Kollektivtrafikens gemenskap
Som gammal bussresenär är det en fantastisk upplevelse att, efter ett litet uppehåll, sitta på 680. Den går från Resarö utanför Vaxholm in till Stockholm. Att plötsligt komma så nära människor. Kvinnan framför mig som pratar med en annan kvinna. Som i sitt prat letar efter det ultimata att säga för att den andra, rödhåriga kvinnan ska känna sig trygg. Trygg och förvissad om att hon vill väl. Hennes blick säger något helt annat. Den säger väldigt lite och utstrålar en sort fjärran uppgivelse, kanske är det något medicinskt preparat som filtrerar hennes förmåga att övertyga som härvarande medmänniska. Jag upplever stark kärlek till människor känner jag plötsligt, från ingenstans. Det är helt tryggt i "bussgemenskapen". Alla ser ut som vilsna barn som råkat ut för sina liv, men samtidigt gör sitt yppersta för att det inte ska märkas. Mer kärlek!
Ha en fin dag! Det tänker jag ha:)