relationerunderytan

Attraktion är en kraftfull upplevelse. Det kan i förälskelse vara så starkt att man vill förändra hela sig själv. Bli sitt bästa jag och verkligen ge den man attraheras av total uppmärksamhet och bekräftelse. Attraktion är starkt känslomässig och de flesta upplever tillståndet som positivt. Ett annat sätt att se på attraktionen är att det är den som är grunden till anknytningen mellan två människor. Det är i attraktionen som relationer börjar. Där två individer påbörjar relationsbygget och sakta blir ett vi.

Många människor är rädda och sårbara när de är på väg in i förälskelse. En del av en vill bara vara med den andra personen, helst dygnet runt. Och när det inte är möjligt kommer rädslor och tvivel upp och spökar. Historiska erfarenheter som inte har nått acceptansstatus skrämmer, skämmer och hotar. Andra männislor spjärnar emot allt vad de orkar men förlorar tillslut motståndskraften eftersom attraktionen är för stark. Här, i början av processen gör många snedsteg. Tankar som ”Vi har väl inte sagt att vi är ihop än”, eller ”hon/han träffar säkert någon annan nu”. Då kanske man hoppar i säng med någon annan för att få ett slags bandage mot sårbarhet och rädsla. Detta, att trösta/skydda sig med sexuella upplevelser, är en ganska vanligt strategi hos människor som är sex-, kärleks-, eller relationsberoende.

Detta snedsteg stör anknytningen mellan personerna. På ett eller annat sätt kommer snedsteget att göra sig påmint framöver i relationen. Om det döljs kommer det alltid att ligga där som ett outtalat hinder för, eller som fortsatt skydd, mot sårbarhet (beroende på vilket håll man tittar ifrån). Och grundtron blir, för den som bär på hemligheten: Ingen kan vilja ha en relation med mig. Jag är värdelös eller ond, eller så kanske jag egentligen inte älskar min partner. Den sista tanken är ofta en lösning på skulden. För om jag inte älskar min partner så har jag ju inte gjort något fel egentligen ( tämligen ologiskt resonemang, men vanligt) . Förutom att jag stannar kvar i relationen i ett, fem, eller 20 år. Ett annat sätt snedsteget kan göra sig påmint är om det läggs på bordet, men långt senare. Då kan det bli svårt med tillit i relationen. I synnerhet om det inte uttrycks med ärlig och djup ånger och där man beskriver hur hemligheten varit en stor börda. Sedan måste personen även ta ansvar för att det inte sker igen.

Bristen på tillit projiceras på partnern. Den som hoppade i säng med någon annan, gjorde ju det för att skydda sig mot svek, och mot den olidliga upplevelsen att vara förälskad men för tillfället inte mött. Alltså, det var från början hos den personen tillitsbristen hade sitt säte för att sedan föras över på partnern som nu får bära på bördan.

Vanligtvis brukar det vara så att även den person som nu bär på tillitsbristen, har ett mönster av att attraheras av personer som sviker. Känslomässigt sitter man fast i att man måste anpassa sig, vara storsint och/ha överseende med partnern. Agendan är ofta är att de tror sig måsta ansvara för, eller ”fixa till” partnern för att därmed få vad behöver. De attraheras inte av personer som inte sviker. De verkar tråkiga, ofarliga eller har något annat fel. ; )
Oftast kommer attraktionsmönstret från igenkänning. Där personen var tvungen att helt anpassa, eller utplåna sig för att få ha någon slags relation med pappa, eller mamma. Vi attraheras av det vi känner igen och har överlevt.

Vi kan genom ansvar och ärlighet i relationer sluta skylla på varandra och istället få det ganska bra.

Ett annat sätt att se det på är: Vi attraheras av det vi behöver lära oss.

god natt : )

Det går inte att få tillit till någonting som man kontrollerar. Då styr man resultatet, personen, eller vad det nu är man kontrollerar. Ett stort problem, som är en logisk konsekvens av kontroll, blir att man hela tiden behöver oroa sig för att man ska förlora kontrollen, eller det man kontrollerar. Vad händer om man inte har kontroll Det kan man aldrig få reda på om man inte släpper taget om kontrollen…

Upplevelsen, på en fundamental nivå, om man förlorar kontrollen, är att det känns som att man kommer dö. Men egentligen får man endast tillbaka möjligheten att utveckla tillit. Tilliten kan aldrig odlas i kontrollerad miljö. Tillit kommer ifrån att något blir bra, utan att man i förtid vet om resultatet. Att behovet blir tillgodosett oavsett kontroll, att det räcker med att ärligt uttrycka det man vill eller behöver så blir det så. Man behöva hänga i luften ett tag för att sedan upptäcka att det fungerar, erfarenheten av att livet bär är tillit. Först då kan man börja lita på att det blir som det behöver bli. Det börjar med att man tror på något, utan att veta…

Detta får konsekvenser för mänskligheten. Till exempel när det kommer till tro. En människa som inte har någon tro, kan inte lita på livet, utan måste istället kontrollera det. Våra intellekt bygger på kontroll. Att det vi ser är sant, att det mätbara är det enda som finns osv… problemet här är att utveckling alltid verkar komma ifrån andra sidan, alltså att när något inte går att kontrollera blir oftast lösningen blottlagd. Detta indikerar att kontroll snarast hindrar människan att utvecklas. Och om man börjar titta på världen genom detta perspektiv så blir många saker tydliga.

Kampen om pengar, vem får medlen till forskning,? Vem avgör vilka som tilldelas dessa pengar? Är det balans mellan tillit och kontroll på den nivån? Forskningen måste vara vetenskaplig och mätbar annars är den betraktad som humbug. Och det finns såklart fördelar med det, eftersom det inte går att ”lita” på att alla vill gott (ha ha ha). Eller?

För vart skulle vi annars vara? Tänk om tillit fanns överallt? Det finns forskning som visar att placebo fungerar. Detta betyder att tron har kraft att påverka. Finns det någon gräns för hur mycket en människas tro påverkar hennes liv? Om en människa inte vet vad hon tror så räcker det med att se på hur hon har det, eftersom hennes tro avspeglas i hennes värld. Oavsett om hon tror att hon är i paradiset och upplever det så, eller om allt är helt värdelöst och på randen till katastrof. Det är det hon tror innerst inne som skapar hennes liv. Om vi skulle våga ta ansvar för vår tro så skulle det inte gå att tjäna pengar på människors behov. Då skulle behoven inte betraktas som något som ska döljas och kontrolleras av den som hade behoven. Då skulle tron se helt annorlunda ut eftersom personen skulle uppleva att hon får finnas och kunde börja lita på det. Då kan hon få det precis som hon vill. Människan skulle sluta att vara rädd, och därmed okontrollerbar. Ekonomin skulle fördelas jämt. Osv. De som vågar utmana på denna nivå blir ett stort hot, som Jesus, Gandhi, Mandela osv.. De som har makten kan inte kontrollera en människa som har tillit, bara ha ihjäl eller spärra in…

En annan konsekvens med kontroll är att det finns ekonomiska intressen i att få fram de forskningsresultat som behövs för att man ska kunna sälja en produkt. Och här kommer det alltid att vara hotfullt för den som har marknadsandelar, i de fall forskningen skulle visa att det man säljer inte är bra. Då behöver man kontrollera forskningen för att ha kvar marknaden. Detta betyder i förlängningen att utveckling bromsas och att kriminalitet kliver in vetenskapsvärlden. Detta kan låta syniskt men är snarare logiskt om kontroll ska vara allena rådande.

Det finns stora internationella företag som lägger enorma summor på att bromsa nya företags i deras marknadsföring. De vill inte att nya företag ska ta marknadsandelar så de börjar tidigt hindra de nya från att etablera sig på marknaden. Detta är ytterligare ett symtom på hur kontroll hindrar utveckling. Andra sätt kontroll gör sig gällande är när etablerade företaget köper upp det nya, eller köper upp patentet och aldrig producerar varan. Kontroll strävar mot status quo och gör framtidsforskning till egennyttig, eller förstör/hindrar det som hotar den egna marknaden.

En sak som slår mig är att vi består alla av båda delarna, kontroll och tillit, vi är alla på väg från ”kontrollsidan” mot ”tillitssidan”. Vi har alla argument för varför kontrollen är viktig, men drömmer alla om frihet. Resan från kontroll till tillit är smärtsam och skrämmande. Och om man blir hotad i sitt behov av kontroll så börjar man strida. Det handlar om överlevnad och om vår privata relation till våra innersta behov. Den punkt där vi är som mest sårbara, som vi tror, behöver mest kontroll :) men som skriker efter tillit.

Kontroll bygger på rädsla. Oftast har det man fruktar redan hänt, därav behovet av kontroll. (man ”vet” vad som händer om man inte har kontroll (vet inom situationstecken betyder att det är en del av den innersta tron och därmed styr livet)). Man bär så att säga redan glasögonen som visar att livet är hotfullt och inte går att lita på. Att ta av dem är att överge sin överlevnadsfilosofi. Och då hade ju mamma, pappa, staten, partiet, vännerna, chefen, etc. fel.
Där är man inte längre dömd att sitta i sitt eget fängelse…

Det som sker är att svarta lådan nedärvs, från generation till generation. 

När man som förälder exempelvis säger: men vi gjorde vårt bästa, eller så farligt var det väl inte, (eller ännu värre): vad känslig du är! 

Då säger föräldern indirekt att barnet (även om det vid tidpunkten är vuxet) att dess upplevelse inte tas på allvar. Med andra ord säger föräldern: jag ser inte dig! Min upplevelse är sanningen! 

Då sviker alltså föräldern barnet igen.  Reaktionen på det bli förmodligen att det inte är någon idé att uttrycka sig i relation till föräldern. "Fåendet" hamnar i  vägen för en öppen relation. På grund av förälderns bristande förmåga eller rädsla att se att han eller hon inte funnits där, på vissa områden, för barnet.

Det är bättre att säga till barnet att jag vet att jag svek och övergav dig (eller vad man nu gjort eller inte gjort). Då får barnet rätt till sina känslor och kan därmed uppleva dem, alltså leva upp dem och svarta lådan töms!

Kärlek 

HJÄRNAN AUTOMATISERAR


Allt som upprepas, alla de saker vi gör om och om igen automatiseras av hjärnan, detta på grund av att minska stressen för hjärnan. Då kan hjärnan fokusera på något annat. Detta är vad som kallas för ritualer i missbruk. Ritualer skapar alltså lugn och stressreduktion. Detta gäller vad vi än ritualiserar. Det spelar ingen roll om det är sunda vanor eller ovanor. De är båda stressreducerande. Och om vi vill ha ett liv med lite mindre negativa konsekvenser så är det fördelaktigt att etablera sunda vanor, som i sin tur ger bra mående och positiva vinster. Istället för ovanor, eller osunda vanor som ger negativa biverkningar. Att upphöra med osunda vanor är jobbigt, då kommer stressen tillbaka. Man behöver då, till att börja med i alla fall ,ersätta dem med sunda vanor. Som sedan sakta automatiseras och ger den stressreduktion som söks.

Men min erfarenhet är att det ibland är så att man behöver titta på grundorsaken till varför stressen finns där, annars kan det bli svårt att ersätta ovanan. Och lyckas man med detta så lever man i tron att det går att kontrollera livet, vilket jag tror, är den största illusionen.

Däremot, kan man så klart skapa en mer balanserad plattform att stå på, så att man kan jobba med de bakomliggande trauman som orsakar stressen. Om man byter ut ovanorna mot sunda vanor. Detta gäller i allra högsta grad när man jobbar med beroenden.

Beroenden är ofta ovanor som eskalerat på grund av att de inte längre ger den medicin, ”kick” eller känsla av identitet de en gång gav. Då har ovanan så att säga växt och fått abnorma proportioner, blivit överdrivet viktiga för personen med det tilltagande beroendet. I dessa fall behövs ofta hjälp med att få stopp på beteendet innan man tittar på de bakomliggande orsakerna.

Vad man vet inom beroendebehandling är att relationer och reducerar stress. Relationer där man kan vara ärlig. Nära relationer där man ej behöver dölja hur det känns. Så slutsatsen blir att den bästa medicinen mot missbruk är relationer…