Relationer...
Hur viktiga är relationer egentligen? Relationer är det enda som kan få en människa att ta sig ur beroendeproblematik och tillbaka till livet där tillfrisknande kan ske. Relationer är det forum so, vi behöver för att, genom spegling, se oss själva. Om relationen är ärlig, så får vi en klar/överensstämmande bild av oss själva. Och det motsatta i en oärlig relation.
John Bowlby som anses vara grundaren av anknytningsteorin kom fram till att: "psykisk hälsa hänger på att spädbarn och småbarn får uppleva en varm, nära och varaktig relation med sin mamma ( eller ett permanent moderssubstitut) i vilken de båda känner tillfredsställelse och glädje". Numer vet vi att pappan kan vara den personen.
John Bowlby kom fram till detta när han, efter andra världskriget, fick i uppdrag av WHO att ta reda på varför barndödligheten var så enormt hög på barnhemmen runt om i Europa. Hela Europa var fullt av föräldralösa barn vid den tiden, då kriget skördat så många offer.
problemet som WHO ville undersöka var orsaken till att så många av barnhemsbarnen dog, utan att det gick att förklara medicinskt.
Innan anknytningsteorin, sakteligen började accepteras, menade behavioristerna att barn var som oskrivna blad som man programmerade med olika metoder. Och att människan bestod av olika inprogrammerade beteenden. Känslorna saknade betydelse, menade man. Om man tog upp ett barn som grät så sabbade man möjligheten att skapa ett duktigt/lydigt barn. Man skapade duktiga barn genom att bryta barns naturliga behov av att knyta an till en person. Bowlbys slutsatser möttes av hårt motstånd av dåtidens behaviorister och den störda anknytningspedagogiken färgar fortfarande många familjesystem system idag, tyvärr.
Inspiration till inlägget fick jag från Dan Josefsson och Egil Linges "Den mörka hemligheten".