Överlevnad utan ansvar!
Missbrukspersonligheten står som gränsvakt vid randen till det svarta hålet. Allt som påminner om smärtan där nere, längst ner i kolkällaren, skyddar missbrukspersonligheten, "Diffe", mr Hyde eller vad man än väljer att kalla den delen inom sig, mot. Detta har pågått under lång tid och blivit ett så invant beteende att det sällan uppmärksammas av värdpersonen. Omgivningen brukar däremot märka av denna del, oftast i form av olika konsekvenser.
Även om mgivningen har märkt detta, så har den successivt "vaggats in" i tron att det ska vara på det viset. Ofta har omgivningen även någon form av skuld i relationen till missbrukaren. En skuld som känns som en oförrätt. En oförrätt som de endast kan bli kvitt om de "lagar" missbrukaren, får missbrukaren att förstå att man bara vill hjälpa. Oförrätten hade partnern oftast med sig in i relationen. Att "förbli" förorättad gör att man slipper sörja. Då kan man istället vara arg och förorättad.. sitta kvar på övergivelsens sten och se sitt eget liv passera förbi...
Missbrukaren projicerar, från sitt håll, ansvaret på partnern. Allt för att slippa se sig själv. (MAN FÅR JU FÖR FAN INTE FINNAS I ALLA FALL!, SÅ DET ÄR INGEN IDE)
Partnern känner lika dant: ALLT HANDLAR ALLTID OM DIG, DU SER JU INTE MIG!
Båda får rätt i sin innersta tro. Tron att det inte finns någon där för dem. Denna tro gör det omöjligt att välja sig själva först. Den omöjliggör även möjligheten att bli sin egen, och den viktigaste personen i sitt liv.
Genom att bekräfta varandra i denna, djupaste (projicera ansvaret för sig själv på varandra) tro, så kopplas de ihop och förbinds genom traumarepetition. De slipper se att de är ensmat ansvariga för sig själva. De tror att de kommer undan känlsan av övergivelse, känslan de redan hade med sig in i relationen och sedan låtsades ta ansvar för hos varandra. De ljuger för sig själva för att slippa smärtan i att vara övergiven och ensam.. aooch!
kärlek!!!