relationerunderytan - Relationer och det som pågår under ytan. problem, otroheter, sexberoende, missbruk.

Rädslan för livet

Rädslan för livet...

Att man behöver vara ärlig och sårbar för att kunna ha äkta intimitet med någon, är ett stort problem för väldigt många människor. Problemet upplevs på olika sätt. Det kan kännas skrämmande, svårt, smärtsamt och för en del, avskyvärt. För andra kan det kännas meningslöst eller omöjligt. Hur det än känns så är det ett stort problem för väldigt många människor.

Lösningar på detta finns det flera. En del tar till alkohol, vilken tar udden av rädslan och/eller höjer självkänslan. Att helt enkelt välja bort relationer är en annan vanlig lösning, vilket är ett anorektiskt sätt att tackla problemet. Att kontrollera sin sexpartner på olika sätt, genom makt: att som chef, läkare, präst eller dylikt använda sin position för att få sex. Eller genom att vara den dominanta i en S/M relation, där den undergivne ej får säga nej. På så vis slipper man undan risken att bli avvisad och smärtan i att känna sig övergiven. Detsamma gäller om man köper sex, eller begår någon form av sexuellt övergrepp. Nu betyder inte det att jag värderar ovanstående åt endera hållet, så länge det inte handlar om olagliga handlingar. Huvudsaken är att det sker i konsensus. Ytterligare ett sätt att komma undan att vara sårbar och ärlig är att ha anonym sex, alltså sex med främlingar, eller någon man just träffat på nätet. Många upplever att det är lättare att ha sex med någon de inte känner, då tar man ingen risk, eftersom relationen inte är viktig. Ytterligare lösningar är att man har självsex till fantasier eller någon form av porr. Då behöver man ju ingen annan.

För många blir ovanstående lösningar i längden isolerande och kan skapa jobbiga konsekvenser. Alltså skulle man kunna säga att alla dessa lösningar, ur ett intimt perspektiv, är anorektiska. Dessa konsekvenser brukar förvärras eftersom beteendena ovan behöver vidareutvecklas för att fungera. Detta kallas för eskalering när man pratar om beroenden.

Smärtan i att bli avvisad sitter ofta ihop med en djup övergivelse, där det inte var någon som såg hur det var när man var barn. Ingen fanns där, så redan där kanske individen började självmedicinera med t ex onani, eller godis. Detta sår kommer då automatiskt upp till ytan när en människa behöver vara ärlig och sårbar. Alla människor har behov av att vara sårbara. Missbruk och olika beroendens bakomliggande syfte är att komma undan ansvaret för detta behov. Alltså, förmågan att svara an på detta "livsfarliga" behov saknas, av en eller annan anledning, hos människor med en beroendeproblematik. Rädslan för livet...

Att vara, eller icke vara...

Bild: To be or not.. Av Andreas Fjellström

Att vara, eller icke vara...

Vad får alla beslut en människa fattar egentligen för konsekvenser. Låt oss anta att de leder till att hennes liv blir till. Att dessa beslut, medvetna som omedvetna utgör grunden för hur ett liv blir. Tänk, samtidigt, efter hur ofta man svarar ja, eller nej för den delen (det finns många såna också), av vana, eller på impuls. Dessa impulsiva svar, som sker på ren automatik, gör då att hon tillslut inte lever sitt liv.
Avdrift:
Hur långt bort från hur hon vill ha det kan hon hamna innan det gör för ont? Eller, som det blir för många, så känns det tryggt att kränga på sig offerkoftan och suckandes hanka sig fram i martyrskap. Lite sucks, then you die!
Att vara, eller icke vara...

Chefen till Olle: Kan inte du ta hand om den nya killen och sätta in honom i jobbet? Du är ju jävligt bra på att få människor att trivas!
Olle, (konflikträdd diplomat), som alltid ställer upp: javisst!

Och svaret får naturligtvis konsekvenser. Han blir tvungen att jobba över för att hinna med sitt eget arbete, som annars skulle samlas på hög. Han kan därför ej hämta på dagis, eller hjälpa till hemma med mat och läxläsning, vilket resulterar i att även frun blir lidande och frustrerad. Olle börjar känna harm och irritation mot sitt arbete och sin chef efter några dagar, men skulle aldrig våga uttrycka detta.

Efter ett par veckor blir det värre: frun börjar säga ifrån. Hon tycker att Olle är mesig och att han borde sätta gränser på jobbet. Olle, som vill vara alla tillags, känner sig otillräcklig och blir alltmer olycklig. De har ingen intimitet kvar och båda känner sig övergivna och svikna. Det blir, successivt, svårare att prata...

Hon, som är bättre på att be om hjälp, ordineras lyckopiller av husläkaren. Detta gör henne mer, autonom och mindre, benägen att att närma sig Olle, som det ändå bara gör ont att försöka komma nära. De glider sakta men säkert ifrån varandra och Olle börjar självmecdicinera spänningen han upplever i att chatta med andra kvinnor...osv...

Om jag beslutar mig för att jag är viktig! Att jag är värdefull och att det är mitt och ingen annans ansvar att ta hand om mig. Med andra ord att jag bestämmer mig för att VARA. Istället för motsatsen, att icke vara. Då blir det väldigt viktigt att ge sig själv tid att reflektera, känna efter innan jag svarar! Då måste det vara okej att säga till chefen att jag behöver återkomma med svar, när jag har "kört frågan några varv. Förr kunde man "sova på saken".
God natt!!

Det är du som är produkten

Det är du som är produkten.

Företag köper tjänster där dina behov, det du söker på Google, det du gillar på Facebook är själva produkten. Dina behov och önskningar. Man kan alltså rikta reklam direkt mot dig eftersom det samlas information om vad du söker och gillar. Reklamen blir mer och mer precis. Alltså, mer och mer anpassad efter dina behov.

En reaktion på detta kan vara: Vad skönt, då slipper jag ju leta, eller ansvara för att mitt behov blir mött på bästa vis. Det kommer ju produkter som jag upplever att jag behöver på något magiskt vis. Jag behöver inte tänka, känna efter och utrycka mina behov. Jag behöver bara strö söka lite på nätet, så vips, kommer det ett erbjudande, några dagar senare när jag, glömt bort vad jag sökt, som känns väldigt attraktivt! Men! Jämför jag denna produkt med en annan, kollar jag hur den tillverkas. Kollar jag upp hur företaget som producerar varan tar ansvar för miljön under tillverkningen. Vet jag hur deras anställda har det? Knappast troligt, då, i det ögonblick behov och tillfredställelse möts, tenderar jag att agera på impuls….

En annan reaktion kan vara: Va fan! Jag vill inte ha en navelsträng som utvecklas av ett multinationellt företag. Som nästlat sig in i vad jag tror att jag behöver! Och som dessutom betalar stora pengar för detta. Pengarna borde ju tillfalla konsumenten eller naturen som utarmas för att jag ska få det jag upplever mig behöva.

Jag vill dra en parallell mellan det jag pratar om ovan och hur vi som människor relaterar till vår omgivning. Om vi hittar en partner som verkar vara lojal med våra behov utan att vi behöver uttrycka dessa, så finner vi det automatiskt attraktivt. I alla fall om det påminner om hur det var när vi växte upp. Vi känner trygghet i detta symbiotiska förhållningssätt. Och i förlängningen så kommer vi att känna oss fängslade, eftersom vi alla längtar efter utveckling och fullbordan…

(Tack Per-Anders för inspiration!!)

Du är produkten:

Sexualmedicinska mottagningen - att bemöta ett problem som inte finns i DSM

Idag hade jag en patient som för en tid sedan sökte hjälp hos sexualmedicinska mottagningen. Jag hade ett så kallat bedömningssamtal där jag tittar om personen uppfyller kriterierna vi tittar på när vi ställer diagnos. Det som dök upp och som är orsak till detta inlägg gjorde mig både arg och rädd!

Killen som jag bedömde gav mig tillstånd att skriva om detta, men jag gör ändå vissa förändringar så tystnadsplikten upprätthålls.

Han sökte hjälp för det som för oss, uppenbart, är sexberoende (Denna åkomma är på väg, så sakteliga, in i DSM, endast en fråga om tid) , dvs: 1. Han hade/har försökt sluta 2. Han har fått negativa konsekvenser (kraftiga) 3. Han är tankemässigt upptagen av det han gör/gjort eller ska göra. 4. Han har eskalerat i sina beteenden, för att nämna några kriterier för diagnos..

En människa som ber om hjälp för ett problem som inte finns, riskerar att få ett större problem.

Patienten var helt fast i flera olika destruktiva sexuella beteenden. Några exempel: tvångsmässigt porrtittande med onani där innehållet eskalerat till olagligheter under åren. Smygfilmande i provhytter och rulltrappor. Otrohet, parallella relationer.

När en människa slutligen konfronterar sin egen skam, vilket kan ta många år, och söker hjälp och den som erbjuder hjälp inte har någon kunskap om problemet då blir det, som sagt, mer problem. Det blir förvirring, osäkerhet och rädslor. I detta fall erbjöds patienten medicin, östrogen, som skulle dämpa suget efter att agera ut de destruktiva beteendena. (Tanken är väl god, men psyket kommer då fortsätta att tro att lösningen handlar om att dämpa, fly, undvika och detta skapar endast mer tro på att ett beroende går att kontrollera! Det tror inte jag. Ett beroende behöver man vara ytterst ödmjuk inför, till och med stå helt maktlös inför. Det är först då man kan jobba med beroendeproblematiken. Östrogen är för övrigt, kvinnligt könshormon. En annan linje i behandlingen var att kolla om patienten verkligen älskade sin sambo. Detta bidrar snarast till att patienten som redan var förvirrad och fylld känslor av skam hamnar än mer i dessa känslor. När jag hörde detta blev jag allvarligt upprörd.

Patientens partner hade börjat i vårat anhörigprogram och därmed hittat en grupp där hon började hon började bli mött i hur hon kände. Hon började för första gången se en ljusning, en lösning på sin sambos problem.

Han ringde upp sin parter och berättade att han behövde vara själv ett tag. Han behövde utreda om han älskade henne. Han ville kanske at rådet han fick av terapeuten på sexualmedicinska skulle vara sant. Det skulle ju förklara alla tvångsmässiga beteenden och han skulle då få tillbaka kontrollen på sitt liv..eller inte...) När han lagt på luren kom en upplevelse av total hopplöshet och han sprang runt i huset och skrek. Han fick för första gången tankar på att ta sitt liv.

Jag är fast övertygad om att varje individ känner sig själv bäst. Att överhuvudtaget börja spekulera i om att man kan vara otrogen etc har och göra med om man älskar sin partner är så fel man någonsin kan göra, när det handlar om ett beroende. Som behandlare är det direkt oetiskt och gör garanterat mer skada än nytta. Det är naturligtvis viktigt att fastställa att det är ett beroende, att det finns ett mönster och att personen försökt upphöra och misslyckats, alltså att det är tvångsmässigt. Det finns ju människor som är otrogna utan att vara sexberoende! Men det ska inte människor som lider av en kronisk hjärnsjukdom, som har sin tillkomst ur trauma och övergivenhet, bli drabbade av..

Det finns hjälp att få, det finns forskning sen 30 tillbaka i tiden. Googla på Patric Carnes tex, eller på dysberoendekliniken. Det finns mängder av kunskap inom området. Men det verkar som att landstinget måste uppfinna hjulet en gång till! Och detta på bekostnad av många männislors lidande. Detta är oerhört tragiskt och upprörande!

DJUNGEL

Släpp taget och lita på processen, säger terapeuten.

En bild jag brukar emellanåt är bilden av en djungel. Den symboliserar den nya vägen. Den väg, som patienten, ska försöka lära sig ta automatiskt. Befängt, skulle man kunna tycka. En ogenomtränglig och, som det verkar, helt utan stigar, tät skog. Vansinnig ide', pga att det inte finns minsta tillstymmelse till möjlighet att kontrollera vad som kan komma att dyka upp. Särskilt befängt verkar det vara att lyda terapeuten, när den gamla vägen "motorvägen" bara ligger ett snedsteg bort!

Den gamla trygga slätasfalterade tvåhundrafemtio-kilometer-i-timmen-raksträckan, med sina blinkande och lockande neonskyltar: Welcome! Welcome...den ligger ju bara där och väntar..lockar.

Ta den här macheten, säger terapeuten. Gud så dumt, tänker patienten. Dumt och vansinnigt och skrämmande, tänker han ilsket. Be om hjälp, säger en annan patient i gruppen. Du kan ringa mig, säger en tredje...

Att lämna sin relation till drogen, som alltid funnits där, som givit möjlighet att höja dopaminet en smula, som bjudit på en känsla av att det går att kontrollera smärta, ångest , rädsla och ensamhet. Den, egentligen, enda relationen som går att lita på... men som, tillslut, gav så kraftiga konsekvenser att det inte var möjligt att blunda längre...(jag måste nog tyvärr gå ut i djungeln!)

Och motorvägen finns ju alltid kvar! Ett par snedsteg bort...

Florida, foto: Andreas Fjellström

Anpassning

Livet anpassar sig efter hur det är, likt en älv som viker av för hinder.

På samma ödmjuka sätt anpassar vi oss efter de förutsättningar som erbjuds. Hindren som vi lär oss undvika blir inbyggda i vår uppfattning om hur livet är. Stockar och stenar. Rädslor och övergrepp. Smärta och övergivelse.

Själva pareringen, undvikandet av hindren, blir en del av det vi tror att vi är, eller hur det är att leva och en del hur det är att vara.

Det blir tryggt att uppfatta livet på det vis det var, när vi växte upp, eftersom vi överlevde. Alltså, vi gör det vi gör för att överleva. Att vi behöver skapa kaos kan betyda att vi har behov av att känna igen oss, behov av trygghet…

Att denna trygghet är viktigare livet självt, kan bli ett problem för vissa. Då behöver vi alltså upprepa förutsättningen för att få parera! Vi behöver här hävda att vår parering är nödvändig och återskapa kaoset. Det är att upprepa förutsättningen! De flesta människor känner igen sig i känslan av att ha varit i en viss situation tidigare, som att leva i en loop.

En bild: En tjej är ute och plockar svamp i skogen och snubblar på en trädrot. Precis samma trädrot som hon snavade på förra veckan när hon skulle gå till mormor med en korg med nybakade kanelbullar…

Att därifrån resa sig, plåstra om tån, svära lite och kämpa vidare mot målet, blir ett tryggt sinnestillstånd. Hon skapar en situation där hon behöver använda min gamla beprövade överlevnadsstrategi. Hon ser till att få parera, eller bli trygg. Hon får leva ”i sin hantering av smärtan”, och därmed känna igen sig och därmed känna sig trygg.

Denna upprepning kommer att återkomma i mitt liv tills jag gör mig medveten om att jag i kärnan ”tror” på anpassningen. Det har blivit min ”tro” att livet gör ont. Och denna tro kommer att fortsätta att manifesteras i mitt liv tills jag byter tro…men då måste jag våga sluta överleva och börja leva…

Crows av: Andreas Fjellström

Spöken

Gränser. Integritet. Var slutar jag och var börjar du? Har du rest ut i din personlighets förorter för att se efter hur de är där? Där själva mötet med omvärlden äger rum. Där vi inte vet varför vi reagerar. Där våra inlärda beteenden, rädslor och överlevnadsinstinkter dikterar livsvillkoren.

Dalai Lama (tror att det var han) sa någon gång: det vi fruktar mest har redan hänt. Detta blir väldigt sant då man jobbar med människor som har någon form av känslomässigt trauma.

Känslomässiga trauman som är obearbetade är, "oftast väldigt jobbiga", upplevelser som ej fick finnas (blev mötta), ses och sörjas. En upplevelse behöver levas upp! Då försvinner den. Alla andra sätt leder till att upplevelsen måste pareras, medicineras eller på något annat sätt undflys! Levs traumat inte upp fortsätter det att spöka i nuet och den drabbade individen kommer att för alltid måsta parera, fly , droga (självmedicinera), eller på något annat sätt undvika. Panik ångest är ett exempel på när rädslan för traumat hinner ikapp en person som är på flykt. En del människor flyr vidare genom att i panik hyperventilera. Kroppen reglerar detta till slut och personen svimmar. Man lever härmed "inte upp" upplevelsen utan rädslan blir kvar nere i djupet...Och kommer att fortsätta att spöka....

Reflektion

Hösten knackar på! Det blir lite högre i taket, luften friskare och introspektivförmågan vässas. Jag får ro. Ro att titta på det som är mitt liv och ro till att fundera på hur jag vill ha det. Det som är ivägen för hur jag vill ha det kristalliseras och blir tydligt.

När jag vågar drömma så får jag kontakt med sorgen och rädslan! Eller med såret... Den punkten där jag slutade våga följa min väg. Den delen av mig som behöver sörja och tröstas, men som jag ibland värjer mig för. Den kommer fram och blir tydlig på hösten.

När jag älskar såret, får vara där jag behöver, så sprider sig friden. Jag blir lycklig hela vägen in, känner mig sedd och trygg och då hel och sårbar på samma gång.

Farhåga...

Det känns som jag säger samma sak hela tiden! Även om jag klär det i nya situationer, nya ord eller kommer från andra håll med min lilla lupp...

Men "farhågan" i detta inlägg är självaste temat! Det jag menar med en människas farhåga är det hen (hon eller han) håller för sig själv.

Om vi utgår ifrån att de spekulationer, aningar, tolkningar, känslor (som vi tror kommer från någon annan, alltså det vi tolkar in i våra reaktioner), endast är teorier. Teorier som behöver testas i "verkligheten" innan vi kan ta dem för sanningar. Dessa teorier är det jag menar med farhågor.

Oro, rädslor och nojor är andra ord på samma sak. Andra exempel på detta, men längre bort på skalan är vanföreställningar, paranoida fantasier, preockupation.

Ju mer säker jag är på att teorin stämmer, innan den testats i relationen (verkligheten), desto "galnare" är jag. Observera att vi alla är galna. (läs detta med en gnutta humor).

Ju mer säker jag är på att teorin stämmer, desto mer isolerad blir jag! Och detta skapar otrygghet! Nya "farhågor" får då lättare fotfäste....

Ha en fin dag! Jag ska meta abborrar :).

Farhågan. Av Andreas Fjellström

Grymt kul med all feedback!

Jag är väldigt tacksam för all feedback som ramlar in. Det är fint med både bekräftelsen och kloka kommentarer! Jag börjar verkligen få blodad bloggtand! Ha en fin helg! Det tänker jag ha! Kärlek.
Andreas

HON OCH HAN

EN LITEN TEXT OM HUR DET OFTA ÄR UNDER YTAN!

Hon och Han

Hon:

Allt jag vill är att ge kärlek. Fjäril. Jag vill bara ge och ge. Sommaräng. När jag ger så blir jag jag. Blomma. Då känner jag mig trygg. Jag är vinden, som susar i din trädkrona. Ljudet visar att jag finns. Spegel. När jag ger, så blir jag trygg. Jag är otrygg. Får ej finnas. Jag vill känna mig trygg, vill ge. Jag är förberedd att ge. Fjäril. Jag finns när jag ger av mig själv. Jag blir medveten om mig genom reaktionen hos den jag ger. Jag finns, likt krusningar på vattenytan.

Hennes konklusion:

Ju mer jag ger, desto mer kommer han att förändras, och förstå, att det går att tro på ett vi, som måste vara viktigare, än något annat.

Högmodet:

Jag kan skapa jättevågor, tsunamis, tromber och orkaner. Jag kan runga i världen.

Han:

Jag får inte plats. Jag är inte värd dig. Tissel, tassel. Om jag uttrycker mig går du sönder. Din bild, som jag hjälper dig att upprätthålla, kväver mig. Mamma. Det du säger är verkligheten, är inte min verklighet. Gnissel. Min bild måste döljas, målas över. Den skapar oro. Knytnäve. Du tillåter inte mig att existera. Fy fan! Därför måste jag dölja mig. Det är ditt fel att jag inte vågar säga hur det är. Jag får inte plats i ditt liv. Jag vet att jag måste hålla med om din verklighet, eller så blir jag ensam.

Hans konklusion:

Allt, handlar om att måla upp din falska bild! Och jag räcker knappt till åt mig själv. Jag måste få luft. Har du tänkt på hur jobbigt det är för mig när du försöker ta min uppmärksamhet. Du kväver mig, och jag måste hålla med om att det är så det ska vara. Jag finns inte i vårat vi. Kan inte det du pratar om handla om dig! Nehe! (Stänger dörren).

Högmodet:

Jag har rätt att vara harmsen på dig, eftersom du inte tillåter min verklighet. Jag har mitt paradis. Bortom dig och DIN BILD! Jag blir sedd och bekfräftad. Jag behöver inte dig. Utom till att lida. Du ska lida. Då finns jag. Det är ingen ide att jag uttrycker mig. Jag hittar en annan, som förstår hur synd det är om mig. Som ser mig.

Hon:

Jag måste få honom att vilja välja oss. Jag känner att han inte finns där. Jag är rädd. Jag slipper vara rädd när jag finns för andra. Fjäril. Jag slipper smärtan jag upplever över att ingen finns för mig, när jag finns för andra. Sommaräng. Jag har blivit blind. Jag fick inte finnas. Jag syns inte! Bara om jag finns för andra. Som vinden syns i vattnet och hörs i trädkronorna. Jag finns inte. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Jag är ett ihåligt öra för andras behov. Om jag ska visa att jag finns, så gör det ont. Och så blir jag ensam, helt ensam. Jag finns genom att jag speglar mig i andra, annars är jag osynlig. Genom andra finns jag, eller finns jag?

HON Av Andreas Fjellström

Det tar tid...Tillitsreparation där partner konstant ljugit.

Att restaurera tillit i en relation där sexuella upplevelser använts som drog är en lång och mödosam process.

Först och främst så måste allt upp på bordet. Allt det som har gjorts, (de sexuella utagerandena), hur det ljugits för att det ska vara möjligt att göra det som gjorts, hur mycket pengar och tid som gått åt... Innan dess finns det ingen anledning för partnern att lita den som hållit hemligheter, oftast under flera års tid. Bara vetskapen att allt måste upp i ljuset är skrämmande, för båda i relationen.

De människor som är beronde (oavsett drog) använder lögnen som hjälpmedel för att behålla och skapa nya möjligheter att agera ut.

Att ljuga har blivit en del av personligheten. "Jag kommer om en halvtimme"( men i själva verket en och en halv), eller, "jag åt Sushi" (men i själva verket var det Pizza). Verkliheten duger inte. Man upplever skuld, och behöver "frissera" verkligheten lite så att man framställs i bättre dager än hur det egentligen är.

Det finns ingen anledning för partnern att lita på den som är beroende! Här reagerar ofta den beroende med att bli stött...Det är ingen ide att jag säger som det är du tror ju ändå inte på mig (som att det skulle vara partnerns fel!!)

En människa som blivit bedragen, ljugen för och beskylld för att vara svartsjuk behöver få vara i sina känlsor av svek, vrede, sorg, kränkthet etc. De har, i de flesta fall, känt på sig att något inte stämmer. Jag brukar säga till de anhöriga att allt de har känt stämmer, alltså: lita på din gutfeelling.

Det är inte helt ovanligt att anhöriga till sexberoende själva gått i terapi för att de lider av tillitsbrist. De blir liksom skuldbärare och tar på sig ansvaret för partnern som ljuger och ljuger och ljuger och ljuger... De flesta anhöriga som jag har pratat med är helt överens om att det värsta är lögnerna. -Hur han kunde stå och se mig rakt i ansiktet och blåljuga, är värre än att han var otrogen gång efter gång.

Så tillitskontot är alltså övertrasserat! orden är förbrukade!! Därför måste allt upp på bordet och det är den anhörige som avgör detaljnivån på vad hen vill höra.. Inte missbrukaren. Dock bör tilläggas att en del anhöriga blir besatta av detaljer. De får ofta stöd, i anhöriggruppe, att begränsa detta behov. Det är inte alltid sunt att veta varje liten grafisk detalj. Men det viktiga är att inte låta den som är beroende avgöra vad partnern ska få veta eller ej.

Att ta detta steg, att lägga allt på bordet, är väldigt obehagligt, men samtidigt avgörande för det fortsatta arbetet med att reparera tilliten. Ett par sa en gång: Det känns som att hoppa utan fallskärm...

När allt ligger på bordet så har partnern något verkligt att ta ställning till. Det är först nu man kan ha en intim relation på riktigt, eftersom intimitet och hemligheter inte går att blanda, så är det först nu man kan börja lita på sin partner igen...men man måste våga hoppa...

Det är även så att, eftersom orden är förverkade, så handlar det egentligen om hur den beroende agerar, och hur han eller hon agerar annorlunda. Att han börjar bli transparant och ärlig och varje litet skarvande behöver direkt läggas på bordet. Det är endast i handlig och genom visat ansvar och vilja att tillfriskna som tillit kan repareras i en relation.

Tillitsbygge. Av Andreas Fjellström

Svårigheter med intimitet

En klient har under sin sjuåriga relation, varit otrogen, varit medlem på kontakt sidor för sexträffar, tittat mängder av porr, köpt sex, träffat transvistiter för sex. Han har gjort behandling för sexberoende och hans partner har gjort behandling som anhörig, och medberoende. Därefter har de börjat jobba i traumagrupp med sina respektive osunda överlevnadsstrategier, eller anknytningsmönster.

Jag brukar ibland en metafor, en bild av en båt som ligger fastknuten vid en brygga. Den anhörige sitter i båten och den beroende står med en fot på bryggan och en fot på båten. (minns ej var metaforen kommer ifrån). Den anhörige sitter och är frustrerad, vill bara ut och börja ro på relationens flod. Hon vill ha konkretism, barn, köpa en större lägenhet (saker som visar att de gemensamt satsar på framtiden), gifta sig etc. Den beroende som står på bryggan är livrädd för att kliva in i livet av åtagenhet, och allt vad det innebär. Oftast är det två rädslor som är huvudorsakerna till oförmågan att hoppa ombord.

Den ena rädslan är dödsrädsla, att förlora det enda som kan få en att må bra. -om han hoppar ombord så blir han av med det enda han litar på! Relationen till sexuella upplevelser. En definition på denna relation är: En patologisk (starkt känslomässig eller liderlig) relation till stämningsförändrande sexuella upplevelser. Den dopamin och serotonin höjande handlingen, eller beteendet. Alla bakdörrar ut ut relationen, blir kvar på landbacken. Då finns det inget sätt att ta hand om sig kvar. Den känslomässiga upplevelsen som uppträder när det kommer till "att hoppa ombord" är lika med döden. Då dessa bakdörrar har utvecklats, genom åren, till att bli en överlevnadsstrategi och lösningen på alla problem i livet, till och med en del av identiteten och enda sätt att få "sann" bekräftelse. Med andra ord, för att våga kliva in i en sann, ärlig och intim gemenskap så behöver människan på bryggan våga dö.

Den andra rädslan som hindrar bordandet, är övertygelsen om att när partnern får reda på vem den beroende egentligen är, alltså får en hela bilden av hur det ligger till, så kommer partnern att lämna relationen. Denna rädsla gör att den beroende upplever att han måste dölja sanningen. Här rättfärdigar man lögnen som nödvändig (det är onödigt att såra partnern, kan det heta). Den beroende känner sig värdelös, bär på massvis av skuld och skam. Och dessa känslor ökar på grund av nya lögner. Att hoppa ombord verkar inte särkilt lockande. Det leder till ensamhet och övergivenhet är en vanlig föreställning. Denna tro, har de som regel burit med sig hela livet). Alltså, det finns ingen där för mig, det är ingen ide att jag talar om hur det är. Det gör för ont att uttrycka övergivenhet, när ingen möter upp denna känlsan. De har nödvändigt att ha denna föreställning då det oftast kommer ifrån att det faktiskt inte var någon som såg denna känsla när de växte upp. Men ett problem är att denna föreställning blir som ett isolerande filter och detta gör det omöjligt att prova sin föreställning i verkligheten. I relationer.

Dessa två rädslor döljs ofta bakom en tro att man förlorar sin frihet om man hoppar ombord. Och om evig jakt på bekräftelse och sexuella upplevelser, som följs av lögner och mer skuld och skam, är frihet så kankse det kan vara värt att bli av med...

Han vill inte förlora sin FRIHET och hon kräver att han ska välja.

I detta fall så har han en enorm motvilja till att att fatta ett beslut, även om han vet att det är enda vägen. Oavsett vad han beslutar. Alltså om han ska kliva ombord, eller låta henne ro vidare utan honom. De faktum att han inte väljer åt något håll gör att hon tvingas välja åt honom. Så att välja blir ett tredje alternativ. (man kan ju även fråga sig varför hon sitter och väntar! Och det finns så klart en anledning till detta, vilken vi tittat på i henes traumagrupp). Ofta när de har hamnat där, var hon inser att hon måste välja bort relationen, mot sin vilja, så svänger han, rädslan att bli ensam börjar diktera livsvillkoren och då väljer han henne. Men endast tillfälligt och under bedyrande av sin kärlek, hon är det finaste på denna planet. Senast tog det fyra dagar innan han gjorde slut igen.

Utifrån ett annat perspektiv så har hon i detta fall tagit på sig rollen att bevisa för honom att livet går att litas på. Han var mobbad i skolan och hade ingen som såg detta. I hans värld så går det inte att lita på något. Allt måste kontrolleras. Han har under långa tider i livet skapat manus för hur han ska hantera situationer som kan dyka upp i livet.

fortsättning följer

Utan titel Av Andreas Fjellström

Fiktivt Fall från en student

Nedan följer ett fråga om hur man ska bemöta ett påhittat fall som kommer från en student som vill ha feedback.

Hej Andreas

Jag är otroligt tacksam för att du tar dig tid för detta, här kommer fallet följt av frågor, självklart svarar du hur mycket och hur lite du vill, vill du inte besvara ngt så är det ok, det är kommer bli super intressant att få ta del av din info :-), det får ta den tid det tar ang info, jag tror Ni sitter med otroligt mycket intressant info och mycker bra kunskaper och det vill jag inte missa :-)

Cornelia 34 år och sjuksköterska på länssjukhuset i Kiruna är sedan ett halvår tillbaka skild på grund av maken Tonys ständiga otrohet och vidlyftiga affärer med ett flertal kvinnor, dels i deras gemensamma bekantskapskrets och med prostituerade kvinnor. De har två barn i sitt förhållande, två pojkar, 10 respektive 15 år.

Skilsmässan blev en omtumlande händelse för Cornelia då hon inte fått veta om Tonys affärer förrän han plötsligt ville ta ut skilsmässan. Anledningen till att Tony ville skiljas var inte för att han slutat tycka om sin fru utan därför att han inte kunnat styra sina impulser att träffa andra kvinnor. Han ville inte längre svika sin fru. Under skilsmässoprocessen hade det framkommit att många av hans s.k. affärsresor som resemontör manipulerat ett antal kvinnor, skuldsatt sig med dyra hotellvistelser och nu senast sparkats från sitt arbete och blivit polisanmäld för förfalskade fakturor och olovliga kontotransaktioner. Cornelia blev djupt kränkt, kände stor skam inför sin omgivning och inte minst frustrerad och arg på några av hennes väninnor Tony haft kontinuerlig kontakt med.

Cornelia börjar alltmer utveckla en stark misstro gentemot omgivningen och drar sig undan mer och mer. Kontakten med hennes barn försämrades då de båda av någon anledning tytt sig mer till sin pappa. Om det var av rädsla att förlora honom eller att de inte förstått vad son egentligen hänt kan vi ju alltid spekulera i. Tonys värld hade rasat samman efter avslöjandena och flyttat till en tillfällig lägenhet, lånad av en tidigare kvinnlig arbetskamrat han nu har ett förhållande med. Arbetslös och utan varaktiga sociala kontakter, kontakter som egentligen alltid Cornelia sett till att hålla kvar, har han ändå lyckats få arbete som försäljare på en VVS – firma. Där visade det sig att Tony manipulerat med fakturor, tagit ut extra kostnader för ett antal varor och dessutom prånglat ut barnens besparingar på banken.

Förhållandet spricker, den vardagliga sociala kontakten med omgivningen är obefintlig..

Känslan av att vara ensammast i världen försjunker Cornelia in i en djup depression. Tony försakar nu även sina barn, socialbyrån är nu inkopplad och risk för ett omhändertagande av barnen är överhängande. Tony och Cornelia ombeds att söka hjälp Cornelia är villig till detta men Tony förstår inget mer än att alla är emot honom och att han skall bevisa för alla att han från och med nu ska ta tag i alla orättvisor och att myndigheterna ska sluta sabotera för honom.

Mitt svar:

Som jag sa i går morse, så är det min åsikt att hjälper man familjen bäst genom att stötta Cornelia och hjälpa henne att bryta sin isolering och stötta i att bygga ett nätverk med andra anhöriga. hon behöver stöd i att få uttrycka sin känslomässiga upplevelse . Hon är ju sviken, sårad, kränkt, och oftast väldigt arg. Men även osedd i alla dessa känslor. Det går att likna hennes behov med en människa som varit utsatt för ett trauma, alltså är hon i en traumatisk stress reaktion och behöver få känna att det är normalt att känna som hon känner, när man är så fundamentalt sviken och traumatiserad. När det lagt sig så behöver man utveckla förmåga att sätta gränser och ta hand om sig själv. Vanligen ligger allt fokus (hos den anhörige) på att försöka förändra den som är sexberoende. Den anhörige behöver, hjälp att börja lägga fokuset på sina egna behov och, hjälp att sätta gränser.
En teori inom behandlingsvärlden, som visat sig alltmer sann är att man inte kan hjälpa någon som inte ber om hjälp. Därför bör man lägga fokus på den anhöriga. Detta kommer i förlängningen hjälpa barnen. Och slutligen, även den som är sexberoende, då konsekvenser är det som hjälper till att bryta förnekelsen hos den beroende. Den sexberoendes oförmåga att se att det han sysslar med skapar problem i livet. Oavsett hur hårt han blundar. Vi har en policy som är att låta den som är beroende själv be om hjälp.

Presentation och målsättning

Välkommen! Jag tänkte ta mig i kragen och börja blogga. Fokuset i denna blogg kommer att ligga på det som sker under ytan i parrelationer, i synnerhet i relationer där det finns svårigheter på olika sätt. målsättningen är att normalisera det som känns otänkbart att ta upp i offentliga forum, dels därför att jag tror på kommunikation som verktyg för utveckling och dels hoppas jag att fler människor kan få mod att söka hjälp. Ytterligare en orsak till denna blogg är att jag vill avdramatisera och lyfta bort fördomar från beroendebegreppet, och skapa lite debatt kring detta. Det mesta som jag skriver om är personliga reflektioner och i vissa fall har jag frågat klienter om jag kan använda någons uppgift. Oftast görs då förändringar så att anonymiteten fortfarande finns kvar.

Jag heter Andreas Fjellström och jobbar med par och enskilda individer. Jag har både grupper individuella möten med klienter och de flesta jag jobbar med genomgår behandling för sexberoende.

Jag använder olika terapeutiska verktyg, tex från gestaltterapi, familjekonstellationer, psykodrama och bildterapi. I mötet med klienter brukar jag alltid säga i huvudsak två olika saker. Först och främst att för att man ska våga närma sig sin smärta, rädsla, trauma eller vad man vill jobba med, så behöver man känna sig trygg. Och det gör man om man vet att man får säga stopp. Klienten behöver veta att det är helt ok att inte vilja jobba. Detta leder till nästa grej som jag brukar säga och det är att klienten, på djupet, behöver förstå att de jobb de gör i terapin, gör de för sin egen skull. Många klienter vill vara duktiga terapiobjekt och många terapeuter vill vara duktiga terapeuter och missar då klientens uppställande attityd till terapeutens vilja att vara duktig. Då fungerar inte terapi. Jag brukar så klart säga mer saker i början av ett möte med en klient och en av dessa är att min filosofi kring terapi kommer från Gestaltterapin och med den det fenomenologiska angreppssättet. Det betyder i min tolkning att det inte spelar någon större roll var man börjar när man jobbar med en klient. Detta på grund av att alla oupplevad (läs nedtrykta, förtrykta, undanträngda) trauman eller jobbiga händelser kommer att fortsätta att spöka i nuet. Så vilken tråd vi än börjar dra i kommer vi att hamna i de upplevelser som behöver uttryckas eller upplevas, det vill säga levas upp, så de slutar diktera livsvilkoren i nuet.

Tilläggas till min presentation kan väl vara att jag är utbildad på Fria Universitet Norden, till Addiktolog (missbruksterapeut), och har en utbilning i Gestalt och Drömterapi. Jag har erfarenhet avfamiljekonstellationer, jag är även Sexaddiction Therapist hos IITAP (International institute for trauma and addiction proffesionals, samt ca 10 års erfenhet av yrket.

Slutligen vill jag säga att jag verkligen hoppas kunna bidra med något vettigt till det allmänna forum som internet utgör.

peace Andreas

bArN sOLdAT. Av: Andreas Fjellström

Nyare inlägg