relationerunderytan

 

 

 

Livet anpassar sig efter hur det är, likt en älv som viker av för hinder.

 

På samma ödmjuka sätt anpassar vi oss efter de förutsättningar som erbjuds. Hindren som vi lär oss undvika blir inbyggda i vår uppfattning om hur livet är. Stockar och stenar. Rädslor och övergrepp. Smärta och övergivelse.

 

Själva pareringen, undvikandet av hindren, blir en del av det vi tror att vi är, eller hur det är att leva och en del hur det är att vara.

 

Det blir tryggt att uppfatta livet på det vis det var, när vi växte upp, eftersom vi överlevde. Alltså, vi gör det vi gör för att överleva. Att vi behöver skapa kaos kan betyda att vi har behov av att känna igen oss, behov av trygghet…

 

 

Att denna trygghet är viktigare livet självt, kan bli ett problem för vissa. Då behöver vi alltså upprepa förutsättningen för att få parera! Vi behöver här hävda att vår parering är nödvändig och återskapa kaoset. Det är att upprepa förutsättningen! De flesta människor känner igen sig i känslan av att ha varit i en viss situation tidigare, som att leva i en loop.

 

En bild: En tjej är ute och plockar svamp i skogen och snubblar på en trädrot. Precis samma trädrot som hon snavade på förra veckan när hon skulle gå till mormor med en korg med nybakade kanelbullar…

 

Att därifrån resa sig, plåstra om tån, svära lite och kämpa vidare mot målet, blir ett tryggt sinnestillstånd. Hon skapar en situation där hon behöver använda min gamla beprövade överlevnadsstrategi. Hon ser till att få parera, eller bli trygg. Hon får leva ”i sin hantering av smärtan”, och därmed känna igen sig och därmed känna sig trygg.

 

Denna upprepning kommer att återkomma i mitt liv tills jag gör mig medveten om att jag i kärnan ”tror” på anpassningen. Det har blivit min ”tro” att livet gör ont. Och denna tro kommer att fortsätta att manifesteras i mitt liv tills jag byter tro…men då måste jag våga sluta överleva och börja leva…

 

 

 

 

Crows av: Andreas Fjellström

Hösten knackar på! Det blir lite högre i taket, luften friskare och introspektivförmågan vässas. Jag får ro. Ro att titta på det som är mitt liv och ro till att fundera på hur jag vill ha det. Det som är ivägen för hur jag vill ha det kristalliseras och blir tydligt.

När jag vågar drömma så får jag kontakt med sorgen och rädslan! Eller med såret... Den punkten där jag slutade våga följa min väg. Den delen av mig som behöver sörja och tröstas, men som jag ibland värjer mig för. Den kommer fram och blir tydlig på hösten.

När jag älskar såret, får vara där jag behöver, så sprider sig friden. Jag blir lycklig hela vägen in, känner mig sedd och trygg och då hel och sårbar på samma gång.

EN LITEN TEXT OM HUR DET OFTA ÄR UNDER YTAN!

 

Hon och Han

 

Hon:

Allt jag vill är att ge kärlek. Fjäril. Jag vill bara ge och ge. Sommaräng. När jag ger så blir jag jag. Blomma. Då känner jag mig trygg. Jag är vinden, som susar i din trädkrona. Ljudet visar att jag finns. Spegel. När jag ger, så blir jag trygg. Jag är otrygg. Får ej finnas. Jag vill känna mig trygg, vill ge. Jag är förberedd att ge. Fjäril. Jag finns när jag ger av mig själv. Jag blir medveten om mig genom reaktionen hos den jag ger. Jag finns, likt krusningar på vattenytan.

 

Hennes konklusion:

Ju mer jag ger, desto mer kommer han att förändras, och förstå, att det går att tro på ett vi, som måste vara viktigare, än något annat.

 

Högmodet:

Jag kan skapa jättevågor, tsunamis, tromber och orkaner. Jag kan runga i världen.

 

 

Han:

Jag får inte plats. Jag är inte värd dig. Tissel, tassel. Om jag uttrycker mig går du sönder. Din bild, som jag hjälper dig att upprätthålla, kväver mig. Mamma. Det du säger är verkligheten, är inte min verklighet. Gnissel. Min bild måste döljas, målas över. Den skapar oro. Knytnäve. Du tillåter inte mig att existera. Fy fan! Därför måste jag dölja mig. Det är ditt fel att jag inte vågar säga hur det är. Jag får inte plats i ditt liv. Jag vet att jag måste hålla med om din verklighet, eller så blir jag ensam.

 

Hans konklusion:

Allt, handlar om att måla upp din falska bild! Och jag räcker knappt till åt mig själv. Jag måste få luft. Har du tänkt på hur jobbigt det är för mig när du försöker ta min uppmärksamhet. Du kväver mig, och jag måste hålla med om att det är så det ska vara. Jag finns inte i vårat vi. Kan inte det du pratar om handla om dig!  Nehe! (Stänger dörren).

 

Högmodet:

Jag har rätt att vara harmsen på dig, eftersom du inte tillåter min verklighet. Jag har mitt paradis. Bortom dig och DIN BILD! Jag blir sedd och bekfräftad. Jag behöver inte dig. Utom till att lida. Du ska lida. Då finns jag. Det är ingen ide att jag uttrycker mig. Jag hittar en annan, som förstår hur synd det är om mig. Som ser mig.

 

Hon:

Jag måste få honom att vilja välja oss. Jag känner att han inte finns där. Jag är rädd. Jag slipper vara rädd när jag finns för andra. Fjäril. Jag slipper smärtan jag upplever över att ingen finns för mig, när jag finns för andra. Sommaräng. Jag har blivit blind. Jag fick inte finnas. Jag syns inte! Bara om jag finns för andra. Som vinden syns i vattnet och hörs i trädkronorna. Jag finns inte. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Jag är ett ihåligt öra för andras behov. Om jag ska visa att jag finns, så gör det ont. Och så blir jag ensam, helt ensam. Jag finns genom att jag speglar mig i andra, annars är jag osynlig. Genom andra finns jag, eller finns jag?

 

 

 

 

 

 

 HON     Av Andreas Fjellström 

 

Att restaurera tillit i en relation där sexuella upplevelser använts som drog är en lång och mödosam process. 

Först och främst så måste allt upp på bordet. Allt det som har gjorts, (de sexuella utagerandena), hur det ljugits för att det ska vara möjligt att göra det som gjorts, hur mycket pengar och tid som gått åt... Innan dess finns det ingen anledning för partnern att lita den som hållit hemligheter, oftast under flera års tid. Bara vetskapen att allt måste upp i ljuset är skrämmande, för båda i relationen.

 

De människor som är beronde (oavsett drog) använder lögnen som hjälpmedel för att behålla och skapa nya möjligheter att agera ut.

Att ljuga har blivit en del av personligheten. "Jag kommer om en halvtimme"( men i själva verket en och en halv), eller, "jag åt Sushi" (men i själva verket var det Pizza). Verkliheten duger inte. Man upplever skuld, och behöver "frissera" verkligheten lite så att man framställs i bättre dager än hur det egentligen är. 

 

   Det finns ingen anledning för partnern att lita på den som är beroende! Här reagerar ofta den beroende med att bli stött...Det är ingen ide att jag säger som det är du tror ju ändå inte på mig (som att det skulle vara partnerns fel!!)

 

En människa som blivit bedragen, ljugen för och beskylld för att vara svartsjuk behöver få vara i sina känlsor av svek, vrede, sorg, kränkthet etc. De har, i de flesta fall, känt på sig att något inte stämmer. Jag brukar säga till de anhöriga att allt de har känt stämmer, alltså: lita på din gutfeelling. 

Det är inte helt ovanligt att anhöriga till sexberoende själva gått i terapi för att de lider av tillitsbrist. De blir liksom skuldbärare och tar på sig ansvaret för partnern som ljuger och ljuger och ljuger och ljuger... De flesta anhöriga som jag har pratat med är helt överens om att det värsta är lögnerna.  -Hur han kunde stå och se mig rakt i ansiktet och  blåljuga, är värre än att han var otrogen gång efter gång.

. 

   Så tillitskontot är alltså övertrasserat! orden är förbrukade!! Därför måste allt upp på bordet och det är den anhörige som avgör detaljnivån på vad hen vill höra.. Inte missbrukaren. Dock bör tilläggas att en del anhöriga blir besatta av detaljer. De får ofta stöd, i anhöriggruppe,  att begränsa detta behov. Det är inte alltid sunt att veta varje liten grafisk detalj. Men det viktiga är att inte låta den som är beroende avgöra vad partnern ska få veta eller ej.

 

Att ta detta steg, att lägga allt på bordet, är väldigt obehagligt, men samtidigt avgörande för det fortsatta arbetet med att reparera tilliten. Ett par sa en gång: Det känns som att hoppa utan fallskärm...

 

   När allt ligger på bordet så har partnern något verkligt att ta ställning till. Det är först nu man kan ha en intim relation på riktigt, eftersom intimitet och hemligheter inte går att blanda, så är det först nu man kan börja lita på sin partner igen...men man måste våga hoppa...

 

Det är även så att, eftersom orden är förverkade, så handlar det egentligen om hur den beroende agerar, och hur han eller hon agerar annorlunda. Att han börjar bli transparant och ärlig och varje litet skarvande behöver direkt läggas på bordet. Det är endast i handlig och genom visat ansvar och vilja att tillfriskna som tillit kan repareras i en relation.

 

 

 

 

Tillitsbygge.  Av Andreas Fjellström

 

En klient har under sin sjuåriga relation, varit otrogen, varit medlem på kontakt sidor för sexträffar, tittat mängder av porr, köpt sex, träffat transvistiter för sex. Han har gjort behandling för sexberoende och hans partner har gjort behandling som anhörig, och medberoende. Därefter har de börjat jobba i traumagrupp med sina respektive osunda överlevnadsstrategier, eller anknytningsmönster.

 

 

Jag brukar ibland en metafor, en bild av en båt som ligger fastknuten vid en brygga. Den anhörige sitter i båten och den beroende står med en fot på bryggan och en fot på båten. (minns ej var metaforen kommer ifrån). Den anhörige sitter och är frustrerad, vill bara ut och börja ro på relationens flod. Hon vill ha konkretism, barn, köpa en större lägenhet (saker som visar att de gemensamt satsar på framtiden), gifta sig etc. Den beroende som står på bryggan är livrädd för att kliva in i livet av åtagenhet, och allt vad det innebär. Oftast är det två rädslor som är huvudorsakerna till oförmågan att hoppa ombord.

 

   Den ena rädslan är dödsrädsla, att förlora det enda som kan få en att må bra.  -om han hoppar ombord så blir han av med det enda han litar på! Relationen till sexuella upplevelser. En definition på denna relation är: En patologisk (starkt känslomässig eller liderlig) relation till stämningsförändrande sexuella upplevelser. Den dopamin och serotonin höjande handlingen, eller beteendet. Alla bakdörrar ut ut relationen, blir kvar på landbacken. Då finns det inget sätt att ta hand om sig kvar.  Den känslomässiga upplevelsen som uppträder när det kommer till "att hoppa ombord" är lika med döden.  Då dessa bakdörrar har utvecklats, genom åren, till att bli en överlevnadsstrategi och lösningen på alla problem i livet, till och med en del av identiteten och enda sätt att få "sann" bekräftelse. Med andra ord, för att våga kliva in i en sann, ärlig och intim gemenskap så behöver människan på bryggan våga dö.

 

    Den andra rädslan som hindrar bordandet, är övertygelsen om att när partnern får reda på vem den beroende egentligen är, alltså får en hela bilden av hur det ligger till, så kommer partnern att lämna relationen.   Denna rädsla gör att den beroende upplever att han måste dölja sanningen. Här rättfärdigar man lögnen som nödvändig (det är onödigt att såra partnern, kan det heta). Den beroende känner sig värdelös, bär på massvis av skuld och skam. Och dessa känslor ökar på grund av nya lögner. Att hoppa ombord verkar inte särkilt lockande. Det leder till ensamhet och övergivenhet är en vanlig föreställning. Denna tro, har de som regel burit med sig hela livet). Alltså, det finns ingen där för mig, det är ingen ide att jag talar om hur det är. Det gör för ont att uttrycka övergivenhet, när ingen möter upp denna känlsan. De har nödvändigt att ha denna föreställning då det oftast kommer ifrån att det faktiskt inte var någon som såg denna känsla när de växte upp. Men ett problem är att denna föreställning blir som ett isolerande filter och detta gör det omöjligt att prova sin föreställning i verkligheten. I relationer.

 

   Dessa två rädslor döljs ofta bakom en tro att man förlorar sin frihet om man hoppar ombord. Och om evig jakt på bekräftelse och sexuella upplevelser, som följs av lögner och mer skuld och skam, är frihet så kankse det kan vara värt att bli av med...

 

Han vill inte förlora sin FRIHET och hon kräver att han ska välja.

I detta fall så har han en enorm motvilja till att att fatta ett beslut, även om han vet att det är enda vägen. Oavsett vad han beslutar. Alltså om han ska kliva ombord, eller låta henne ro vidare utan honom. De faktum att han inte väljer åt något håll gör att hon tvingas välja åt honom. Så att välja blir ett tredje alternativ. (man kan ju även fråga sig varför hon sitter och väntar! Och det finns så klart en anledning till detta, vilken vi tittat på i henes traumagrupp). Ofta när de har hamnat där, var hon inser att hon måste välja bort relationen, mot sin vilja, så svänger han, rädslan att bli ensam börjar diktera livsvillkoren och då väljer han henne. Men endast tillfälligt och under bedyrande av sin kärlek, hon är det finaste på denna planet. Senast tog det fyra dagar innan han gjorde slut igen.

 

Utifrån ett annat perspektiv så har hon i detta fall tagit på sig rollen att bevisa för honom att livet går att litas på. Han var mobbad i skolan och hade ingen som såg detta. I hans värld så går det inte att lita på något. Allt måste kontrolleras. Han har under långa tider i livet skapat manus för hur han ska hantera situationer som kan dyka upp i livet.

fortsättning följer

 

 

 

 

 

 

 

 

Utan titel  Av Andreas Fjellström

Nedan följer ett fråga om hur man ska bemöta ett påhittat fall som kommer från en student som vill ha feedback. 

Hej Andreas



Jag är otroligt tacksam för att du tar dig tid för detta, här kommer fallet följt av frågor, självklart svarar du hur mycket och hur lite du vill, vill du inte besvara ngt så är det ok, det är kommer bli super intressant att få ta del av din info :-), det får ta den tid det tar ang info, jag tror Ni sitter med otroligt mycket intressant info och mycker bra kunskaper och det vill jag inte missa :-)



Cornelia 34 år och sjuksköterska på länssjukhuset i Kiruna är sedan ett halvår tillbaka skild på grund av maken Tonys ständiga otrohet och vidlyftiga affärer med ett flertal kvinnor, dels i deras gemensamma bekantskapskrets och med prostituerade kvinnor. De har två barn i sitt förhållande, två pojkar, 10 respektive 15 år.

Skilsmässan blev en omtumlande händelse för Cornelia då hon inte fått veta om Tonys affärer förrän han plötsligt ville ta ut skilsmässan. Anledningen till att Tony ville skiljas var inte för att han slutat tycka om sin fru utan därför att han inte kunnat styra sina impulser att träffa andra kvinnor. Han ville inte längre svika sin fru. Under skilsmässoprocessen hade det framkommit att många av hans s.k. affärsresor som resemontör manipulerat ett antal kvinnor, skuldsatt sig med dyra hotellvistelser och nu senast sparkats från sitt arbete och blivit polisanmäld för förfalskade fakturor och olovliga kontotransaktioner. Cornelia blev djupt kränkt, kände stor skam inför sin omgivning och inte minst frustrerad och arg på några av hennes väninnor Tony haft kontinuerlig kontakt med.

Cornelia börjar alltmer utveckla en stark misstro gentemot omgivningen och drar sig undan mer och mer. Kontakten med hennes barn försämrades då de båda av någon anledning tytt sig mer till sin pappa. Om det var av rädsla att förlora honom eller att de inte förstått vad son egentligen hänt kan vi ju alltid spekulera i. Tonys värld hade rasat samman efter avslöjandena och flyttat till en tillfällig lägenhet, lånad av en tidigare kvinnlig arbetskamrat han nu har ett förhållande med. Arbetslös och utan varaktiga sociala kontakter, kontakter som egentligen alltid Cornelia sett till att hålla kvar, har han ändå lyckats få arbete som försäljare på en VVS – firma. Där visade det sig att Tony manipulerat med fakturor, tagit ut extra kostnader för ett antal varor och dessutom prånglat ut barnens besparingar på banken.

Förhållandet spricker, den vardagliga sociala kontakten med omgivningen är obefintlig..

Känslan av att vara ensammast i världen försjunker Cornelia in i en djup depression. Tony försakar nu även sina barn, socialbyrån är nu inkopplad och risk för ett omhändertagande av barnen är överhängande. Tony och Cornelia ombeds att söka hjälp Cornelia är villig till detta men Tony förstår inget mer än att alla är emot honom och att han skall bevisa för alla att han från och med nu ska ta tag i alla orättvisor och att myndigheterna ska sluta sabotera för honom.

Mitt svar:

Som jag sa i går morse, så är det min åsikt att hjälper man familjen bäst genom att stötta Cornelia och hjälpa henne att bryta sin isolering och stötta i att bygga ett nätverk med andra anhöriga. hon behöver stöd i att få uttrycka sin känslomässiga upplevelse . Hon är ju sviken, sårad, kränkt, och oftast väldigt arg. Men även osedd i alla dessa känslor. Det går att likna hennes behov med en människa som varit utsatt för ett trauma, alltså är hon i en traumatisk stress reaktion och behöver få känna att det är normalt att känna som hon känner, när man är så fundamentalt sviken och traumatiserad. När det lagt sig så behöver man utveckla förmåga att sätta gränser och ta hand om sig själv. Vanligen ligger allt fokus (hos den anhörige) på att försöka förändra den som är sexberoende. Den anhörige behöver, hjälp att börja lägga fokuset på sina egna behov och, hjälp att sätta gränser.
En teori inom behandlingsvärlden, som visat sig alltmer sann är att man inte kan hjälpa någon som inte ber om hjälp. Därför bör man lägga fokus på den anhöriga. Detta kommer i förlängningen hjälpa barnen. Och slutligen, även den som är sexberoende, då konsekvenser är det som hjälper till att bryta förnekelsen hos den beroende. Den sexberoendes oförmåga att se att det han sysslar med skapar problem i livet. Oavsett hur hårt han blundar. Vi har en policy som är att låta den som är beroende själv be om hjälp. 

Välkommen! Jag tänkte ta mig i kragen och börja blogga. Fokuset i denna blogg kommer att ligga på det som sker under ytan i parrelationer, i synnerhet i relationer där det finns svårigheter på olika sätt. målsättningen är att normalisera det som känns otänkbart att ta upp i offentliga forum, dels därför att jag tror på kommunikation som verktyg för utveckling och dels hoppas jag att fler människor kan få  mod att söka hjälp. Ytterligare en orsak till denna blogg är att jag vill avdramatisera och lyfta bort fördomar från beroendebegreppet, och skapa lite debatt kring detta. Det mesta som jag skriver om är personliga reflektioner och i vissa fall har jag frågat klienter om jag kan använda någons uppgift. Oftast görs då förändringar så att anonymiteten fortfarande finns kvar.

 

Jag heter Andreas Fjellström och jobbar med par och enskilda individer. Jag har både grupper individuella möten med klienter och de flesta jag jobbar med genomgår behandling för sexberoende. 

Jag använder olika terapeutiska verktyg, tex från gestaltterapi, familjekonstellationer, psykodrama och bildterapi. I mötet med klienter brukar jag alltid säga i huvudsak två olika saker. Först och främst att för att man ska våga närma sig sin smärta, rädsla, trauma eller vad man vill jobba med, så behöver man känna sig trygg. Och det gör man om man vet att man får säga stopp. Klienten behöver veta att det är helt ok att inte vilja jobba. Detta leder till nästa grej som jag brukar säga och det är att klienten, på djupet, behöver förstå att de jobb de gör i terapin, gör de för sin egen skull. Många klienter vill vara duktiga terapiobjekt och många terapeuter vill vara duktiga terapeuter och missar då klientens uppställande attityd till terapeutens vilja att vara duktig. Då fungerar inte terapi. Jag brukar så klart säga mer saker i början av ett möte med en klient och en av dessa är att min filosofi kring terapi kommer från Gestaltterapin och med den det fenomenologiska angreppssättet. Det betyder i min tolkning att det inte spelar någon större roll var man börjar när man jobbar med en klient. Detta på grund av att alla oupplevad (läs nedtrykta, förtrykta, undanträngda) trauman eller jobbiga händelser kommer att fortsätta att spöka i nuet. Så vilken tråd vi än börjar dra i kommer vi att hamna i de upplevelser som behöver uttryckas eller upplevas, det vill säga levas upp, så de slutar diktera livsvilkoren i nuet.

Tilläggas till min presentation kan väl vara att jag är utbildad på Fria Universitet Norden, till Addiktolog (missbruksterapeut), och har en utbilning i Gestalt och Drömterapi. Jag har erfarenhet avfamiljekonstellationer, jag är även Sexaddiction Therapist hos IITAP (International institute for trauma and addiction proffesionals, samt ca 10 års erfenhet av yrket.

Slutligen vill jag säga att jag verkligen hoppas kunna bidra med något vettigt till det allmänna forum som internet utgör. 

peace Andreas                                                       

 

 

 

 

 

 

bArN sOLdAT.    Av: Andreas Fjellström