Anpassning
Livet anpassar sig efter hur det är, likt en älv som viker av för hinder.
På samma ödmjuka sätt anpassar vi oss efter de förutsättningar som erbjuds. Hindren som vi lär oss undvika blir inbyggda i vår uppfattning om hur livet är. Stockar och stenar. Rädslor och övergrepp. Smärta och övergivelse.
Själva pareringen, undvikandet av hindren, blir en del av det vi tror att vi är, eller hur det är att leva och en del hur det är att vara.
Det blir tryggt att uppfatta livet på det vis det var, när vi växte upp, eftersom vi överlevde. Alltså, vi gör det vi gör för att överleva. Att vi behöver skapa kaos kan betyda att vi har behov av att känna igen oss, behov av trygghet…
Att denna trygghet är viktigare livet självt, kan bli ett problem för vissa. Då behöver vi alltså upprepa förutsättningen för att få parera! Vi behöver här hävda att vår parering är nödvändig och återskapa kaoset. Det är att upprepa förutsättningen! De flesta människor känner igen sig i känslan av att ha varit i en viss situation tidigare, som att leva i en loop.
En bild: En tjej är ute och plockar svamp i skogen och snubblar på en trädrot. Precis samma trädrot som hon snavade på förra veckan när hon skulle gå till mormor med en korg med nybakade kanelbullar…
Att därifrån resa sig, plåstra om tån, svära lite och kämpa vidare mot målet, blir ett tryggt sinnestillstånd. Hon skapar en situation där hon behöver använda min gamla beprövade överlevnadsstrategi. Hon ser till att få parera, eller bli trygg. Hon får leva ”i sin hantering av smärtan”, och därmed känna igen sig och därmed känna sig trygg.
Denna upprepning kommer att återkomma i mitt liv tills jag gör mig medveten om att jag i kärnan ”tror” på anpassningen. Det har blivit min ”tro” att livet gör ont. Och denna tro kommer att fortsätta att manifesteras i mitt liv tills jag byter tro…men då måste jag våga sluta överleva och börja leva…
skriven
Bra skrivet Andreas :) och fina kråkor <3