relationerunderytan

Om det skulle vara så: Att det vi innerst inne tror skapar våra liv. Då är det av största vikt att vi medvetandegör oss om det vi i kärnan tror.

Vore det så att det vi tror, blir vårt liv, vilket jag på ett djupt plan upplever, skulle det betyda att inte finns någon slump eller otur. Detta blir delvis en filosofisk fråga men jag kommer experimentera lite med resonemanget...

Följaktligen blir det, som sagt, viktigt att vi blir helt medvetna om vad vi djupt inom oss tror. Och hur blir man det? Genom att möta, och vara kvar i våra innersta rädslor och lära oss älska och stötta oss i att närvara i upplevelserna av våra inre sår. Där får vi reda på vad vi egentligen tror. Vanligen tror vi, att det inte finns någon där för oss, vilket det inte gjorde (på vissa plan), att vi i grunden inte borde finnas. Det vore bättre om vi inte fötts. Att vi är onda. Att våra behov är i vägen för vår förmåga att ha relationer etc..

Följer vi detta resonemang så betyder det att man kan ta reda på vad en människa egentligen tror genom att titta på hur hon har det i sitt liv, eftersom det då är där tron manifesteras. Det blir som att varje individs terapibehov blir tydligt i hennes verklighet.

I en människans liv avspeglas alltså det hon tror. Och, skulle det inte vara så, skulle hon upplevas tokig. Det skulle då vara inkongruens mellan det hon upplever och det hennes omgivning uttrycker, vilket sker emellanåt. Hon skulle då kunna påstå att hennes omgivning säger saker de inte gör, har andra syften än de egentligen har..osv...

Vad är det som ligger till grund för det vi tror? Har det med intelligens att göra? Glappet mellan en människas kognitition och hennes emotion

Jag tror att de flesta drivs av tidigt antagna uppfattningar (en sorts djup inre tro som har fungerat som karta för överlevnad), som verkar sprungna ur slutsatser dragna av dess värdperson, tidigt i livet. Ofta frammanade av trauman eller omgivningens oförmåga att möta individen som barn.

Alltså blir det vi tror format av, hur vi möts som barn, hur vi knyter an, eller lär oss relatera. Det vi tror blir då: det vi tidigt "tolkar in" i våra vårdnadshavares försök att finnas där för våra behov. (läs inkorporerar i vår identitet pga bristande integritet) då barn pga överlevnadsinstinkten alltid tar hand om/ansvarar för och, eller ärver förälderns bristande omsorgsförmåga.

Ett problem är att föräldrar ibland inte vet vad de gör, när de möter sina spädbarn.

Ju yngre barn desto räddare förälder. (generalisering)

Så verkar det vara om föräldern inte mött sina egna rädslor som uppkom när den var ett spädbarn. (vilket inte är många) De flesta föräldrar reagerar antingen väldigt starkt på sina småttingars behov, eller så reagerar de tämligen svalt, avstängt. Många föräldrar blir okontrollerat arga och försöker på olika vis kväsa barnets behov. Andra överger barnet, låter det skrika tills det tystnar och alltså ger upp. Det förstnämnda sättet resulterar i att föräldern kan nypa, slå, hålla för munnen, skaka, hålla för ögonen på barnet. Den avstängda kan stänga in barnet i ett rum, garderob eller låta det ligga i vagnen och ignoreras. Båda sätten blandas ibland även med skuld och skam och tröstande. Bägge sätten får naturligtvis konsekvenser.

Dessa förhållningssätt gentemot barnet döljs ofta väl, oftast vet den andra föräldern inget. Härmed knyts barnet, på olika vis, till föräldrarna. Barnet utvecklar traumabindningar till föräldrarna som sedan styr hur det kommer att attraheras av en framtida partner. Det styr även vad barnet tror om sig själv och sin omgivning. Detta styr alltså vad man som vuxen tror sig attraheras av och tror sig vara. Och det grundlägger även hur vi förmår älska, lita på, relatera, frukta och sky. Vägen tillbaka till att förändra denna tro är ofta lång och krokig, men fullt möjlig...

Ella modellar