relationerunderytan

(en liten dikt från förr)

 

 

Det glittrar och glimmar i vattnet av solen
och du står vid polen och rimmar på tjock.
Bilar som tuta där utanför stängslet,

vill in i din värld.
De frysa och lida och själen,

som rida iväg i ensamhet in under lock,
klär sig i rock och stelnar i tankar om självet.

Den glömmer sig själv och tankar blir tjocka och tröga och slutligen delar av flocken.

 

De tutar och dräglar i sinnets bilder som inte finns, 

bakom stängslet i böljande kurvor och dur.

Där, där ni aldrig kan mötas, där de ensamma döljer sitt vara.

Där flyttar du in som poolens gudinna

och visar upp det som aldrig har funnits

Du som är vackrast och alltid vill vinna hur kan du försvinna.
Jaha....!

Sade du nej till dig själv? Du fick inte heller, som alla oss andra?

Satt det en propp i kärlekskanalen.

Vems är kalla handen om inte min egen, vem sitter och hindrar mig, högt upp i bröstet.

Röster av hån: Du får inte finnas, ondska är vad du är! 

Vi låser in barnen i burar och gömmer och säger:

glöm att det finns någon nyckel.
Djupt i ditt inre vaknar det hopp

när söner och döttrar gör fel.

De skiter i muren, de gör vad de vill,

av lycka och rädsla vi skakar.

Söker i solen,

värme och glitter,

ett bot mot mitt skingrade hopp...