Hur är det, hur vill du ha det och vad är i vägen? Samt en resa in i dagens mörker
Tre enkla, eller kanske svåra, frågor man kan ställa sig om man inte är nöjd i livet. Det som är i vägen, är oftast utmärkt terapimaterial. Ofta är det som är ivägen en människas "greencard" för att ikläda sig offerkoftan. Det som hindrar känns oftast oöverstigligt. Som att ramla ner i ett svart hål, eller som att en ridå går ner och allt förefaller meningslöst, eller att man ständigt hamnar i konfliktsituationer där det blir ett måste att få upprättelse. Om dessa situationer är återkommande i livet kan det vara bra att söka hjälp. Men inte hjälp att slippa upplevelsen eller den följande ångesten, utan hjälp att få uppleva, det vill säga hjälp att leva upp de oavslutade känslomässiga processer som ligger till grund för upprepningen. Och stöd att fatta om djupt liggande beslut där man tidigare inte såg en annan utväg än att ge upp... oftast på grund av, rädsla, skam, övergivenhet, eller någon kränkning.
Att fly från något leder till ökad rädsla, att möta och uppleva, leder till frihet...
Medicin mot depression och ångest är landstingets "billiga" hjälp, men de bygger på flykt, eller avstängning.
Samhället idag behandlar barn och tonåringar som varit utsatta för trauma sen födseln med elchocker och stark medicinering och till och med spännbälte och inlåsning.
Dessa barn och ungdomar har pga av tidiga traumatiska händelser, våld ifamiljen, övergrepp, misshandel och så vidare, inte haft möljighet att utveckla de delar av hjärnan som regulerar måendet. Dvs den funktionen som hjälper till att återfå balansen och som gör att man kan känna lugn, trygghet och harmoni. Deras hjärna är i konstant "red alert" och inställd på att fara kan dyka upp närsomhelst. Man kan fundera på om det verkligen blir bättre av att låsa in, eller ge elchocker till dessa barn. Det finns nästan ingen som kan, förmår möta dessa rädda svikna människor så de fostras till att börja självmedicinera och lär sig "kicka" på våld och kriminaliet. Traumrepetition. Eftersom vi dras till det vi känner igen. Har jag vuxit upp med våld så blir det våld som jag upplever som tryggt, för det är jag van att hantera, det är i våld jag utvecklat min överlevnadstrategi, så genom våld överlever jag. Omvänt: i sårbara trygga relationer kommer jag att dö.
Se barnen :)