relationerunderytan

Vad är det egentligen jag gör?

Jag äter och äter. Jag äter för att det känns bra. Jag äter för då känner jag mig mindre otrygg. Jag tröstar mig och bedövar mig. Jag växer, alltså inte på längden längre, men på bredden. Jag upplever trygghet när jag äter.

Det finns en djup koppling till trygghet och intimitet när jag stoppar i mig mat. Mat, godis, chips, ostbågar och läsk. Vadsomhelst går ner. Fyll hålet. Jag har kopplat trygghet och tröst till näringsbehovet. Min navelsträng, mitt ammande har flyttat över till mat- och godishyllan. Jag får liksom tillbaka intimiteten med mamma när jag äter. Och magen växer, men jag ser inte det. Jag väljer att fokusera på något annat. Jag bygger liksom in mamma i mig själv som en krockkudde mot allt jobbigt. Snart är jag så stor så att det ser ut som att jag har mamma under skinnet, eller som att jag är mamma. Jag börjar ju faktiskt få tuttar.

Det går att faktiskt att se detta ur ett väldigt komiskt perspektiv, men bara när jag tittar på mitt fläsk. Jag dömer eller värderar verkligen inte någon annan. Men jag tycker det är roligt, från ett kärleksfullt perspektiv när jag ser på mig själv och min "inbyggda" mamma. Jag har inte sett detta förut, men nu ska hon ut. Hon är på väg att lämna mig och jag börjar se mig själv igen. Det känns härligt att sakta men säkert form igen.

love

Vad händer i en relation när en graviditet uppstår?

Det finns mängder av litteratur som beskriver detta, men jag vill skriva om den känslomässiga resa som paret går igenom utifrån ett lite annorlunda perspektiv.

Att försäkra sig om att mannen är vuxen är ett måste för kvinnan och detta är både sunt och naturligt. Hon behöver överge mannen på ett känslomässigt plan och samtidigt få hans stöd i denna process. Detta upplevs ofta som oerhört smärtsamt för mannen. Han behöver här både sörja och stötta. Sörja att han förlorar första platsen i relationen och visa detta är okej genom att stötta kvinnan när hon bereder plats för barnet som är på väg att bli hennes nya fokus.

Om mannen är omogen, vilket de flesta män är när de ska få sitt första barn, så kommer han att ha svårt att ge kvinnan det stöd hon behöver. Han kommer då snarare att projicera ansvaret för upplevelsen av övergivenhet på kvinnan. Och ofta kan det se ut som att han har rätt, utifrån ett rationellt perspektiv, men om man begrundar helheten så behöver kvinnan på ett fundamentalt plan känna att mannen stöttar henne oavsett vad som händer! Därför kan hennes agerande upplevas som irrationellt.

Ur en sketch (minns ej vilken): En man kommer hem och ställer ett tvåliters glasspaket utanför dörren. Han ringer på dörrklockan och gömmer sig bakom dörren. Morrande öppnar hans gravida kvinna dörren, böjer sig ner, fortfarande morrande, tar upp glassen och försvinner in i lägenheten. Nu kan mannen lugnt gå in.

Att se denna kvinna genom kärleksfulla ögon är mannens uppgift!

Om harmoni ska råda i relationen så behöver yin stå över yang! feminin energi behöver pröva maskulin energi och uppleva att oavsett vad som sker så är det så yin som står över yang. Då utvecklas tillit till att relationen kan ta hand om avkomman.

Om mannen envisas med att hävda att det till exempel är på grund av kvinnan han känner sig övergiven, så kommer harmoni inte att uppnås.

Detta gäller inte för de kvinnor som domineras av yang! De attraheras snarare av en partner som domineras av yin. Jag lägger inga värderingar i detta, men det finns alltid en naturlig strävan att uppnå balans, mellan dessa två krafter. Och vill man uppnå harmoni behöver yin alltså stå över yang. 

Det är alltså inte så att det alltid är kvinnan som står för yin och mannen för yang, bägge krafterna finns i och verkar i både kvinnor och män...

Det är skamligt att jag känner harm, det är inget som jag pratat särskilt mycket om. Men när jag gör det och uttrycker känslan i ord så tränger jag ner i den och lär känna mig lite bättre.

Det är harmen i mig som får mig att bli bitter. Harmen i att jag måste göra allt, om det ska bli gjort! Harm över att när jag måste göra något så känner jag mig inte älskad. Jag känner mig alltså älskad när andra gör saker för mig. Då upplever jag kärlek och bekräftelse. Då upplever jag känslan av att bli mött i min sårbarhet. Harmen i mig är med andra ord, en känsla av att jag inte får vara och känna mig liten och sårbar. Ett svek från historien, som gör att jag i harm rebellerar mot att bli vuxen. Det fanns inte någon där för det behovet. Ingen förebild som visade hur man tar ansvar för det mänskliga behovet av att tryggt kunna uppleva sin sårbarhet. Ingen uttryckte detta behov i relation till mig. Så jag fick lära mig själv. Däri låg harmen och skvalpade.

Sårbarhetsbehovet
Detta behov uppfattas som ett andligt behov av de flesta. Och det är kanske så det ska vara. Det blir liksom i relationen till en högre kraft, eller en gud som en människa vågar vara helt sårbar.

Frukostdags

Det jag tänker om andra. Det jag tolkar att min omgivning menar. Det jag undviker att säga till en person för att undslippa en reaktion. När skam hindrar mig att säga sanningen. När jag putsar lite på verklighetsbilden för att den inte duger av någon anledning. Alla dessa anorektiska pareringar är att inte vara!

Ovan exempel existerar endast i min skalle! Man skulle kunna kalla det för fantasier, nojjor och projektioner. Vad dessa tankar gör är att de hindrar mig från att vara. De är i vägen för mig när jag vill vara i kontakt med en annan människa. När jag vill vara.

Att inte vara i kontakt är obehagligt. Övergivenhet och rädsla kommer upp till ytan, åtminstone fram till den dagen då man vågar bli ensam i ansvaret för alla de behov man har som människa. Då först kan man inte bli övergiven. Då behöver man inte överge sig själv i något vi, alltså i någon relation. Här förefaller allt som inte utspelas i relationer som meningslös rappakalja. Som bortförklaringar till varför man inte ska vara... (Att vara)

Om man nödgats lära sig att inte lita på relationer så är det på motsatt vis. Då är det obehagligt att vara i kontakt, eftersom kontakt kräver öppenhet, ärlighet och sårbarhet. Det som man gör här är att man döljer det som man inte kan ta ansvar för. Man överger sig själv för att åtminstone få ha glappkontakt! (Att inte vara)

Psyket lär sig att undvika det som verkar mest obehagligt, eller som addiktologin säger: Psyket delar in sinnesintrycken efter lust- och olustprincipen. Det spelar inte någon roll om vägen är sund eller ej. Detta ligger bortom en människas förmåga att välja, tills dess att man synar bluffen. Och därmed utmanar vår överlevnadsstrategi och istället börjar "våga" dö. Eller sluta överleva och istället börja leva!
Att vara...

                        Foto:The Shadow

                     Av Andreas Fjellström