relationerunderytan

Det gör ont att inte bli sedd. Så pass ont att vi tidigt slutar uttrycka smärta. Vi ger upp. Hittar nya sätt att bli sedda, som oftast snarare handlar om vad vi gör inte, vad vi är.

Om vi ÄR rädda, ÄR ledsna. Då är det det vi ÄR. Att inte bli sedd i hur det är, gör att vi inte får vara, för oss själva, som det är. Vi börjar istället spela olika roller.

Se min smärta, se min rädsla och stötta och trösta mig i dessa upplevelser. Detta behöver vi uttrycka till oss själva. och sedan ansvara för att vi har stöd och möjlighet att uttrycka dessa känslor.

Såret blir drivkraften, när såret blir sett och upplevt blir det lycka. När det som är får vara och vi tillåter  och möter oss där och erkänner hur det är. Då blir vi trygga.

 

 

foto: Andreas Fjellström