Spöken

Gränser. Integritet. Var slutar jag och var börjar du? Har du rest ut i din personlighets förorter för att se efter hur de är där? Där själva mötet med omvärlden äger rum. Där vi inte vet varför vi reagerar. Där våra inlärda beteenden, rädslor och överlevnadsinstinkter dikterar livsvillkoren.

Dalai Lama (tror att det var han) sa någon gång: det vi fruktar mest har redan hänt. Detta blir väldigt sant då man jobbar med människor som har någon form av känslomässigt trauma.

Känslomässiga trauman som är obearbetade är, "oftast väldigt jobbiga", upplevelser som ej fick finnas (blev mötta), ses och sörjas. En upplevelse behöver levas upp! Då försvinner den. Alla andra sätt leder till att upplevelsen måste pareras, medicineras eller på något annat sätt undflys! Levs traumat inte upp fortsätter det att spöka i nuet och den drabbade individen kommer att för alltid måsta parera, fly , droga (självmedicinera), eller på något annat sätt undvika. Panik ångest är ett exempel på när rädslan för traumat hinner ikapp en person som är på flykt. En del människor flyr vidare genom att i panik hyperventilera. Kroppen reglerar detta till slut och personen svimmar. Man lever härmed "inte upp" upplevelsen utan rädslan blir kvar nere i djupet...Och kommer att fortsätta att spöka....

Farhåga...

Det känns som jag säger samma sak hela tiden! Även om jag klär det i nya situationer, nya ord eller kommer från andra håll med min lilla lupp...

Men "farhågan" i detta inlägg är självaste temat! Det jag menar med en människas farhåga är det hen (hon eller han) håller för sig själv.

Om vi utgår ifrån att de spekulationer, aningar, tolkningar, känslor (som vi tror kommer från någon annan, alltså det vi tolkar in i våra reaktioner), endast är teorier. Teorier som behöver testas i "verkligheten" innan vi kan ta dem för sanningar. Dessa teorier är det jag menar med farhågor.

Oro, rädslor och nojor är andra ord på samma sak. Andra exempel på detta, men längre bort på skalan är vanföreställningar, paranoida fantasier, preockupation.

Ju mer säker jag är på att teorin stämmer, innan den testats i relationen (verkligheten), desto "galnare" är jag. Observera att vi alla är galna. (läs detta med en gnutta humor).

Ju mer säker jag är på att teorin stämmer, desto mer isolerad blir jag! Och detta skapar otrygghet! Nya "farhågor" får då lättare fotfäste....

Ha en fin dag! Jag ska meta abborrar :).       

 

 

Farhågan. Av Andreas Fjellström


 
 
Kategori: beroende, kärlek, missbruk, otrohet, relationer, rädsla, sex, terapi, trohet, ärlighet;
Taggar: andreas fjellström dysberoendekliniken, det är inte kärlek när sex blir en drog, sexberoende, tillit, beroende, missbruk, tillitsbrist, rädsla , terapi,, sex, sexberoende, det är inte kärlek när sex blir en drog, erik sundby, kristin rydberg.;

Grymt kul med all feedback!

Jag är väldigt tacksam för all feedback som ramlar in. Det är fint med både bekräftelsen och kloka kommentarer! Jag börjar verkligen få blodad bloggtand! Ha en fin helg! Det tänker jag ha! Kärlek.
Andreas

Det tar tid...Tillitsreparation där partner konstant ljugit.

Att restaurera tillit i en relation där sexuella upplevelser använts som drog är en lång och mödosam process. 
Först och främst så måste allt upp på bordet. Allt det som har gjorts, (de sexuella utagerandena), hur det ljugits för att det ska vara möjligt att göra det som gjorts, hur mycket pengar och tid som gått åt... Innan dess finns det ingen anledning för partnern att lita den som hållit hemligheter, oftast under flera års tid. Bara vetskapen att allt måste upp i ljuset är skrämmande, för båda i relationen.
 
De människor som är beronde (oavsett drog) använder lögnen som hjälpmedel för att behålla och skapa nya möjligheter att agera ut.
Att ljuga har blivit en del av personligheten. "Jag kommer om en halvtimme"( men i själva verket en och en halv), eller, "jag åt Sushi" (men i själva verket var det Pizza). Verkliheten duger inte. Man upplever skuld, och behöver "frissera" verkligheten lite så att man framställs i bättre dager än hur det egentligen är. 
 
   Det finns ingen anledning för partnern att lita på den som är beroende! Här reagerar ofta den beroende med att bli stött...Det är ingen ide att jag säger som det är du tror ju ändå inte på mig (som att det skulle vara partnerns fel!!)
 
En människa som blivit bedragen, ljugen för och beskylld för att vara svartsjuk behöver få vara i sina känlsor av svek, vrede, sorg, kränkthet etc. De har, i de flesta fall, känt på sig att något inte stämmer. Jag brukar säga till de anhöriga att allt de har känt stämmer, alltså: lita på din gutfeelling. 
 
Det är inte helt ovanligt att anhöriga till sexberoende själva gått i terapi för att de lider av tillitsbrist. De blir liksom skuldbärare och tar på sig ansvaret för partnern som ljuger och ljuger och ljuger och ljuger... De flesta anhöriga som jag har pratat med är helt överens om att det värsta är lögnerna.  -Hur han kunde stå och se mig rakt i ansiktet och  blåljuga, är värre än att han var otrogen gång efter gång.
. 
   Så tillitskontot är alltså övertrasserat! orden är förbrukade!! Därför måste allt upp på bordet och det är den anhörige som avgör detaljnivån på vad hen vill höra.. Inte missbrukaren. Dock bör tilläggas att en del anhöriga blir besatta av detaljer. De får ofta stöd, i anhöriggruppe,  att begränsa detta behov. Det är inte alltid sunt att veta varje liten grafisk detalj. Men det viktiga är att inte låta den som är beroende avgöra vad partnern ska få veta eller ej.
 
Att ta detta steg, att lägga allt på bordet, är väldigt obehagligt, men samtidigt avgörande för det fortsatta arbetet med att reparera tilliten. Ett par sa en gång: Det känns som att hoppa utan fallskärm...
 
   När allt ligger på bordet så har partnern något verkligt att ta ställning till. Det är först nu man kan ha en intim relation på riktigt, eftersom intimitet och hemligheter inte går att blanda, så är det först nu man kan börja lita på sin partner igen...men man måste våga hoppa...
 
Det är även så att, eftersom orden är förverkade, så handlar det egentligen om hur den beroende agerar, och hur han eller hon agerar annorlunda. Att han börjar bli transparant och ärlig och varje litet skarvande behöver direkt läggas på bordet. Det är endast i handlig och genom visat ansvar och vilja att tillfriskna som tillit kan repareras i en relation.
 
 
 
 
Tillitsbygge.  Av Andreas Fjellström
 

Svårigheter med intimitet

En klient har under sin sjuåriga relation, varit otrogen, varit medlem på kontakt sidor för sexträffar, tittat mängder av porr, köpt sex, träffat transvistiter för sex. Han har gjort behandling för sexberoende och hans partner har gjort behandling som anhörig, och medberoende. Därefter har de börjat jobba i traumagrupp med sina respektive osunda överlevnadsstrategier, eller anknytningsmönster.
 
 
Jag brukar ibland en metafor, en bild av en båt som ligger fastknuten vid en brygga. Den anhörige sitter i båten och den beroende står med en fot på bryggan och en fot på båten. (minns ej var metaforen kommer ifrån). Den anhörige sitter och är frustrerad, vill bara ut och börja ro på relationens flod. Hon vill ha konkretism, barn, köpa en större lägenhet (saker som visar att de gemensamt satsar på framtiden), gifta sig etc. Den beroende som står på bryggan är livrädd för att kliva in i livet av åtagenhet, och allt vad det innebär. Oftast är det två rädslor som är huvudorsakerna till oförmågan att hoppa ombord.
 
   Den ena rädslan är dödsrädsla, att förlora det enda som kan få en att må bra.  -om han hoppar ombord så blir han av med det enda han litar på! Relationen till sexuella upplevelser. En definition på denna relation är: En patologisk (starkt känslomässig eller liderlig) relation till stämningsförändrande sexuella upplevelser. Den dopamin och serotonin höjande handlingen, eller beteendet. Alla bakdörrar ut ut relationen, blir kvar på landbacken. Då finns det inget sätt att ta hand om sig kvar.  Den känslomässiga upplevelsen som uppträder när det kommer till "att hoppa ombord" är lika med döden.  Då dessa bakdörrar har utvecklats, genom åren, till att bli en överlevnadsstrategi och lösningen på alla problem i livet, till och med en del av identiteten och enda sätt att få "sann" bekräftelse. Med andra ord, för att våga kliva in i en sann, ärlig och intim gemenskap så behöver människan på bryggan våga dö.
 
    Den andra rädslan som hindrar bordandet, är övertygelsen om att när partnern får reda på vem den beroende egentligen är, alltså får en hela bilden av hur det ligger till, så kommer partnern att lämna relationen.   Denna rädsla gör att den beroende upplever att han måste dölja sanningen. Här rättfärdigar man lögnen som nödvändig (det är onödigt att såra partnern, kan det heta). Den beroende känner sig värdelös, bär på massvis av skuld och skam. Och dessa känslor ökar på grund av nya lögner. Att hoppa ombord verkar inte särkilt lockande. Det leder till ensamhet och övergivenhet är en vanlig föreställning. Denna tro, har de som regel burit med sig hela livet). Alltså, det finns ingen där för mig, det är ingen ide att jag talar om hur det är. Det gör för ont att uttrycka övergivenhet, när ingen möter upp denna känlsan. De har nödvändigt att ha denna föreställning då det oftast kommer ifrån att det faktiskt inte var någon som såg denna känsla när de växte upp. Men ett problem är att denna föreställning blir som ett isolerande filter och detta gör det omöjligt att prova sin föreställning i verkligheten. I relationer.
 
   Dessa två rädslor döljs ofta bakom en tro att man förlorar sin frihet om man hoppar ombord. Och om evig jakt på bekräftelse och sexuella upplevelser, som följs av lögner och mer skuld och skam, är frihet så kankse det kan vara värt att bli av med...
 
Han vill inte förlora sin FRIHET och hon kräver att han ska välja.
I detta fall så har han en enorm motvilja till att att fatta ett beslut, även om han vet att det är enda vägen. Oavsett vad han beslutar. Alltså om han ska kliva ombord, eller låta henne ro vidare utan honom. De faktum att han inte väljer åt något håll gör att hon tvingas välja åt honom. Så att välja blir ett tredje alternativ. (man kan ju även fråga sig varför hon sitter och väntar! Och det finns så klart en anledning till detta, vilken vi tittat på i henes traumagrupp). Ofta när de har hamnat där, var hon inser att hon måste välja bort relationen, mot sin vilja, så svänger han, rädslan att bli ensam börjar diktera livsvillkoren och då väljer han henne. Men endast tillfälligt och under bedyrande av sin kärlek, hon är det finaste på denna planet. Senast tog det fyra dagar innan han gjorde slut igen.
 
Utifrån ett annat perspektiv så har hon i detta fall tagit på sig rollen att bevisa för honom att livet går att litas på. Han var mobbad i skolan och hade ingen som såg detta. I hans värld så går det inte att lita på något. Allt måste kontrolleras. Han har under långa tider i livet skapat manus för hur han ska hantera situationer som kan dyka upp i livet.
fortsättning följer
 
 
 
 
 
 
 
 
Utan titel  Av Andreas Fjellström