relationerunderytan

Har du någonsin känt dig fångad i en cykel av sexuella impulser eller begär som du inte kan kontrollera? Då kan du lida av en tvångsmässig sexuell störning. Detta innebär att du upprepar sexuella handlingar gång på gång, trots att det har negativa konsekvenser för ditt liv. 

De viktigaste egenskaperna hos tvångsmässig sexuell störning är att dina sexuella handlingar har blivit en central punkt i ditt liv och att du har misslyckats med att kontrollera eller minska dina sexuella beteenden. Du kan ha gjort många försök att sluta, men ändå fortsätter du. 

Detta mönster av misslyckande att kontrollera dina sexuella impulser och upprepade sexuella beteenden har pågått under en längre tid - minst sex månader - och det påverkar ditt liv negativt. Du kanske försummar din hälsa och personliga vård, eller andra intressen och ansvarsområden. Du kan ha svårigheter i dina relationer eller uppleva ekonomiska eller juridiska konsekvenser. 

Det är viktigt att notera att dessa sexuella handlingar inte ger dig någon tillfredsställelse längre, men du fortsätter att utföra dem ändå. 

Dessa symtom kan inte förklaras bättre av en annan psykisk störning eller medicinsk tillstånd, och det är inte på grund av effekterna av en substans eller medicinering. 

Ytterligare kliniska egenskaper inkluderar olika beteenden som sexuellt beteende med andra, onani, användning av pornografi, cybersex (internetsex), telefonsamtalsex och andra former av upprepade sexuella handlingar. Du kan engagera dig i sexuellt beteende som svar på känslor av depression, ångest, tristess, ensamhet eller andra negativa affektiva tillstånd. 

Om du tror att du lider av en tvångsmässig sexuell störning är det viktigt att söka hjälp från en kvalificerad professionell. Det finns behandlingar och terapier som kan hjälpa dig att bryta cykeln av tvångsmässigt sexuellt beteende och förbättra ditt liv.

för mer information 

https://www.samverkangruppen.se/sex-och-relationsberoende/

Frågor:

Välkommen 

Det går inte att få tillit till någonting som man kontrollerar. Då styr man resultatet, personen, eller vad det nu är man kontrollerar. Ett stort problem, som är en logisk konsekvens av kontroll, blir att man hela tiden behöver oroa sig för att man ska förlora kontrollen, eller det man kontrollerar. Vad händer om man inte har kontroll Det kan man aldrig få reda på om man inte släpper taget om kontrollen…

Upplevelsen, på en fundamental nivå, om man förlorar kontrollen, är att det känns som att man kommer dö. Men egentligen får man endast tillbaka möjligheten att utveckla tillit. Tilliten kan aldrig odlas i kontrollerad miljö. Tillit kommer ifrån att något blir bra, utan att man i förtid vet om resultatet. Att behovet blir tillgodosett oavsett kontroll, att det räcker med att ärligt uttrycka det man vill eller behöver så blir det så. Man behöva hänga i luften ett tag för att sedan upptäcka att det fungerar, erfarenheten av att livet bär är tillit. Först då kan man börja lita på att det blir som det behöver bli. Det börjar med att man tror på något, utan att veta…

Detta får konsekvenser för mänskligheten. Till exempel när det kommer till tro. En människa som inte har någon tro, kan inte lita på livet, utan måste istället kontrollera det. Våra intellekt bygger på kontroll. Att det vi ser är sant, att det mätbara är det enda som finns osv… problemet här är att utveckling alltid verkar komma ifrån andra sidan, alltså att när något inte går att kontrollera blir oftast lösningen blottlagd. Detta indikerar att kontroll snarast hindrar människan att utvecklas. Och om man börjar titta på världen genom detta perspektiv så blir många saker tydliga.

Kampen om pengar, vem får medlen till forskning,? Vem avgör vilka som tilldelas dessa pengar? Är det balans mellan tillit och kontroll på den nivån? Forskningen måste vara vetenskaplig och mätbar annars är den betraktad som humbug. Och det finns såklart fördelar med det, eftersom det inte går att ”lita” på att alla vill gott (ha ha ha). Eller?

För vart skulle vi annars vara? Tänk om tillit fanns överallt? Det finns forskning som visar att placebo fungerar. Detta betyder att tron har kraft att påverka. Finns det någon gräns för hur mycket en människas tro påverkar hennes liv? Om en människa inte vet vad hon tror så räcker det med att se på hur hon har det, eftersom hennes tro avspeglas i hennes värld. Oavsett om hon tror att hon är i paradiset och upplever det så, eller om allt är helt värdelöst och på randen till katastrof. Det är det hon tror innerst inne som skapar hennes liv. Om vi skulle våga ta ansvar för vår tro så skulle det inte gå att tjäna pengar på människors behov. Då skulle behoven inte betraktas som något som ska döljas och kontrolleras av den som hade behoven. Då skulle tron se helt annorlunda ut eftersom personen skulle uppleva att hon får finnas och kunde börja lita på det. Då kan hon få det precis som hon vill. Människan skulle sluta att vara rädd, och därmed okontrollerbar. Ekonomin skulle fördelas jämt. Osv. De som vågar utmana på denna nivå blir ett stort hot, som Jesus, Gandhi, Mandela osv.. De som har makten kan inte kontrollera en människa som har tillit, bara ha ihjäl eller spärra in…

En annan konsekvens med kontroll är att det finns ekonomiska intressen i att få fram de forskningsresultat som behövs för att man ska kunna sälja en produkt. Och här kommer det alltid att vara hotfullt för den som har marknadsandelar, i de fall forskningen skulle visa att det man säljer inte är bra. Då behöver man kontrollera forskningen för att ha kvar marknaden. Detta betyder i förlängningen att utveckling bromsas och att kriminalitet kliver in vetenskapsvärlden. Detta kan låta syniskt men är snarare logiskt om kontroll ska vara allena rådande.

Det finns stora internationella företag som lägger enorma summor på att bromsa nya företags i deras marknadsföring. De vill inte att nya företag ska ta marknadsandelar så de börjar tidigt hindra de nya från att etablera sig på marknaden. Detta är ytterligare ett symtom på hur kontroll hindrar utveckling. Andra sätt kontroll gör sig gällande är när etablerade företaget köper upp det nya, eller köper upp patentet och aldrig producerar varan. Kontroll strävar mot status quo och gör framtidsforskning till egennyttig, eller förstör/hindrar det som hotar den egna marknaden.

En sak som slår mig är att vi består alla av båda delarna, kontroll och tillit, vi är alla på väg från ”kontrollsidan” mot ”tillitssidan”. Vi har alla argument för varför kontrollen är viktig, men drömmer alla om frihet. Resan från kontroll till tillit är smärtsam och skrämmande. Och om man blir hotad i sitt behov av kontroll så börjar man strida. Det handlar om överlevnad och om vår privata relation till våra innersta behov. Den punkt där vi är som mest sårbara, som vi tror, behöver mest kontroll :) men som skriker efter tillit.

Kontroll bygger på rädsla. Oftast har det man fruktar redan hänt, därav behovet av kontroll. (man ”vet” vad som händer om man inte har kontroll (vet inom situationstecken betyder att det är en del av den innersta tron och därmed styr livet)). Man bär så att säga redan glasögonen som visar att livet är hotfullt och inte går att lita på. Att ta av dem är att överge sin överlevnadsfilosofi. Och då hade ju mamma, pappa, staten, partiet, vännerna, chefen, etc. fel.
Där är man inte längre dömd att sitta i sitt eget fängelse…

Jag fick några frågor av en av mina kära praktikanter. Frågor hon ville att jag skulle skriva om i bloggen.
Jag tror även att hon försöker få mig att bli mer åtagen mitt bloggande, vilket jag är tacksam för :)

Frågorna lyder:

1. Hur man inte ska svika sig själv i en relation.
2. hur man ska bryta återupprepning i relationer
3. vad är en sund relation?
4. hur kommer man över ett ex.
5. Fokus på sig själv i relationen.



Som svar på den första frågan som inte riktigt är en fråga. Det låter som att du vill ha en manual för hur man ska kunna vara kvar i lojalitet till sig själv…

Det första jag undrar då är:  -Vad är det som får dig/en människa, att överge sig själv i relationer. Vanligen är det rädslan att bli ensam och ansvarig för sitt liv.

För människor som överger sig i relationer är ensamhet och ansvar ofta samma sak, men inte alls på ett medvetet plan.

Om jag är ansvarig för allt som sker i mitt liv så måste jag sätta gränser för de saker jag inte vill ha i mitt liv. Då blir jag ensam. (tror jag). Vem skulle vilja vara med mej om jag är lojal med mig före den andra personen i relationen? ( självbilden hos människor som stannar i destruktiva relationer är oftast: Jag är ju värdelös och får knappt finnas.. ) 

Olika varianter av denna självbild är grunden till varför de flesta överger sig själva i relationer.

Man behöver alltså välja att leva i ärlighet, och det måste bli viktigare än hur människor reagerar. Först då kommer man våga sätta de gränser som behövs. Det vill säga få ha integritet för sig själv. Ofta så hindrar en människas behov av att vara omtyckt hennes förmåga att ha den integritet som behövs. 


Som svar på den andra frågan så tror jag att upprepning i en relation handlar om att man försöker lära sig var man själv slutar och partnern börjar (Det är i alla fall en del av syftet men detta handlar mer om den känslomässiga utvecklingen som sker i individuationsprocessen, snarare än att man vet vad man håller på med). Jag tror, även, att syftet med upprepningen ofta är ett, futilt, försök att få upprättelse i någon historisk oförätt, i nuet. Alltså en form av projektion. Det är genom den som vi fortsätter att stångas och frotteras och känner mening med relationer.

Det sätt som brukar fungera när det gäller att bryta detta beteende (den destruktiva upprepningen) är att hitta sin del av ansvaret. Vad är det jag gör i situationen, eller inte gör. Vad kan jag förändra (mig själv och mina beteenden). Vad kan jag inte förändra: den andra människan och dess beteenden. Kan jag leva med denna individ och dess beteenden, komma till acceptans att han eller hon är som hon är. Annars måste jag välja bort denna människa och sörja.

 

Om min del av ansvaret handlar om att jag inte gör något. 

Det kan vara att man är offer, dvs att man ”inte gör någonting”. Det borde vara den andra som ska sluta. Då slipper jag ansvaret över sitt eget liv. Jag lägger då ansvaret i min partners knä och slipper sätta de gränser jag behöver för att få ha det som jag vill eller behöver.

Det måste få göra ont att leva. Annars kommer vi inte våga leva. Då kommer livet gå ut på att undvika, eller överleva. Vi kommer då fortsätta vår benägenhet att upprepa destruktiva beteenden i relationer.

Tar upp de resterande frågorna i nästa inlägg. Kärlek!!!