Tacksamhet

Att tillsammans i grupp bevittna ett barn i en vuxen kropp, ställa sig på sin egen sida. Att få delta när beslutet fattas: att det är viktigare att få vara som det egentligen är än nåt annat, där förtryck och  övergivenhet byts mot helande sorg och tårar. Det är stort!

AF❤
Kategori: relationer
Taggar: Andreas, Fjellström, barm, beroende, blogg, fun.FUN, kärlek, ny, nytt, relationer, samverkangruppen, sex, terapi, under, vuxna, yta;

Den springande punkten

Den springande punkten 

Ingången, kopplingen mellan parterna som bildar en relation. Den smärtsamma punkten som tvingas eller nödgas bli synlig i relationen lite då och då när man lever med någon. Den del man slåss för att partnern ska bära ansvaret för, ofta är den kopplad, till de behov man själv inte vågar stå för att man har, eller till det man som mest fruktar. Denna sårade del, eller punkt, i en människa kan inte läkas så länge man anser att man mår som man gör på grund av partnern, då förblir man drabbad och kan därmed fortsätta bära offerrollen. Med andra ord måste man därmed lämna den person som "inte finns där" om man ska få det man behöver. Detta blir sant eftersom man lägger över ansvaret på partnern. (En projektion känns sann och blir sann)

Ett problem är att man behöver vara sviken, eller överanpassad/övergiven för att man ska få använda "hur man lärt sig knyta an", (sina överlevnadsstrategier), den inlärda överanpassning som grundades i relationen till föräldrarna. Att vi attraheras av detta, dras till personer som inte finns där för oss, är alltså inte så konstigt. Då känner vi igen hur vi ska göra för att klara oss. Dessa personer får oss till en början att känna oss hela! Kärlek. Vi kan fortsätta att överleva. Varför detta blir ett problem är därför att föräldrarna inte gav oss en korrekt bild av vilka vi är. Denna korrektionsresa är vi alla på. Vi förärligas sakta men säkert hela tiden, när vi tillfrisknar och fortsätter "skala löken". Så länge vi hävdar att projektionen är sann insjuknar vi och lever i en upprepning, en loop. För att sakta men säkert nå botten igen, erkänna maktlöshet osv...

Harmoni mellan att stå fri och att vara ömsesidigt beroende, är lösningen. 
Vi kommer före jag, men jag får finnas som jag är. Då blir den springande punkten drivkraft och mening.

Konklusion för vidareutveckling:
 Vi föräldrar kan endast möta våra barn, som vi kan äga vår relation till smärta, döden, fruktan, rädslor, sårbarhet, andlighet och litenhet etc...

Alternativet är på det sätt vi gör nu, om vi inte tillfrisknar:  flykt, självmedicinering, sterb, projiceringar, mediciner, droger, arbete, flykt, makt, osv..