Smärta
I grunden handlar det om att vi lär ut till nästkommande generationer, att undvika smärta. Det skapar en oförmåga att sörja. Sorg och smärta är för de flesta människor något som skapar obehag. Dessa upplevelser har vi människor ofta svårt att bemöta. Tidigt uppfattar och lär sig barnen hur föräldrarna förhåller sig till dessa känslor och börjar göra på samma sätt. Resultatet blir att barnet lär sig undvika sin sorg och smärta. Man konstruerar liksom ett eget intellektuellt fängelse som hjälper föräldrarna att slippa ansvara för sin oförmåga.
I början av denna process protesterar oftast barnet och blir kallat för olika saker, eller kanske till och med får en diagnos. Att jag kallar detta för en process är för att det är en lärdom som nöts in. Det tar ett tag att få ett barns psyke att automatiskt undvika smärta!
Livet måste alltså få göra ont! Och vi måste lära oss att det inte är så farligt att det gör ont att leva. Först då kan vi lära ut detta till våra barn! Så länge vi inte gör det så lär vi ut hur att fly från smärta. Samtidigt blir konsekvensen av detta att vi inte vågar leva våra liv. Vi överlever snarare våra liv i futila försök att undkomma smärta...istället för att lära oss att sörja det som gör ont.