relationerunderytan

Detta är en kommentar till någon som skriver om identitet på terapisnack.

 

Jag upplever inte att identiteten kan beskrivas som något annat än en process, problemet uppstår när vi tror att vi är våra tankar, känslor, ideer och handlingar. Vi färdas genom livet, som på en flod. Om vi inte lärt oss lita på livet så behöver vi kontrollera det. Då får vi genast problem. Eftersom vi då kommer att tvingas inse att det vi trodde igår inte stämmer. Detta är vad vi kallar identitetskris! Vi behöver bryta oss ur tvångströjan som kontrollbehovet/tillitsbristen ligger till grund för. Vi har flutit vidare längs floden, vi är inte längre samma sak. Vi behöver bara släppa taget och lita på att vi får det vi längst in i oss tror...

 

 

 

____________________________________________________________________________________________

 

 

 

 

Nedan är en kommentar till  någon som skriver om "Meningen med känslor"

Jag skulle nog uttrycka det på ett annat sätt, som att meningen med känslor är från början att hjälpa barnet att utveckla en överlevnads strategi som hjälper det att fungera i samklang med sin miljö, liksom ett navigationsinstrument. Om miljön är i obalans så får detta konsekvenser, tack vare att vi som barn ej har någon egen integritet. Om ett barn inte blir sett i sina behov, taget på allvar, blir kränkt, eller på något annat sätt tvingas anpassa sig till sin osunda miljö, så vet barnet inte om detta. Det har ingen ide om var det slutar och omgivningen börjar, känslomässigt sett. Överlevnadsinstinkten kommer före. Den är viktigare än barnets obefintliga jaguppfatting. Det anpassar sig helt enkelt. Med andra ord så lär sig barnet inte att "vara jag", utan det lär sig vara ett jag som inte kan uttrycka sitt jag. Jaget blir inprogrammerat att överge sig självt för att överleva..

Det blir då störningar i individens förmåga att använda sina känslor, (som barometer för behoven) , vilket är en av meningarna med känslor.

tack för intressant forum!