Att vara eller inte vara...
Det jag tänker om andra. Det jag tolkar att min omgivning menar. Det jag undviker att säga till en person för att undslippa en reaktion. När skam hindrar mig att säga sanningen. När jag putsar lite på verklighetsbilden för att den inte duger av någon anledning. Alla dessa anorektiska pareringar är att inte vara!
Ovan exempel existerar endast i min skalle! Man skulle kunna kalla det för fantasier, nojjor och projektioner. Vad dessa tankar gör är att de hindrar mig från att vara. De är i vägen för mig när jag vill vara i kontakt med en annan människa. När jag vill vara.
Att inte vara i kontakt är obehagligt. Övergivenhet och rädsla kommer upp till ytan, åtminstone fram till den dagen då man vågar bli ensam i ansvaret för alla de behov man har som människa. Då först kan man inte bli övergiven. Då behöver man inte överge sig själv i något vi, alltså i någon relation. Här förefaller allt som inte utspelas i relationer som meningslös rappakalja. Som bortförklaringar till varför man inte ska vara... (Att vara)
Om man nödgats lära sig att inte lita på relationer så är det på motsatt vis. Då är det obehagligt att vara i kontakt, eftersom kontakt kräver öppenhet, ärlighet och sårbarhet. Det som man gör här är att man döljer det som man inte kan ta ansvar för. Man överger sig själv för att åtminstone få ha glappkontakt! (Att inte vara)
Psyket lär sig att undvika det som verkar mest obehagligt, eller som addiktologin säger: Psyket delar in sinnesintrycken efter lust- och olustprincipen. Det spelar inte någon roll om vägen är sund eller ej. Detta ligger bortom en människas förmåga att välja, tills dess att man synar bluffen. Och därmed utmanar vår överlevnadsstrategi och istället börjar "våga" dö. Eller sluta överleva och istället börja leva!
Att vara...
Foto:The Shadow
Av Andreas Fjellström
