relationerunderytan

Idag hade jag en patient som för en tid sedan sökte hjälp hos sexualmedicinska mottagningen. Jag hade ett så kallat bedömningssamtal där jag tittar om personen uppfyller kriterierna vi tittar på när vi ställer diagnos. Det som dök upp och som är orsak till detta inlägg gjorde mig både arg och rädd! 

 

Killen som jag bedömde gav mig tillstånd att skriva om detta, men jag gör ändå vissa förändringar så tystnadsplikten upprätthålls. 

 

Han sökte hjälp för det som för oss, uppenbart, är sexberoende (Denna åkomma är på väg, så sakteliga, in i DSM, endast en fråga om tid) , dvs: 1. Han hade/har försökt sluta 2. Han har fått negativa konsekvenser (kraftiga) 3. Han är tankemässigt upptagen av det han gör/gjort eller ska göra. 4. Han har eskalerat i sina beteenden, för att nämna några kriterier för diagnos..

 

En människa som ber om hjälp för ett problem som inte finns, riskerar att få ett större problem.

 

Patienten var helt fast i flera olika destruktiva sexuella beteenden. Några exempel: tvångsmässigt porrtittande med onani där innehållet eskalerat till olagligheter under åren. Smygfilmande i provhytter och rulltrappor. Otrohet, parallella relationer. 

 

När en människa slutligen konfronterar sin egen skam, vilket kan ta många år, och söker hjälp och den som erbjuder hjälp inte har någon kunskap om problemet då blir det, som sagt, mer problem. Det blir förvirring, osäkerhet och rädslor. I detta fall erbjöds patienten medicin, östrogen, som skulle dämpa suget efter att agera ut de destruktiva beteendena. (Tanken är väl god, men psyket kommer då fortsätta att tro att lösningen handlar om att dämpa, fly, undvika och detta skapar endast mer tro på att ett beroende går att kontrollera! Det tror inte jag. Ett beroende behöver man vara ytterst ödmjuk inför, till och med stå helt maktlös inför. Det är först då man kan jobba med beroendeproblematiken. Östrogen är för övrigt, kvinnligt könshormon. En annan linje i behandlingen var att kolla om patienten verkligen älskade sin sambo. Detta  bidrar snarast till att patienten som redan var förvirrad och fylld känslor av skam hamnar än mer i dessa känslor. När jag hörde detta blev jag allvarligt upprörd.

 

Patientens partner hade börjat i vårat anhörigprogram och därmed hittat en grupp där hon började hon började bli mött i hur hon kände. Hon började för första gången se en ljusning, en lösning på sin sambos problem.

 

Han ringde upp sin parter och berättade att han behövde vara själv ett tag. Han behövde utreda om han älskade henne. Han ville kanske at rådet han fick av terapeuten på sexualmedicinska skulle vara sant. Det skulle ju förklara alla tvångsmässiga beteenden och han skulle då få tillbaka kontrollen på sitt liv..eller inte...) När han lagt på luren kom en upplevelse av total hopplöshet och han sprang runt i huset och skrek. Han fick för första gången tankar på att ta sitt liv.

 

Jag är fast övertygad om att varje individ känner sig själv bäst. Att överhuvudtaget börja spekulera i om att man kan vara otrogen etc har och göra med om man älskar sin partner är så fel man någonsin kan göra, när det handlar om ett beroende. Som behandlare är det direkt oetiskt och gör garanterat mer skada än nytta. Det är naturligtvis viktigt att fastställa att det är ett beroende, att det finns ett mönster och att personen försökt upphöra och misslyckats, alltså att det är tvångsmässigt. Det finns ju människor som är otrogna utan att vara sexberoende! Men det ska inte människor som lider av en kronisk hjärnsjukdom, som har sin tillkomst ur trauma och övergivenhet, bli drabbade av..

 

 

 

 

Det finns hjälp att få, det finns forskning sen 30 tillbaka i tiden. Googla på Patric Carnes tex, eller på dysberoendekliniken. Det finns mängder av kunskap inom området. Men det verkar som att landstinget måste uppfinna hjulet en gång till! Och detta på bekostnad av många männislors lidande. Detta är oerhört tragiskt och upprörande!