stor så att det ser ut som att jag har mamma under skinnet, eller som att jag är mamma. Jag börjar ju faktiskt få tuttar.
Det går att faktiskt att se detta ur ett väldigt komiskt perspektiv, men bara när jag tittar på mitt fläsk. Jag dömer eller värderar verkligen inte någon annan. Men jag tycker det är roligt, från ett kärleksfullt perspektiv när jag ser på mig själv och min "inbyggda" mamma. Jag har inte sett detta förut, men nu ska hon ut. Hon är på väg att lämna mig och jag börjar se mig själv igen. Det känns härligt att sakta men säkert form igen.
love