VAD ÄR TRAUMA OCH VILKA SYMTOM UPPSTÅR

VID TRAUMA

Trauma kommer av:

Fysiska övergrepp och skador
Känslomässiga övergrepp
Sexuella övergrepp, eller utnyttjanden
Våld i hemmet (deltagande eller bevittnat)
Försummelse eller deprivation (behovsberövelse)
Olyckshändelser, naturliga - eller skapade av människan – katastrofer.
Vadsomhelst som skapar stor rädsla

HJÄRNAN

Hjärnans tre huvuddelar

     1. Hjärnstammen: Dina grundläggande livsstödjande funktioner. Här ingår andning, hjärtslag, matsmälting och andra organfunktioner- autonoma processer.

      2.Limbiska systemet: Känslolivet och formatering av minnen

      3. Hjärnbarken (cerebral cortex): Tal, Skrift, matematik, logik processer och tid

HUR TRAUMA PÅVERKAR HJÄRNAN

Trauma aktiverar flykt, kamp och frysningsrespons, (hos män enligt en teori). Kvinnor hamnar i en annan respons som kallas ” Ta hand om, eller bli vän med” ( tend, be friend) . Enligt en teori, som kritiserat flight, fight, freeze teorin, då den forkskingen endast gjordes på män. Det finns även teorier som visar att män “blir vän med” och kvinnor som “fryser” i respons. 

Limbiska systemet hamnar i ”red alert” liksom hög beredskap

Hjärnan översköljs av neorokemikalier, tex. adrenalin och noradrenalin, samt kortisol, oxytocin och vasopressin. Men även andra ämnen.


Logiska delen av hjärnan stängs av temporärt (cerebral cortex), eller behöver fortfarnade bildas.

Trauma kan orsaka förändringar i hjärnan – som leder stark benägenhet att utveckla beroenden, psykisk ohälsa och problem med återskapa balans (affect regulation)



POSTTRAUMATISK STRESS (pts) OCH POSTTRAUMATISK STRESSYNDROM (ptsd, (post traumatic stress disorder))

Posttraumatisk stress och posttraumatiskt stresssyndrom är ofta symtom på tidigt trauma, eller pågående traumatiska händelser.

Hur hjärnan reagerar: Inget tänkande förekommer. Hjärnbarken förbikopplas.

Graden av post traumatisk stress beror på hur allvarligt vårt system har utsatts och under hur lång tid.

Hjärnan kan då inte urskilja tid och rum

Människan kan bli bunden till trauma.

EFFEKTER AV TRAUMA

Trauma reaktion: alarm reaktioner (rycker till, skriker till), flashbacks, tvångstankar, sömnstörningar, svåra mardrömmar.

Trauma upprepning: upprepade beteenden eller sökande av personer eller situationer som återskapar traumat. Försök att lösa det olösliga. Ocd (tvångssyndrom). Återuppförande.
Repetitiv tvångsmässighet.

Trauma bindning: dysfunktionella anknytningar ( till människor och ting upplevelser och fenomen) som sker i närvaro av fara, skam och utnyttjande. Övergrepp/konflikt band, vanligt när våld i hemmet förekommer. Och/eller traumatiska relationer.
Filmer som förtydligar detta: ’War of the Roses”  och ”Fatal Attraction”

Traumatisk skam: Djup känsla av ovärdighet och självförakt, grundad i traumatisk erfarenhet. Skamcykler, självskadebeteenden, självdestruktiva beteenden, självmordsföreställningar, alkoholism och centraldämpande droger.

Traumatisk triggning/upphetsning: Finna njutning i närvaro av extrem fara, våld, risktagning eller skam

Trauma blockering: försök att bedöva, stänga ute och kväva kvarvarande känslor av trauma. Andra effekter inkluderar tvångsmässigt överätande och överdrivet sovande.

Traumatisk undvikande: Tvångsmässig deprivation särskilt runt tillfällen av framgång, hög stress, skam och oro.

Trauma “splitting”: Att ignorera traumatisk verklighet, “splitta” erfarenheter och inte integrera dem i personligheten eller i dagligt liv. Såsom dagdrömmande, leva dubbelliv eller extrem prokrastinering.

Det gör ont att inte bli sedd. Så pass ont att vi tidigt slutar uttrycka smärta. Vi ger upp. Hittar nya sätt att bli sedda, som oftast snarare handlar om vad vi gör inte, vad vi är.

Om vi ÄR rädda, ÄR ledsna. Då är det det vi ÄR. Att inte bli sedd i hur det är, gör att vi inte får vara, för oss själva, som det är. Vi börjar istället spela olika roller.

Se min smärta, se min rädsla och stötta och trösta mig i dessa upplevelser. Detta behöver vi uttrycka till oss själva. och sedan ansvara för att vi har stöd och möjlighet att uttrycka dessa känslor.

Såret blir drivkraften, när såret blir sett och upplevt blir det lycka. När det som är får vara och vi tillåter  och möter oss där och erkänner hur det är. Då blir vi trygga.

 

 

foto: Andreas Fjellström

OM REAKTIONER PÅ ÖVERGIVELSE

Att känna sig övergiven är nog bland det värsta vi som människor kan uppleva. Vi behöver varandra för att överleva. Och tyvärr används just övergivelse i många former i uppfostran av barn idag i vår värld. Jag tror personligen att detta skapar enorma följd konsekvenser för hela samhället och hur det byggs vidare och utvecklas. Problemet är bara att det inte riktigt går att bevisa.

Jag jobbar en hel del med människor som har en bakgrund i kriminalitet och olika typer av drogberoenden och missbruk. Och, i princip alla dessa som jag mött, har otroliga svek och övergrepp av olika slag i historien. Ett osett svek, eller övergrepp, där barnet ej bli sedd i sina känslor gör att barnet känner sig osett och övergivet.

Alice Miller beskriver i en av sina böcker, (minns ej på rak arm vilken), att den uppfostringspedagogik som råder lite var stans. Både i olika familjer och andra sammanhang som skolor etc. bygger på följande:
- desto lydigare och följsammare ett barn är, desto mer väluppfostrat är det. Han/hon är så duktig och hjälpsam och så vidare,
Detta, skriver hon, gör att barnets egen vilja måste knäckas, och, ju tidigare, desto bättre, för då kan barnet inte se föräldrarna och ifrågsätta dem eller ställa dem till svars. Barnet tar då istället på sig skulden! Det låter hemskt men försiggår överallt, hela tiden.

Vad som sker om man som barn knäcks är alltså att man tar på sig skulden för sveket och förmågan att stå upp för sig i relationer upphör fungera. Och förmågan att se hur föräldrarna förorättar en upphör. Man hittar en förklaring och det är oftast att man som barn upplever sig vara orsaken till föräldrarnas svek.

Att, exempelvis, störa ett barn genom att försöka få det att bli glatt igen är ett annat sätt att överge barnet i dess sorg. Barnet kommer känna att vi inte kan möta barnet där det befinner sig. Indirekt kommer barnet lära sig att undvika att uttrycka sorg, då det känner att vi inte vill att det ska vara ledset. Många föräldrar blir väldigt oroliga när deras barn är ledsna. Än svårare brukar det vara att bemöta ilska.

Många säger typ: här lilla gubben, inte ska du vara ledsen, ta en glass! Vi visar därmed att vi tycker att sorg är obehaglig eller jobbig. Och berövar barnet dess förmåga att sörja. Det hade nog snarare behövt höra att det är ok att vara ledsen, eller arg… och att vi finns där om barnet behöver oss.


Har ni någonsin sagt, eller hört någon säga:
OM DU INTE KLÄR PÅ DIG NU SÅ GÅR JAG IFRÅN DIG!!!


Detta är ytterligare ett exempel på hur vi använder övergivelse som pedagogik.

Reaktioner på övergivelse var ju vad jag tänkte skriva om. Vanligaste reaktionerna på övergivelse är att man först reagerar med ilska och sorg. Sedan börjar man gradvis ge upp hoppet om att det går att lita på det finns någon där. Någon som tar hand om en. Då utvecklar man istället förmågan att spela spel. Eller som man också kan kallla det, lägger grunden för att utveckla symbios.

Gradvis från att vara apatisk, (och därifrån bli räddad), till att utveckla sjukdom, (bli omhändertagen och slippa uttrycka behov) Syftet med att utveckla denna typ av överlevnadsstrategi är i grunden att slippa uttrycka behov. Eller inte förmå uttrycka behov.
Gradvis vidareutvecklas symbios till att vad som kallas agitation och krigföring, man får signifikans, blir någon. Blir sedd som opponent eller motståndare i konflikt. Blir man inte sedd som barn, finns en metafor: kastar jag en blomkruka i marken får jag skäll, och upplevelsen är då att jag blir sedd. Nästa steg är att man överanpassar sig.

Utfrån överanpassning så kan man ge sig själv uppgifter att lära sig uttrycka sina behov. Och det är enda sättet att ta sig ur symbios, de andra symbiotiska beteendena leder till döden…