relationerunderytan

Idag hade jag en patient som för en tid sedan sökte hjälp hos sexualmedicinska mottagningen. Jag hade ett så kallat bedömningssamtal där jag tittar om personen uppfyller kriterierna vi tittar på när vi ställer diagnos. Det som dök upp och som är orsak till detta inlägg gjorde mig både arg och rädd! 

 

Killen som jag bedömde gav mig tillstånd att skriva om detta, men jag gör ändå vissa förändringar så tystnadsplikten upprätthålls. 

 

Han sökte hjälp för det som för oss, uppenbart, är sexberoende (Denna åkomma är på väg, så sakteliga, in i DSM, endast en fråga om tid) , dvs: 1. Han hade/har försökt sluta 2. Han har fått negativa konsekvenser (kraftiga) 3. Han är tankemässigt upptagen av det han gör/gjort eller ska göra. 4. Han har eskalerat i sina beteenden, för att nämna några kriterier för diagnos..

 

En människa som ber om hjälp för ett problem som inte finns, riskerar att få ett större problem.

 

Patienten var helt fast i flera olika destruktiva sexuella beteenden. Några exempel: tvångsmässigt porrtittande med onani där innehållet eskalerat till olagligheter under åren. Smygfilmande i provhytter och rulltrappor. Otrohet, parallella relationer. 

 

När en människa slutligen konfronterar sin egen skam, vilket kan ta många år, och söker hjälp och den som erbjuder hjälp inte har någon kunskap om problemet då blir det, som sagt, mer problem. Det blir förvirring, osäkerhet och rädslor. I detta fall erbjöds patienten medicin, östrogen, som skulle dämpa suget efter att agera ut de destruktiva beteendena. (Tanken är väl god, men psyket kommer då fortsätta att tro att lösningen handlar om att dämpa, fly, undvika och detta skapar endast mer tro på att ett beroende går att kontrollera! Det tror inte jag. Ett beroende behöver man vara ytterst ödmjuk inför, till och med stå helt maktlös inför. Det är först då man kan jobba med beroendeproblematiken. Östrogen är för övrigt, kvinnligt könshormon. En annan linje i behandlingen var att kolla om patienten verkligen älskade sin sambo. Detta  bidrar snarast till att patienten som redan var förvirrad och fylld känslor av skam hamnar än mer i dessa känslor. När jag hörde detta blev jag allvarligt upprörd.

 

Patientens partner hade börjat i vårat anhörigprogram och därmed hittat en grupp där hon började hon började bli mött i hur hon kände. Hon började för första gången se en ljusning, en lösning på sin sambos problem.

 

Han ringde upp sin parter och berättade att han behövde vara själv ett tag. Han behövde utreda om han älskade henne. Han ville kanske at rådet han fick av terapeuten på sexualmedicinska skulle vara sant. Det skulle ju förklara alla tvångsmässiga beteenden och han skulle då få tillbaka kontrollen på sitt liv..eller inte...) När han lagt på luren kom en upplevelse av total hopplöshet och han sprang runt i huset och skrek. Han fick för första gången tankar på att ta sitt liv.

 

Jag är fast övertygad om att varje individ känner sig själv bäst. Att överhuvudtaget börja spekulera i om att man kan vara otrogen etc har och göra med om man älskar sin partner är så fel man någonsin kan göra, när det handlar om ett beroende. Som behandlare är det direkt oetiskt och gör garanterat mer skada än nytta. Det är naturligtvis viktigt att fastställa att det är ett beroende, att det finns ett mönster och att personen försökt upphöra och misslyckats, alltså att det är tvångsmässigt. Det finns ju människor som är otrogna utan att vara sexberoende! Men det ska inte människor som lider av en kronisk hjärnsjukdom, som har sin tillkomst ur trauma och övergivenhet, bli drabbade av..

 

 

 

 

Det finns hjälp att få, det finns forskning sen 30 tillbaka i tiden. Googla på Patric Carnes tex, eller på dysberoendekliniken. Det finns mängder av kunskap inom området. Men det verkar som att landstinget måste uppfinna hjulet en gång till! Och detta på bekostnad av många männislors lidande. Detta är oerhört tragiskt och upprörande!

 

 

 

Livet anpassar sig efter hur det är, likt en älv som viker av för hinder.

 

På samma ödmjuka sätt anpassar vi oss efter de förutsättningar som erbjuds. Hindren som vi lär oss undvika blir inbyggda i vår uppfattning om hur livet är. Stockar och stenar. Rädslor och övergrepp. Smärta och övergivelse.

 

Själva pareringen, undvikandet av hindren, blir en del av det vi tror att vi är, eller hur det är att leva och en del hur det är att vara.

 

Det blir tryggt att uppfatta livet på det vis det var, när vi växte upp, eftersom vi överlevde. Alltså, vi gör det vi gör för att överleva. Att vi behöver skapa kaos kan betyda att vi har behov av att känna igen oss, behov av trygghet…

 

 

Att denna trygghet är viktigare livet självt, kan bli ett problem för vissa. Då behöver vi alltså upprepa förutsättningen för att få parera! Vi behöver här hävda att vår parering är nödvändig och återskapa kaoset. Det är att upprepa förutsättningen! De flesta människor känner igen sig i känslan av att ha varit i en viss situation tidigare, som att leva i en loop.

 

En bild: En tjej är ute och plockar svamp i skogen och snubblar på en trädrot. Precis samma trädrot som hon snavade på förra veckan när hon skulle gå till mormor med en korg med nybakade kanelbullar…

 

Att därifrån resa sig, plåstra om tån, svära lite och kämpa vidare mot målet, blir ett tryggt sinnestillstånd. Hon skapar en situation där hon behöver använda min gamla beprövade överlevnadsstrategi. Hon ser till att få parera, eller bli trygg. Hon får leva ”i sin hantering av smärtan”, och därmed känna igen sig och därmed känna sig trygg.

 

Denna upprepning kommer att återkomma i mitt liv tills jag gör mig medveten om att jag i kärnan ”tror” på anpassningen. Det har blivit min ”tro” att livet gör ont. Och denna tro kommer att fortsätta att manifesteras i mitt liv tills jag byter tro…men då måste jag våga sluta överleva och börja leva…

 

 

 

 

Crows av: Andreas Fjellström

Hösten knackar på! Det blir lite högre i taket, luften friskare och introspektivförmågan vässas. Jag får ro. Ro att titta på det som är mitt liv och ro till att fundera på hur jag vill ha det. Det som är ivägen för hur jag vill ha det kristalliseras och blir tydligt.

När jag vågar drömma så får jag kontakt med sorgen och rädslan! Eller med såret... Den punkten där jag slutade våga följa min väg. Den delen av mig som behöver sörja och tröstas, men som jag ibland värjer mig för. Den kommer fram och blir tydlig på hösten.

När jag älskar såret, får vara där jag behöver, så sprider sig friden. Jag blir lycklig hela vägen in, känner mig sedd och trygg och då hel och sårbar på samma gång.

 

 

EN LITEN TEXT OM HUR DET OFTA ÄR UNDER YTAN!

 

Hon och Han

 

Hon:

Allt jag vill är att ge kärlek. Fjäril. Jag vill bara ge och ge. Sommaräng. När jag ger så blir jag jag. Blomma. Då känner jag mig trygg. Jag är vinden, som susar i din trädkrona. Ljudet visar att jag finns. Spegel. När jag ger, så blir jag trygg. Jag är otrygg. Får ej finnas. Jag vill känna mig trygg, vill ge. Jag är förberedd att ge. Fjäril. Jag finns när jag ger av mig själv. Jag blir medveten om mig genom reaktionen hos den jag ger. Jag finns, likt krusningar på vattenytan.

 

Hennes konklusion:

Ju mer jag ger, desto mer kommer han att förändras, och förstå, att det går att tro på ett vi, som måste vara viktigare, än något annat.

 

Högmodet:

Jag kan skapa jättevågor, tsunamis, tromber och orkaner. Jag kan runga i världen.

 

 

Han:

Jag får inte plats. Jag är inte värd dig. Tissel, tassel. Om jag uttrycker mig går du sönder. Din bild, som jag hjälper dig att upprätthålla, kväver mig. Mamma. Det du säger är verkligheten, är inte min verklighet. Gnissel. Min bild måste döljas, målas över. Den skapar oro. Knytnäve. Du tillåter inte mig att existera. Fy fan! Därför måste jag dölja mig. Det är ditt fel att jag inte vågar säga hur det är. Jag får inte plats i ditt liv. Jag vet att jag måste hålla med om din verklighet, eller så blir jag ensam.

 

Hans konklusion:

Allt, handlar om att måla upp din falska bild! Och jag räcker knappt till åt mig själv. Jag måste få luft. Har du tänkt på hur jobbigt det är för mig när du försöker ta min uppmärksamhet. Du kväver mig, och jag måste hålla med om att det är så det ska vara. Jag finns inte i vårat vi. Kan inte det du pratar om handla om dig!  Nehe! (Stänger dörren).

 

Högmodet:

Jag har rätt att vara harmsen på dig, eftersom du inte tillåter min verklighet. Jag har mitt paradis. Bortom dig och DIN BILD! Jag blir sedd och bekfräftad. Jag behöver inte dig. Utom till att lida. Du ska lida. Då finns jag. Det är ingen ide att jag uttrycker mig. Jag hittar en annan, som förstår hur synd det är om mig. Som ser mig.

 

Hon:

Jag måste få honom att vilja välja oss. Jag känner att han inte finns där. Jag är rädd. Jag slipper vara rädd när jag finns för andra. Fjäril. Jag slipper smärtan jag upplever över att ingen finns för mig, när jag finns för andra. Sommaräng. Jag har blivit blind. Jag fick inte finnas. Jag syns inte! Bara om jag finns för andra. Som vinden syns i vattnet och hörs i trädkronorna. Jag finns inte. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Jag är ett ihåligt öra för andras behov. Om jag ska visa att jag finns, så gör det ont. Och så blir jag ensam, helt ensam. Jag finns genom att jag speglar mig i andra, annars är jag osynlig. Genom andra finns jag, eller finns jag?

 

 

 

 

 

 

 HON     Av Andreas Fjellström 

 

Att restaurera tillit i en relation där sexuella upplevelser använts som drog är en lång och mödosam process. 

Först och främst så måste allt upp på bordet. Allt det som har gjorts, (de sexuella utagerandena), hur det ljugits för att det ska vara möjligt att göra det som gjorts, hur mycket pengar och tid som gått åt... Innan dess finns det ingen anledning för partnern att lita den som hållit hemligheter, oftast under flera års tid. Bara vetskapen att allt måste upp i ljuset är skrämmande, för båda i relationen.

 

De människor som är beronde (oavsett drog) använder lögnen som hjälpmedel för att behålla och skapa nya möjligheter att agera ut.

Att ljuga har blivit en del av personligheten. "Jag kommer om en halvtimme"( men i själva verket en och en halv), eller, "jag åt Sushi" (men i själva verket var det Pizza). Verkliheten duger inte. Man upplever skuld, och behöver "frissera" verkligheten lite så att man framställs i bättre dager än hur det egentligen är. 

 

   Det finns ingen anledning för partnern att lita på den som är beroende! Här reagerar ofta den beroende med att bli stött...Det är ingen ide att jag säger som det är du tror ju ändå inte på mig (som att det skulle vara partnerns fel!!)

 

En människa som blivit bedragen, ljugen för och beskylld för att vara svartsjuk behöver få vara i sina känlsor av svek, vrede, sorg, kränkthet etc. De har, i de flesta fall, känt på sig att något inte stämmer. Jag brukar säga till de anhöriga att allt de har känt stämmer, alltså: lita på din gutfeelling. 

Det är inte helt ovanligt att anhöriga till sexberoende själva gått i terapi för att de lider av tillitsbrist. De blir liksom skuldbärare och tar på sig ansvaret för partnern som ljuger och ljuger och ljuger och ljuger... De flesta anhöriga som jag har pratat med är helt överens om att det värsta är lögnerna.  -Hur han kunde stå och se mig rakt i ansiktet och  blåljuga, är värre än att han var otrogen gång efter gång.

. 

   Så tillitskontot är alltså övertrasserat! orden är förbrukade!! Därför måste allt upp på bordet och det är den anhörige som avgör detaljnivån på vad hen vill höra.. Inte missbrukaren. Dock bör tilläggas att en del anhöriga blir besatta av detaljer. De får ofta stöd, i anhöriggruppe,  att begränsa detta behov. Det är inte alltid sunt att veta varje liten grafisk detalj. Men det viktiga är att inte låta den som är beroende avgöra vad partnern ska få veta eller ej.

 

Att ta detta steg, att lägga allt på bordet, är väldigt obehagligt, men samtidigt avgörande för det fortsatta arbetet med att reparera tilliten. Ett par sa en gång: Det känns som att hoppa utan fallskärm...

 

   När allt ligger på bordet så har partnern något verkligt att ta ställning till. Det är först nu man kan ha en intim relation på riktigt, eftersom intimitet och hemligheter inte går att blanda, så är det först nu man kan börja lita på sin partner igen...men man måste våga hoppa...

 

Det är även så att, eftersom orden är förverkade, så handlar det egentligen om hur den beroende agerar, och hur han eller hon agerar annorlunda. Att han börjar bli transparant och ärlig och varje litet skarvande behöver direkt läggas på bordet. Det är endast i handlig och genom visat ansvar och vilja att tillfriskna som tillit kan repareras i en relation.

 

 

 

 

Tillitsbygge.  Av Andreas Fjellström