relationerunderytan

HUR? OCH VAR?  KOMMUNICERAR JAG MINA BEHOV.

Att bli ett Jag i ett Vi.

en proccess som som syftar till individualitet. Individuationsproccessen.

Från början upplever patienten sällan att de får finnas. Kompartmentalisationen är stark. (Fackifiering: man har ett publikt jag och ett hemligt).  Alltså upplevelsen av att det inte går att uttrycka behov öppet och ärligt. Det är bara i missbruket hon uttrycker sina behov, vilka då är sexualiserade, så klart.

Medvetenheten om behoven är obefintlig. Där behoven döljer sig upplever patienten skam. Så detta område (där man har kontakt med behov) undviker patienten resolut.

Utifrån detta så är tillfrisknandeprocessen synliggörarandet av jaget i ett vi. Med andra ord så behöver klienten lära sig äga, ansvara för, och  kommunicera sina behov.

Det som brukar hindra denna förmåga, är rädslan att bli övergiven. Man tror ofta i ett förvrängt, eller självcentrerat tillstånd, att man har ansvar för sin partners känslomässiga upplevelser, oftast pga att man inte kunnat frigöra sig från sina föräldrar av olika anledningar.

Här behöver man först och främst få känna igen sig. Träffa likasinnade, livrädda, symbiotiska bröder eller systrar. Människor som relaterar på liknande vis  och som har kommit längre i individuationsprocessen.

Här behöver man titta på de olika lager som påverkar individuationsproccessen.

PATIENTENS RELATION TILL DROGEN

Drogens funktion - Patientens ide om sina behov

Patientens relation till omvärlden - Hur äkta är denna?

Ju mer bindning till drogen, desto mindre förmåga att uttrycka behov...

Detta speglar även hur synliggjord man blev i sina behov som barn, dvs. Föräldrarnas förmåga att möta upp barnet i dess behov. Det finns en direkt koppling mellan den förmågan och sedan det uppväxta barnets förmåga kommunicera sina behov.

Ovanstående inverkar starkt på var i tillrisknandet patienten befinner sig. Både på en medvethetsnivå och på en erfarenhetsnivå, den senare leder till tillit, den tidigare leder till en förståelse för vad som behövs.

Var kommunicerar patienten behov? det är viktigt att även valet av forum är patinentens ansvar. Annars kommer det att bli möljligt att repetera trauma.

Skammens Stafettpinne

När vi växer upp är det viktigt att vi får känna det vi känner och prata om det. Vi behöver få se det vi ser och prata om det. Vi behöver få tänka det vi tänker och prata om det. Det är så grunden till god självkänsla läggs.

Mamma: Du är inte alls arg på pappa! Det vet jag! Så där säger vi inte i vår familj! Du tycker om din bror, det är inte sant att du hatar honom!!

Denna typ av budskap lär barnet att dess upplevelser inte är verkliga, eller att dess känslor inte finns. Det skapar en slags schizofren upplevelse av verkligheten. Eller att barnets upplevelser är oviktiga. Detta leder i förlängningen till att barnet slutar uttrycka sina upplevesler och istället lär sig uttrycka det som förväntas. Det blir lydigt och oärligt, dvs oförmöget att vara som det är...

Det som sker är att man blir skambaserad i sin personlighet. Jag är värdelös, jag får inte finnas. Det är ingen ide att jag utrycker MIG.

Istället så börjar man läsa av vad som förväntas av en och successivt lär man sig måla upp en fasad av hur man får vara. Under denna process så tappar man kontakt med sig själv, man börjar förakta sig själv och skämmas för sig själv. Här utvecklas självförakt och även oförmåga att känna in vad man behöver.

Hur kan du tro att du får, uttrycka dig och ta plats med dina känslor och tankar, uttrycka dina behov av att vara som det är och dina behov av att vara sårbar. Hur fan kan du ens tänka tanken din sopa!

Skampersonligheten är grundlagd vid det här laget. Skammens stafettpinne har lämnats över till nästa generation av individer. Härmed rädslostyrda och överanpassade, benägna att självmedicinera med mat, sex, alkohol, shopping, spel och droger.

Våra barn måste få känna, se, tänka, och uppleva det de upplever och även kunna prata om detta utan att ifrågasättas eller värderas och skammas.

Barnet har alltid rätt i sin upplevelse. Det är bara vi vuxna som är felprogrammerade, eller tvingats ta över stafettpinnen från våra föräldrar.

(inspiration: John Bradshaw

Foto: Ella, Av Andreas Fjellström

Återta rätten till upplevelsen

Jag har rätt att känna sorg! Där är inte självömkan. Det är outtrykt sorg. Sorg som inte sågs, som inte fick finnas. Ekon av hån, lägger lock på sorgen. Ekon av skam över att ingen såg smärtan. Ekon, som jag tvingades bli lojal, då alternativet hade varit att inse att ingen finns där. Alternativet eller sanningen var alltför smärtsam!