HON OCH HAN
Hon och Han
Hon:
Allt jag vill är att ge kärlek. Fjäril. Jag vill bara ge och ge. Sommaräng. När jag ger så blir jag jag. Blomma. Då känner jag mig trygg. Jag är vinden, som susar i din trädkrona. Ljudet visar att jag finns. Spegel. När jag ger, så blir jag trygg. Jag är otrygg. Får ej finnas. Jag vill känna mig trygg, vill ge. Jag är förberedd att ge. Fjäril. Jag finns när jag ger av mig själv. Jag blir medveten om mig genom reaktionen hos den jag ger. Jag finns, likt krusningar på vattenytan.
Hennes konklusion:
Ju mer jag ger, desto mer kommer han att förändras, och förstå, att det går att tro på ett vi, som måste vara viktigare, än något annat.
Högmodet:
Jag kan skapa jättevågor, tsunamis, tromber och orkaner. Jag kan runga i världen.
Han:
Jag får inte plats. Jag är inte värd dig. Tissel, tassel. Om jag uttrycker mig går du sönder. Din bild, som jag hjälper dig att upprätthålla, kväver mig. Mamma. Det du säger är verkligheten, är inte min verklighet. Gnissel. Min bild måste döljas, målas över. Den skapar oro. Knytnäve. Du tillåter inte mig att existera. Fy fan! Därför måste jag dölja mig. Det är ditt fel att jag inte vågar säga hur det är. Jag får inte plats i ditt liv. Jag vet att jag måste hålla med om din verklighet, eller så blir jag ensam.
Hans konklusion:
Allt, handlar om att måla upp din falska bild! Och jag räcker knappt till åt mig själv. Jag måste få luft. Har du tänkt på hur jobbigt det är för mig när du försöker ta min uppmärksamhet. Du kväver mig, och jag måste hålla med om att det är så det ska vara. Jag finns inte i vårat vi. Kan inte det du pratar om handla om dig! Nehe! (Stänger dörren).
Högmodet:
Jag har rätt att vara harmsen på dig, eftersom du inte tillåter min verklighet. Jag har mitt paradis. Bortom dig och DIN BILD! Jag blir sedd och bekfräftad. Jag behöver inte dig. Utom till att lida. Du ska lida. Då finns jag. Det är ingen ide att jag uttrycker mig. Jag hittar en annan, som förstår hur synd det är om mig. Som ser mig.
Hon:
Jag måste få honom att vilja välja oss. Jag känner att han inte finns där. Jag är rädd. Jag slipper vara rädd när jag finns för andra. Fjäril. Jag slipper smärtan jag upplever över att ingen finns för mig, när jag finns för andra. Sommaräng. Jag har blivit blind. Jag fick inte finnas. Jag syns inte! Bara om jag finns för andra. Som vinden syns i vattnet och hörs i trädkronorna. Jag finns inte. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Jag är ett ihåligt öra för andras behov. Om jag ska visa att jag finns, så gör det ont. Och så blir jag ensam, helt ensam. Jag finns genom att jag speglar mig i andra, annars är jag osynlig. Genom andra finns jag, eller finns jag?
HON Av Andreas Fjellström
skriven
Den var bra,känner igen mig.
Även "henne".Det känns som om jag varit där..