Harm
Det är skamligt att jag känner harm, det är inget som jag pratat särskilt mycket om. Men när jag gör det och uttrycker känslan i ord så tränger jag ner i den och lär känna mig lite bättre.
Det är harmen i mig som får mig att bli bitter. Harmen i att jag måste göra allt, om det ska bli gjort! Harm över att när jag måste göra något så känner jag mig inte älskad. Jag känner mig alltså älskad när andra gör saker för mig. Då upplever jag kärlek och bekräftelse. Då upplever jag känslan av att bli mött i min sårbarhet. Harmen i mig är med andra ord, en känsla av att jag inte får vara och känna mig liten och sårbar. Ett svek från historien, som gör att jag i harm rebellerar mot att bli vuxen. Det fanns inte någon där för det behovet. Ingen förebild som visade hur man tar ansvar för det mänskliga behovet av att tryggt kunna uppleva sin sårbarhet. Ingen uttryckte detta behov i relation till mig. Så jag fick lära mig själv. Däri låg harmen och skvalpade.
Sårbarhetsbehovet
Detta behov uppfattas som ett andligt behov av de flesta. Och det är kanske så det ska vara. Det blir liksom i relationen till en högre kraft, eller en gud som en människa vågar vara helt sårbar.
Frukostdags