relationerunderytan

Jag fick några frågor av en av mina kära praktikanter. Frågor hon ville att jag skulle skriva om i bloggen.
Jag tror även att hon försöker få mig att bli mer åtagen mitt bloggande, vilket jag är tacksam för :)

Frågorna lyder:

1. Hur man inte ska svika sig själv i en relation.
2. hur man ska bryta återupprepning i relationer
3. vad är en sund relation?
4. hur kommer man över ett ex.
5. Fokus på sig själv i relationen.



Som svar på den första frågan som inte riktigt är en fråga. Det låter som att du vill ha en manual för hur man ska kunna vara kvar i lojalitet till sig själv…

Det första jag undrar då är:  -Vad är det som får dig/en människa, att överge sig själv i relationer. Vanligen är det rädslan att bli ensam och ansvarig för sitt liv.

För människor som överger sig i relationer är ensamhet och ansvar ofta samma sak, men inte alls på ett medvetet plan.

Om jag är ansvarig för allt som sker i mitt liv så måste jag sätta gränser för de saker jag inte vill ha i mitt liv. Då blir jag ensam. (tror jag). Vem skulle vilja vara med mej om jag är lojal med mig före den andra personen i relationen? ( självbilden hos människor som stannar i destruktiva relationer är oftast: Jag är ju värdelös och får knappt finnas.. ) 

Olika varianter av denna självbild är grunden till varför de flesta överger sig själva i relationer.

Man behöver alltså välja att leva i ärlighet, och det måste bli viktigare än hur människor reagerar. Först då kommer man våga sätta de gränser som behövs. Det vill säga få ha integritet för sig själv. Ofta så hindrar en människas behov av att vara omtyckt hennes förmåga att ha den integritet som behövs. 


Som svar på den andra frågan så tror jag att upprepning i en relation handlar om att man försöker lära sig var man själv slutar och partnern börjar (Det är i alla fall en del av syftet men detta handlar mer om den känslomässiga utvecklingen som sker i individuationsprocessen, snarare än att man vet vad man håller på med). Jag tror, även, att syftet med upprepningen ofta är ett, futilt, försök att få upprättelse i någon historisk oförätt, i nuet. Alltså en form av projektion. Det är genom den som vi fortsätter att stångas och frotteras och känner mening med relationer.

Det sätt som brukar fungera när det gäller att bryta detta beteende (den destruktiva upprepningen) är att hitta sin del av ansvaret. Vad är det jag gör i situationen, eller inte gör. Vad kan jag förändra (mig själv och mina beteenden). Vad kan jag inte förändra: den andra människan och dess beteenden. Kan jag leva med denna individ och dess beteenden, komma till acceptans att han eller hon är som hon är. Annars måste jag välja bort denna människa och sörja.

 

Om min del av ansvaret handlar om att jag inte gör något. 

Det kan vara att man är offer, dvs att man ”inte gör någonting”. Det borde vara den andra som ska sluta. Då slipper jag ansvaret över sitt eget liv. Jag lägger då ansvaret i min partners knä och slipper sätta de gränser jag behöver för att få ha det som jag vill eller behöver.

Det måste få göra ont att leva. Annars kommer vi inte våga leva. Då kommer livet gå ut på att undvika, eller överleva. Vi kommer då fortsätta vår benägenhet att upprepa destruktiva beteenden i relationer.

Tar upp de resterande frågorna i nästa inlägg. Kärlek!!!