relationerunderytan

Tar vi ansvar för varandras mående pga. att vi inte vet var vi slutar och partnern börjar?

Det är vanligt att vi människor stannar kvar i relationer trotts att vi inte upplever att vi blir accepterade som vi är.

Utifrån denna position har vi en sorts känslomässig rätt att harmas och vinsten kan vara att vi slipper ansvaret för att våra liv inte är på det viset som vi vill. Vi döljer oss då bakom att vi har ett ansvar för vår partners känslor. Tänk om jag skulle råka såra min partner med min ärlighet.

Om vi vänder på detta så det skulle det vara bättre att strunta i sig själv och leva enligt den gamla vanliga iden? Som oftast lyder:
"Jag blir övergiven om jag är ärlig".

Då måste jag alltså hellre låtsas att jag är omsorgsfull om min partners känslor än att vara som det är att vara jag. (detta är naturligtvis inte sant!) Partnern vet, men får inte heller ta plats med sin ärlighet! Partnern får kanske inte peta i såret som du har. Såret som skriker i dig att du är otillräcklig och egoistisk, eller lat och lögnaktig. Partnern har samma problem fast spegelvänt! Partnern tar på sig skulden för din oförmåga att vara som det är och förlorar sig själv i kampen om att du ska våga bli ärlig och vara du. I den kampen slipper partnern dessutom vara sig själv, vilket är en kostsam bonus.

Här upplever sig partnern osedd och vågar sällan uttrycka den ensamheten. Här får partnern sin känslomässiga harmvinst! Alltså, här måste partnern anpassa sig, och det viktigaste för partnern blir att bevisa för dig att det går att lita på relationen och växa upp. Partnern förlorar sig successivt mer i denna process och ju längre ifrån sig själva personerna i relationen kommer, desto kraftigare upplevs ensamhet och övergivenhet. Båda tror på fullt allvar att det beror på den andra.

De kan inte vara sig själva, därför upplever de att det är den andras fel att de känner sig osedda och övergivna... Vem har man egentligen ansvar över?

Detta är ytterligare ett uttryck för vårt medberoende i varandras oförmåga att vara lojala med vår egen upplevelse..

Foto: Andreas Fjellström

Alla passagerarna sitter på tåget! Det är några minuter innan klockan blir 14:23. Avgångstid. Snabbtåg till Östersund. Jag ska av vid Sundsvall och byta till buss för vidare färd till Härnösand.

Plötsligt säger en röst i högtalaren: Vi kommer att invänta ett försenat tåg som är på väg från Göteborg.

Hur länge vi skulle vänta fick vi inte veta...

Plötsligt kändes det som att leva i en diktatur. Skulle bussen vänta på mig i Sundsvall? Hade de som beslutat att vi skulle invänta det försenade tåget tänkt igenom alla konsekvenser beslutet medförde!!

Vi får väl se!

Om det skulle vara så: Att det vi innerst inne tror skapar våra liv. Då är det av största vikt att vi medvetandegör oss om det vi i kärnan tror.

Vore det så att det vi tror, blir vårt liv, vilket jag på ett djupt plan upplever, skulle det betyda att inte finns någon slump eller otur. Detta blir delvis en filosofisk fråga men jag kommer experimentera lite med resonemanget...

Följaktligen blir det, som sagt, viktigt att vi blir helt medvetna om vad vi djupt inom oss tror. Och hur blir man det? Genom att möta, och vara kvar i våra innersta rädslor och lära oss älska och stötta oss i att närvara i upplevelserna av våra inre sår. Där får vi reda på vad vi egentligen tror. Vanligen tror vi, att det inte finns någon där för oss, vilket det inte gjorde (på vissa plan), att vi i grunden inte borde finnas. Det vore bättre om vi inte fötts. Att vi är onda. Att våra behov är i vägen för vår förmåga att ha relationer etc..

Följer vi detta resonemang så betyder det att man kan ta reda på vad en människa egentligen tror genom att titta på hur hon har det i sitt liv, eftersom det då är där tron manifesteras. Det blir som att varje individs terapibehov blir tydligt i hennes verklighet.

I en människans liv avspeglas alltså det hon tror. Och, skulle det inte vara så, skulle hon upplevas tokig. Det skulle då vara inkongruens mellan det hon upplever och det hennes omgivning uttrycker, vilket sker emellanåt. Hon skulle då kunna påstå att hennes omgivning säger saker de inte gör, har andra syften än de egentligen har..osv...

Vad är det som ligger till grund för det vi tror? Har det med intelligens att göra? Glappet mellan en människas kognitition och hennes emotion

Jag tror att de flesta drivs av tidigt antagna uppfattningar (en sorts djup inre tro som har fungerat som karta för överlevnad), som verkar sprungna ur slutsatser dragna av dess värdperson, tidigt i livet. Ofta frammanade av trauman eller omgivningens oförmåga att möta individen som barn.

Alltså blir det vi tror format av, hur vi möts som barn, hur vi knyter an, eller lär oss relatera. Det vi tror blir då: det vi tidigt "tolkar in" i våra vårdnadshavares försök att finnas där för våra behov. (läs inkorporerar i vår identitet pga bristande integritet) då barn pga överlevnadsinstinkten alltid tar hand om/ansvarar för och, eller ärver förälderns bristande omsorgsförmåga.

Ett problem är att föräldrar ibland inte vet vad de gör, när de möter sina spädbarn.

Ju yngre barn desto räddare förälder. (generalisering)

Så verkar det vara om föräldern inte mött sina egna rädslor som uppkom när den var ett spädbarn. (vilket inte är många) De flesta föräldrar reagerar antingen väldigt starkt på sina småttingars behov, eller så reagerar de tämligen svalt, avstängt. Många föräldrar blir okontrollerat arga och försöker på olika vis kväsa barnets behov. Andra överger barnet, låter det skrika tills det tystnar och alltså ger upp. Det förstnämnda sättet resulterar i att föräldern kan nypa, slå, hålla för munnen, skaka, hålla för ögonen på barnet. Den avstängda kan stänga in barnet i ett rum, garderob eller låta det ligga i vagnen och ignoreras. Båda sätten blandas ibland även med skuld och skam och tröstande. Bägge sätten får naturligtvis konsekvenser.

Dessa förhållningssätt gentemot barnet döljs ofta väl, oftast vet den andra föräldern inget. Härmed knyts barnet, på olika vis, till föräldrarna. Barnet utvecklar traumabindningar till föräldrarna som sedan styr hur det kommer att attraheras av en framtida partner. Det styr även vad barnet tror om sig själv och sin omgivning. Detta styr alltså vad man som vuxen tror sig attraheras av och tror sig vara. Och det grundlägger även hur vi förmår älska, lita på, relatera, frukta och sky. Vägen tillbaka till att förändra denna tro är ofta lång och krokig, men fullt möjlig...

Ella modellar

Jag blev ombedd, eller tillfrågad att skriva om hur man har relationer! (Som att jag skulle veta det) Spontant känner jag att det inte finns något entydigt svar, eller någon manual för detta. Men jag tycker att ämnet är oerhört spännande och jag vill uttrycka några av mina tankar...

En bild, som jag ibland använder som metafor för kommunikation, är den av en tennismatch. (Jag kommer inte ihåg varifrån den kommer) När jag säger något, slår jag över bollen. Om jag låtsas slå en enkel boll, men tar i hårt, så ger jag dubbla budskap, eller manipulerar och är oärlig. Om jag går över nätet och förklarar hur min sambo ska slå bollen så har jag klivit över gränsen för vad som är mitt ansvar...

Jag kanske överger mig själv för att få vara i relationen. (Sitter i väntsoffan, där jag nog suttit i hela mitt relationella liv) Och är därmed inte i min upplevelse. Det kan även vara så att jag psykologiserar händelsen för att "slippa" vara i min känsla. Eller så kan det vara så att jag använder min sambos "sätt att slå bollen" för mina egna motiv. Jag kan då "tolka" hennes serve som något den inte är. Då ger det mig rätt att reagera på något som inte finns, annat än i min tolkning.

Det kan finnas många bakomliggande drivkrafter till ovanstående svårigheter att kommunicera. Och det är först när en människa avkodar tolkningarna som kommunikationen kan bli ärlig. Alltså, istället får att tolka och reagera, fråga: menar du så här? Stämmer detta (alltså min tolkning av det som sades).

Att spela spel är när två människor misstolkar varandra och reagerar/ projicerar sin tolkning på varandra, och bägge fastnar i orättvisan att vara missförstådd. Vinsten i att vara missförstådd är att man slipper ta ansvar för hur man känner. Det är utifrån den missförstådda parten, dvs bägge parter, den andras ansvar att man känner det man känner! Moment 22. Och om de ska ta sig ur behöver de anamma en ny relationell filosofi, där det är viktigare att må bra än att ha rätt. Annars riskerar man att bli kvar...I oseddhetens missförstånd och harm...

Vi behöver lära oss kommunicera. Vi behöver lära oss känna att vi är viktigast, att vi får finnas, utan att vi behöver överge oss själva. Att vi får det vi behöver när vi vågar be om det! Alltså behöver vi lära oss att kommunicera våra behov, och bli lojala med dessa. Efter träning och åter träning så kan vi ha relationer där harmoni råder. Men det är även min upplevelse att det enda sättet att bli bra på detta är att vara i relationer....och träna...och träna...precis som med tennis :)

Att vara, eller icke vara...

Vad får alla beslut en människa fattar egentligen för konsekvenser. Låt oss anta att de leder till att hennes liv blir till. Att dessa beslut, medvetna som omedvetna utgör grunden för hur ett liv blir. Tänk, samtidigt, efter hur ofta man svarar ja, eller nej för den delen (det finns många såna också), av vana, eller på impuls. Dessa impulsiva svar, som sker på ren automatik, gör då att hon tillslut inte lever sitt liv.
Avdrift:
Hur långt bort från hur hon vill ha det kan hon hamna innan det gör för ont? Eller, som det blir för många, så känns det tryggt att kränga på sig offerkoftan och suckandes hanka sig fram i martyrskap. Lite sucks, then you die!
Att vara, eller icke vara...

Chefen till Olle: Kan inte du ta hand om den nya killen och sätta in honom i jobbet? Du är ju jävligt bra på att få människor att trivas!
Olle, (konflikträdd diplomat), som alltid ställer upp: javisst!

Och svaret får naturligtvis konsekvenser. Han blir tvungen att jobba över för att hinna med sitt eget arbete, som annars skulle samlas på hög. Han kan därför ej hämta på dagis, eller hjälpa till hemma med mat och läxläsning, vilket resulterar i att även frun blir lidande och frustrerad. Olle börjar känna harm och irritation mot sitt arbete och sin chef efter några dagar, men skulle aldrig våga uttrycka detta.

Efter ett par veckor blir det värre: frun börjar säga ifrån. Hon tycker att Olle är mesig och att han borde sätta gränser på jobbet. Olle, som vill vara alla tillags, känner sig otillräcklig och blir alltmer olycklig. De har ingen intimitet kvar och båda känner sig övergivna och svikna. Det blir, successivt, svårare att prata...

Hon, som är bättre på att be om hjälp, ordineras lyckopiller av husläkaren. Detta gör henne mer, autonom och mindre, benägen att att närma sig Olle, som det ändå bara gör ont att försöka komma nära. De glider sakta men säkert ifrån varandra och Olle börjar självmecdicinera spänningen han upplever i att chatta med andra kvinnor...osv...

Om jag beslutar mig för att jag är viktig! Att jag är värdefull och att det är mitt och ingen annans ansvar att ta hand om mig. Med andra ord att jag bestämmer mig för att VARA. Istället för motsatsen, att icke vara. Då blir det väldigt viktigt att ge sig själv tid att reflektera, känna efter innan jag svarar! Då måste det vara okej att säga till chefen att jag behöver återkomma med svar, när jag har "kört frågan några varv. Förr kunde man "sova på saken".
God natt!!

Jag är väldigt tacksam för all feedback som ramlar in. Det är fint med både bekräftelsen och kloka kommentarer! Jag börjar verkligen få blodad bloggtand! Ha en fin helg! Det tänker jag ha! Kärlek.
Andreas