relationerunderytan - Relationer och det som pågår under ytan. problem, otroheter, sexberoende, missbruk.

fortsättning..Vi är medberoende i varandras oförmåga att vara lojala med vår egen upplevelse...

Vi är medberoende i varandras oförmåga att vara lojala med vår egen upplevelse...

Din upplevelse får inte vara sann. Krig! Om du upplever att jag sviker dig och jag inte gör det (avsiktligt) , så betyder det att jag måste överge mig själv för att vara lojal med din upplevelse. Och om jag inte är lojal med din upplevelse så förstår jag inte dig! Då känner du dig osedd och missförstådd. Hur ska vi kunna kunna komma till att acceptera varandras upplevelser utan att denna acceptans står i konflikt med lojaliteten till vår egen upplevelse? Det är frågan...och svaret på den blir att det behöver bli okey för oss att vi är ensamna i ansvaret över att stå upp för vår upplevelse. Då blir det okey att vara sårbar, rädd, svag etc.. vilket är var vi vanligen överger ansvaret över oss själva och beskyller omgivningen som oförmögen, taskig eller nåt..Det är alltså där hålet i integriteten sitter och det är där vi överger oss själva för att få finnas, bli sedda eller för att överleva. Med andra är det ju egentligen ganska enkelt. Vi behöver bara våga dö för att bli vuxna i relation till våra behov.

Tron och hur det blir...

Om det skulle vara så: Att det vi innerst inne tror skapar våra liv. Då är det av största vikt att vi medvetandegör oss om det vi i kärnan tror.

Vore det så att det vi tror, blir vårt liv, vilket jag på ett djupt plan upplever, skulle det betyda att inte finns någon slump eller otur. Detta blir delvis en filosofisk fråga men jag kommer experimentera lite med resonemanget...

Följaktligen blir det, som sagt, viktigt att vi blir helt medvetna om vad vi djupt inom oss tror. Och hur blir man det? Genom att möta, och vara kvar i våra innersta rädslor och lära oss älska och stötta oss i att närvara i upplevelserna av våra inre sår. Där får vi reda på vad vi egentligen tror. Vanligen tror vi, att det inte finns någon där för oss, vilket det inte gjorde (på vissa plan), att vi i grunden inte borde finnas. Det vore bättre om vi inte fötts. Att vi är onda. Att våra behov är i vägen för vår förmåga att ha relationer etc..

Följer vi detta resonemang så betyder det att man kan ta reda på vad en människa egentligen tror genom att titta på hur hon har det i sitt liv, eftersom det då är där tron manifesteras. Det blir som att varje individs terapibehov blir tydligt i hennes verklighet.

I en människans liv avspeglas alltså det hon tror. Och, skulle det inte vara så, skulle hon upplevas tokig. Det skulle då vara inkongruens mellan det hon upplever och det hennes omgivning uttrycker, vilket sker emellanåt. Hon skulle då kunna påstå att hennes omgivning säger saker de inte gör, har andra syften än de egentligen har..osv...

Vad är det som ligger till grund för det vi tror? Har det med intelligens att göra? Glappet mellan en människas kognitition och hennes emotion

Jag tror att de flesta drivs av tidigt antagna uppfattningar (en sorts djup inre tro som har fungerat som karta för överlevnad), som verkar sprungna ur slutsatser dragna av dess värdperson, tidigt i livet. Ofta frammanade av trauman eller omgivningens oförmåga att möta individen som barn.

Alltså blir det vi tror format av, hur vi möts som barn, hur vi knyter an, eller lär oss relatera. Det vi tror blir då: det vi tidigt "tolkar in" i våra vårdnadshavares försök att finnas där för våra behov. (läs inkorporerar i vår identitet pga bristande integritet) då barn pga överlevnadsinstinkten alltid tar hand om/ansvarar för och, eller ärver förälderns bristande omsorgsförmåga.

Ett problem är att föräldrar ibland inte vet vad de gör, när de möter sina spädbarn.

Ju yngre barn desto räddare förälder. (generalisering)

Så verkar det vara om föräldern inte mött sina egna rädslor som uppkom när den var ett spädbarn. (vilket inte är många) De flesta föräldrar reagerar antingen väldigt starkt på sina småttingars behov, eller så reagerar de tämligen svalt, avstängt. Många föräldrar blir okontrollerat arga och försöker på olika vis kväsa barnets behov. Andra överger barnet, låter det skrika tills det tystnar och alltså ger upp. Det förstnämnda sättet resulterar i att föräldern kan nypa, slå, hålla för munnen, skaka, hålla för ögonen på barnet. Den avstängda kan stänga in barnet i ett rum, garderob eller låta det ligga i vagnen och ignoreras. Båda sätten blandas ibland även med skuld och skam och tröstande. Bägge sätten får naturligtvis konsekvenser.

Dessa förhållningssätt gentemot barnet döljs ofta väl, oftast vet den andra föräldern inget. Härmed knyts barnet, på olika vis, till föräldrarna. Barnet utvecklar traumabindningar till föräldrarna som sedan styr hur det kommer att attraheras av en framtida partner. Det styr även vad barnet tror om sig själv och sin omgivning. Detta styr alltså vad man som vuxen tror sig attraheras av och tror sig vara. Och det grundlägger även hur vi förmår älska, lita på, relatera, frukta och sky. Vägen tillbaka till att förändra denna tro är ofta lång och krokig, men fullt möjlig...

Ella modellar

Tennismatchen

Tennis: av Andreas Fjellström

Jag blev ombedd, eller tillfrågad att skriva om hur man har relationer! (Som att jag skulle veta det) Spontant känner jag att det inte finns något entydigt svar, eller någon manual för detta. Men jag tycker att ämnet är oerhört spännande och jag vill uttrycka några av mina tankar...

En bild, som jag ibland använder som metafor för kommunikation, är den av en tennismatch. (Jag kommer inte ihåg varifrån den kommer) När jag säger något, slår jag över bollen. Om jag låtsas slå en enkel boll, men tar i hårt, så ger jag dubbla budskap, eller manipulerar och är oärlig. Om jag går över nätet och förklarar hur min sambo ska slå bollen så har jag klivit över gränsen för vad som är mitt ansvar...

Jag kanske överger mig själv för att få vara i relationen. (Sitter i väntsoffan, där jag nog suttit i hela mitt relationella liv) Och är därmed inte i min upplevelse. Det kan även vara så att jag psykologiserar händelsen för att "slippa" vara i min känsla. Eller så kan det vara så att jag använder min sambos "sätt att slå bollen" för mina egna motiv. Jag kan då "tolka" hennes serve som något den inte är. Då ger det mig rätt att reagera på något som inte finns, annat än i min tolkning.

Det kan finnas många bakomliggande drivkrafter till ovanstående svårigheter att kommunicera. Och det är först när en människa avkodar tolkningarna som kommunikationen kan bli ärlig. Alltså, istället får att tolka och reagera, fråga: menar du så här? Stämmer detta (alltså min tolkning av det som sades).

Att spela spel är när två människor misstolkar varandra och reagerar/ projicerar sin tolkning på varandra, och bägge fastnar i orättvisan att vara missförstådd. Vinsten i att vara missförstådd är att man slipper ta ansvar för hur man känner. Det är utifrån den missförstådda parten, dvs bägge parter, den andras ansvar att man känner det man känner! Moment 22. Och om de ska ta sig ur behöver de anamma en ny relationell filosofi, där det är viktigare att må bra än att ha rätt. Annars riskerar man att bli kvar...I oseddhetens missförstånd och harm...

Vi behöver lära oss kommunicera. Vi behöver lära oss känna att vi är viktigast, att vi får finnas, utan att vi behöver överge oss själva. Att vi får det vi behöver när vi vågar be om det! Alltså behöver vi lära oss att kommunicera våra behov, och bli lojala med dessa. Efter träning och åter träning så kan vi ha relationer där harmoni råder. Men det är även min upplevelse att det enda sättet att bli bra på detta är att vara i relationer....och träna...och träna...precis som med tennis :)

TED - Svårigheter med att släppa trygghet

Ted
I helgen var jag och min 13 årige son och tittade på bio. Det blev Ted. Nya Bondfilmen var fullsatt...( det får bli nästa gång...)

Filmen handlar om en mans svårigheter med att växa upp, och bli en man. (Mark Wahlberg spelar honom). Det blir problematiskt att mogna och fördjupa relationen till kvinnan han är tillsammans med, som spelas av Mila Kunis. Relationen till Ted, (nallebjörnen) som är hans trygghet, står i vägen. Tryggheten i att ha en relation till en fantasikompis som delar kärleken till Blixt Gordon. Tryggheten som sedan utvecklats till en relation till droger och sex... Detta får en del komiska och jobbiga konsekvenser.

Jag tycker att det är brilliant fångat. Alltså hur relationen till det som många människor upplever som friheten: sex, droger och ansvarslöshet, blir ett hinder i att fördjupa relationen till den älskade.

Jag menar inte att värdera sex, droger, fantasier, men när relationen till dem kommer i första hand så skapar detta problem, som lögner och andra konsekvenser..

Absolut sevärd film med en trevlig, via metaforer, underton av insikt.. men den är faktiskt skitrolig, samtidigt..

KOMMUNIKATION, ELLER DEN MJUKA LÖSNINGEN

KONFLIKT

Om två parter är oense t.ex. om hur man ska hantera en situation, leva sitt liv, eller förhålla sig till en ideologi, så kan konflikt uppstå. Hos bägge sidor finns en grundläggande ide att det finns ett rätt sätt. Och kanske andra mindre bra sätt, men det är viktigt att det blir rätt sätt som råder. Det krävs alltså två sidor som är beredda att strida för sin sak.

Kubakrisen är ett bra exempel. Denna utspelades i oktober 1962, då supermakterna USA och Sovjetunionen var på vippen att hamna i ett kärnvapenkrig och därmed utlösa ett tredje världskrig. Sovjet hade placerat kärnvapen på Kuba och dessa upptäcktes av amerikanska spaningsplan. Det visade sig att Sovjetunionen höll på att bygga baser för ballistiska robotar (kärnvapenmissiler). Om de färdigställdes, kom man fram till att de kunde vara avfyrningsklara inom ca 10 dagar. Temperaturen höjdes därmed rejält i det kalla kriget. Detta föregicks av en annan muskelspänning. Den 17 april 1961 försökte amerikanska exilkubaner som utbildats av CIA invadera Kuba och störta Fidel Castro. Den så kallade Grisbuktsinvasionen, som för övrigt gick helt fel. De civilutsmyckade amerikanska bombplanen lyckades inte med sin uppgift att slå ut Kubas flygvapen. Hundra exilkubaner dödades och resten, 1400 fängslades. Dessa människor köpte USA loss senare. Konflikten mellan länderna har funnits innan dess. När Castro tog makten 1959 efter ett inbördeskrig mot den dåvarande diktatorn och presidenten Fulgencio Batista, så nationaliserade Fidel, i kommunismens anda, alla amerikanska företag på Kuba. Så konflikten är, som de flesta konflikter, ganska komplex. speciellt om syftet är att bena ut vem som har rätt. Hursomhelst, så hade maktkampen mellan Sovjetunionen och USA pågått sedan andra världskriget slutade, det kalla kriget. Och sovjet använde sig av Kuba för att komma närmare USA. Kuba som blev kommunistiskt med Castro gick givetvis med på att hjälpa Sovjet.

John F Kennedy, som var president, för tillfället, i USA, fick det ganska tufft. Han hade rykte om sig att vara lite soft och detta tänkte nog Sovjet utnyttja. Första reaktionen från de högsta hönsen inom USAs militär, när de såg bilderna på baserna, var att bomba bort hela Kuba. Kennedy gick inte med på detta, som tur var, men han tillät militären göra en ring runt Kuba. Flottan ringade in hela Kuba, en så kallad flottbojkott, vilket var en krigshandling. de kallade flottbojkotten för att Kuba var i karantän, av diplomatiska skäl. Läget var extremt spänt. Kennedy och hökarna, som höjdarna inom USAs militär kallades, visste inte vem de kommunicerade med. Var det Nikita Chrusjtjov Sovjets ledare, eller hade det blivit en kupp i Sovjet. Tonen i breven de fick var lite olika så de visste inte med vem de växlade information.

FN fick medla och Kennedys mjukare linje blev en vändpunkt i det kalla kriget. Bägge sidor insåg att, tack vare att de kunde utplåna vandra flera gånger om. Och tack vare den destruktiva kraft som kärnvapen utgör, blev de tvungna att lösa konflikten med kommunikation. Sovjet drog, officiellt sett, det kortaste strået. De fick ta bort sina missiler från Kuba och USA tog inofficiellt bort sina missiler i Turkiet. Detta fick inte komma ut, då skulle Turkiet känna sig övergivet…

Detta ledde till början på avspänning i det kalla kriget. Och Bägge supermakterna blev tydligt varse att de behövde kommunicera, så därför upprättades en ”hotline” (en direkt telefonlinje) mellan dem.

Som epilog behöver jag inte säga så mycket, mer än att det är viktigt att kommunicera, när man är i en konflikt…

Gemenskap

Ett universaltips när man ska fatta beslut. (Detta gäller för människor med någon form av beroende, eller anhörig till någon som är beronde.) Att fatta ett beslut, oavsett hur man väljer, får någon form av konsekveser. Detta gäller alla beslut. Många gör listor på plus respektive minus för att få en överblick över de positiva, respektive negativa, aspekterna av beslutet. En del väljer inte alls, vilket är ytterligare en form av beslut, Som vilket brukar leda till att att man bara skjuter på beslutet eller flyttar över själva beslutsfattandet på omgivningen. Man skulle kunna kalla det för strutsmetoden. (stoppa huvudet i sanden). Det blir naturligtvis lite generaliserande och sällan så enkelt. För många människor känns valet som en välja mellan totalsmärta och döden, eller några andra likvärdiga upplevelser.
Till själva tipset:

Om det bara finns ett eller två alternativ, be någon du litar på om en en spegling på problemet.
Om ett av av alternativen leder till isolering, välj ej detta...

Om det handlar om att undvika rädsla eller ansvar, välj inte detta...
Om ett av alternativen leder till sann gemenskap, det är sunt, välj detta...

Om det leder till ärliget, välj detta..

Om du inte ser har en aning, be om hjälp av flera personer... och meditera på på problemet...

Det känns nödvändigt att beskriva vad jag menar med gemenskap. Det finns sann, eller äkta gemenskap. En gemenskap där jag kan vara som det är att vara jag, utan att jag behöver spela en roll, eller dölja delar av mig själv. Det finns även falsk gemenskap, där man känner gemenskap runt, exempelvis en drog eller, en kriminell handling. Här gäller det att underkasta sig och inte ifrågasätta vad som är sunt för mig personligen, då blir man ett hot mot gemenskapen.. detta är alltså inte äkta, eller sann gemenskap.

Alltså välj det som leder till äkta gemenskap.

Ett par av mina kommentarer på Terapisnack..

Detta är en kommentar till någon som skriver om identitet på terapisnack.

Jag upplever inte att identiteten kan beskrivas som något annat än en process, problemet uppstår när vi tror att vi är våra tankar, känslor, ideer och handlingar. Vi färdas genom livet, som på en flod. Om vi inte lärt oss lita på livet så behöver vi kontrollera det. Då får vi genast problem. Eftersom vi då kommer att tvingas inse att det vi trodde igår inte stämmer. Detta är vad vi kallar identitetskris! Vi behöver bryta oss ur tvångströjan som kontrollbehovet/tillitsbristen ligger till grund för. Vi har flutit vidare längs floden, vi är inte längre samma sak. Vi behöver bara släppa taget och lita på att vi får det vi längst in i oss tror...

____________________________________________________________________________________________

Nedan är en kommentar till någon som skriver om "Meningen med känslor"

Jag skulle nog uttrycka det på ett annat sätt, som att meningen med känslor är från början att hjälpa barnet att utveckla en överlevnads strategi som hjälper det att fungera i samklang med sin miljö, liksom ett navigationsinstrument. Om miljön är i obalans så får detta konsekvenser, tack vare att vi som barn ej har någon egen integritet. Om ett barn inte blir sett i sina behov, taget på allvar, blir kränkt, eller på något annat sätt tvingas anpassa sig till sin osunda miljö, så vet barnet inte om detta. Det har ingen ide om var det slutar och omgivningen börjar, känslomässigt sett. Överlevnadsinstinkten kommer före. Den är viktigare än barnets obefintliga jaguppfatting. Det anpassar sig helt enkelt. Med andra ord så lär sig barnet inte att "vara jag", utan det lär sig vara ett jag som inte kan uttrycka sitt jag. Jaget blir inprogrammerat att överge sig självt för att överleva..

Det blir då störningar i individens förmåga att använda sina känslor, (som barometer för behoven) , vilket är en av meningarna med känslor.

tack för intressant forum!

Rädslan för livet

Rädslan för livet...

Att man behöver vara ärlig och sårbar för att kunna ha äkta intimitet med någon, är ett stort problem för väldigt många människor. Problemet upplevs på olika sätt. Det kan kännas skrämmande, svårt, smärtsamt och för en del, avskyvärt. För andra kan det kännas meningslöst eller omöjligt. Hur det än känns så är det ett stort problem för väldigt många människor.

Lösningar på detta finns det flera. En del tar till alkohol, vilken tar udden av rädslan och/eller höjer självkänslan. Att helt enkelt välja bort relationer är en annan vanlig lösning, vilket är ett anorektiskt sätt att tackla problemet. Att kontrollera sin sexpartner på olika sätt, genom makt: att som chef, läkare, präst eller dylikt använda sin position för att få sex. Eller genom att vara den dominanta i en S/M relation, där den undergivne ej får säga nej. På så vis slipper man undan risken att bli avvisad och smärtan i att känna sig övergiven. Detsamma gäller om man köper sex, eller begår någon form av sexuellt övergrepp. Nu betyder inte det att jag värderar ovanstående åt endera hållet, så länge det inte handlar om olagliga handlingar. Huvudsaken är att det sker i konsensus. Ytterligare ett sätt att komma undan att vara sårbar och ärlig är att ha anonym sex, alltså sex med främlingar, eller någon man just träffat på nätet. Många upplever att det är lättare att ha sex med någon de inte känner, då tar man ingen risk, eftersom relationen inte är viktig. Ytterligare lösningar är att man har självsex till fantasier eller någon form av porr. Då behöver man ju ingen annan.

För många blir ovanstående lösningar i längden isolerande och kan skapa jobbiga konsekvenser. Alltså skulle man kunna säga att alla dessa lösningar, ur ett intimt perspektiv, är anorektiska. Dessa konsekvenser brukar förvärras eftersom beteendena ovan behöver vidareutvecklas för att fungera. Detta kallas för eskalering när man pratar om beroenden.

Smärtan i att bli avvisad sitter ofta ihop med en djup övergivelse, där det inte var någon som såg hur det var när man var barn. Ingen fanns där, så redan där kanske individen började självmedicinera med t ex onani, eller godis. Detta sår kommer då automatiskt upp till ytan när en människa behöver vara ärlig och sårbar. Alla människor har behov av att vara sårbara. Missbruk och olika beroendens bakomliggande syfte är att komma undan ansvaret för detta behov. Alltså, förmågan att svara an på detta "livsfarliga" behov saknas, av en eller annan anledning, hos människor med en beroendeproblematik. Rädslan för livet...

Att vara, eller icke vara...

Bild: To be or not.. Av Andreas Fjellström

Att vara, eller icke vara...

Vad får alla beslut en människa fattar egentligen för konsekvenser. Låt oss anta att de leder till att hennes liv blir till. Att dessa beslut, medvetna som omedvetna utgör grunden för hur ett liv blir. Tänk, samtidigt, efter hur ofta man svarar ja, eller nej för den delen (det finns många såna också), av vana, eller på impuls. Dessa impulsiva svar, som sker på ren automatik, gör då att hon tillslut inte lever sitt liv.
Avdrift:
Hur långt bort från hur hon vill ha det kan hon hamna innan det gör för ont? Eller, som det blir för många, så känns det tryggt att kränga på sig offerkoftan och suckandes hanka sig fram i martyrskap. Lite sucks, then you die!
Att vara, eller icke vara...

Chefen till Olle: Kan inte du ta hand om den nya killen och sätta in honom i jobbet? Du är ju jävligt bra på att få människor att trivas!
Olle, (konflikträdd diplomat), som alltid ställer upp: javisst!

Och svaret får naturligtvis konsekvenser. Han blir tvungen att jobba över för att hinna med sitt eget arbete, som annars skulle samlas på hög. Han kan därför ej hämta på dagis, eller hjälpa till hemma med mat och läxläsning, vilket resulterar i att även frun blir lidande och frustrerad. Olle börjar känna harm och irritation mot sitt arbete och sin chef efter några dagar, men skulle aldrig våga uttrycka detta.

Efter ett par veckor blir det värre: frun börjar säga ifrån. Hon tycker att Olle är mesig och att han borde sätta gränser på jobbet. Olle, som vill vara alla tillags, känner sig otillräcklig och blir alltmer olycklig. De har ingen intimitet kvar och båda känner sig övergivna och svikna. Det blir, successivt, svårare att prata...

Hon, som är bättre på att be om hjälp, ordineras lyckopiller av husläkaren. Detta gör henne mer, autonom och mindre, benägen att att närma sig Olle, som det ändå bara gör ont att försöka komma nära. De glider sakta men säkert ifrån varandra och Olle börjar självmecdicinera spänningen han upplever i att chatta med andra kvinnor...osv...

Om jag beslutar mig för att jag är viktig! Att jag är värdefull och att det är mitt och ingen annans ansvar att ta hand om mig. Med andra ord att jag bestämmer mig för att VARA. Istället för motsatsen, att icke vara. Då blir det väldigt viktigt att ge sig själv tid att reflektera, känna efter innan jag svarar! Då måste det vara okej att säga till chefen att jag behöver återkomma med svar, när jag har "kört frågan några varv. Förr kunde man "sova på saken".
God natt!!

Det är du som är produkten

Det är du som är produkten.

Företag köper tjänster där dina behov, det du söker på Google, det du gillar på Facebook är själva produkten. Dina behov och önskningar. Man kan alltså rikta reklam direkt mot dig eftersom det samlas information om vad du söker och gillar. Reklamen blir mer och mer precis. Alltså, mer och mer anpassad efter dina behov.

En reaktion på detta kan vara: Vad skönt, då slipper jag ju leta, eller ansvara för att mitt behov blir mött på bästa vis. Det kommer ju produkter som jag upplever att jag behöver på något magiskt vis. Jag behöver inte tänka, känna efter och utrycka mina behov. Jag behöver bara strö söka lite på nätet, så vips, kommer det ett erbjudande, några dagar senare när jag, glömt bort vad jag sökt, som känns väldigt attraktivt! Men! Jämför jag denna produkt med en annan, kollar jag hur den tillverkas. Kollar jag upp hur företaget som producerar varan tar ansvar för miljön under tillverkningen. Vet jag hur deras anställda har det? Knappast troligt, då, i det ögonblick behov och tillfredställelse möts, tenderar jag att agera på impuls….

En annan reaktion kan vara: Va fan! Jag vill inte ha en navelsträng som utvecklas av ett multinationellt företag. Som nästlat sig in i vad jag tror att jag behöver! Och som dessutom betalar stora pengar för detta. Pengarna borde ju tillfalla konsumenten eller naturen som utarmas för att jag ska få det jag upplever mig behöva.

Jag vill dra en parallell mellan det jag pratar om ovan och hur vi som människor relaterar till vår omgivning. Om vi hittar en partner som verkar vara lojal med våra behov utan att vi behöver uttrycka dessa, så finner vi det automatiskt attraktivt. I alla fall om det påminner om hur det var när vi växte upp. Vi känner trygghet i detta symbiotiska förhållningssätt. Och i förlängningen så kommer vi att känna oss fängslade, eftersom vi alla längtar efter utveckling och fullbordan…

(Tack Per-Anders för inspiration!!)

Du är produkten:

Sexualmedicinska mottagningen - att bemöta ett problem som inte finns i DSM

Idag hade jag en patient som för en tid sedan sökte hjälp hos sexualmedicinska mottagningen. Jag hade ett så kallat bedömningssamtal där jag tittar om personen uppfyller kriterierna vi tittar på när vi ställer diagnos. Det som dök upp och som är orsak till detta inlägg gjorde mig både arg och rädd!

Killen som jag bedömde gav mig tillstånd att skriva om detta, men jag gör ändå vissa förändringar så tystnadsplikten upprätthålls.

Han sökte hjälp för det som för oss, uppenbart, är sexberoende (Denna åkomma är på väg, så sakteliga, in i DSM, endast en fråga om tid) , dvs: 1. Han hade/har försökt sluta 2. Han har fått negativa konsekvenser (kraftiga) 3. Han är tankemässigt upptagen av det han gör/gjort eller ska göra. 4. Han har eskalerat i sina beteenden, för att nämna några kriterier för diagnos..

En människa som ber om hjälp för ett problem som inte finns, riskerar att få ett större problem.

Patienten var helt fast i flera olika destruktiva sexuella beteenden. Några exempel: tvångsmässigt porrtittande med onani där innehållet eskalerat till olagligheter under åren. Smygfilmande i provhytter och rulltrappor. Otrohet, parallella relationer.

När en människa slutligen konfronterar sin egen skam, vilket kan ta många år, och söker hjälp och den som erbjuder hjälp inte har någon kunskap om problemet då blir det, som sagt, mer problem. Det blir förvirring, osäkerhet och rädslor. I detta fall erbjöds patienten medicin, östrogen, som skulle dämpa suget efter att agera ut de destruktiva beteendena. (Tanken är väl god, men psyket kommer då fortsätta att tro att lösningen handlar om att dämpa, fly, undvika och detta skapar endast mer tro på att ett beroende går att kontrollera! Det tror inte jag. Ett beroende behöver man vara ytterst ödmjuk inför, till och med stå helt maktlös inför. Det är först då man kan jobba med beroendeproblematiken. Östrogen är för övrigt, kvinnligt könshormon. En annan linje i behandlingen var att kolla om patienten verkligen älskade sin sambo. Detta bidrar snarast till att patienten som redan var förvirrad och fylld känslor av skam hamnar än mer i dessa känslor. När jag hörde detta blev jag allvarligt upprörd.

Patientens partner hade börjat i vårat anhörigprogram och därmed hittat en grupp där hon började hon började bli mött i hur hon kände. Hon började för första gången se en ljusning, en lösning på sin sambos problem.

Han ringde upp sin parter och berättade att han behövde vara själv ett tag. Han behövde utreda om han älskade henne. Han ville kanske at rådet han fick av terapeuten på sexualmedicinska skulle vara sant. Det skulle ju förklara alla tvångsmässiga beteenden och han skulle då få tillbaka kontrollen på sitt liv..eller inte...) När han lagt på luren kom en upplevelse av total hopplöshet och han sprang runt i huset och skrek. Han fick för första gången tankar på att ta sitt liv.

Jag är fast övertygad om att varje individ känner sig själv bäst. Att överhuvudtaget börja spekulera i om att man kan vara otrogen etc har och göra med om man älskar sin partner är så fel man någonsin kan göra, när det handlar om ett beroende. Som behandlare är det direkt oetiskt och gör garanterat mer skada än nytta. Det är naturligtvis viktigt att fastställa att det är ett beroende, att det finns ett mönster och att personen försökt upphöra och misslyckats, alltså att det är tvångsmässigt. Det finns ju människor som är otrogna utan att vara sexberoende! Men det ska inte människor som lider av en kronisk hjärnsjukdom, som har sin tillkomst ur trauma och övergivenhet, bli drabbade av..

Det finns hjälp att få, det finns forskning sen 30 tillbaka i tiden. Googla på Patric Carnes tex, eller på dysberoendekliniken. Det finns mängder av kunskap inom området. Men det verkar som att landstinget måste uppfinna hjulet en gång till! Och detta på bekostnad av många männislors lidande. Detta är oerhört tragiskt och upprörande!

DJUNGEL

Släpp taget och lita på processen, säger terapeuten.

En bild jag brukar emellanåt är bilden av en djungel. Den symboliserar den nya vägen. Den väg, som patienten, ska försöka lära sig ta automatiskt. Befängt, skulle man kunna tycka. En ogenomtränglig och, som det verkar, helt utan stigar, tät skog. Vansinnig ide', pga att det inte finns minsta tillstymmelse till möjlighet att kontrollera vad som kan komma att dyka upp. Särskilt befängt verkar det vara att lyda terapeuten, när den gamla vägen "motorvägen" bara ligger ett snedsteg bort!

Den gamla trygga slätasfalterade tvåhundrafemtio-kilometer-i-timmen-raksträckan, med sina blinkande och lockande neonskyltar: Welcome! Welcome...den ligger ju bara där och väntar..lockar.

Ta den här macheten, säger terapeuten. Gud så dumt, tänker patienten. Dumt och vansinnigt och skrämmande, tänker han ilsket. Be om hjälp, säger en annan patient i gruppen. Du kan ringa mig, säger en tredje...

Att lämna sin relation till drogen, som alltid funnits där, som givit möjlighet att höja dopaminet en smula, som bjudit på en känsla av att det går att kontrollera smärta, ångest , rädsla och ensamhet. Den, egentligen, enda relationen som går att lita på... men som, tillslut, gav så kraftiga konsekvenser att det inte var möjligt att blunda längre...(jag måste nog tyvärr gå ut i djungeln!)

Och motorvägen finns ju alltid kvar! Ett par snedsteg bort...

Florida, foto: Andreas Fjellström

Anpassning

Livet anpassar sig efter hur det är, likt en älv som viker av för hinder.

På samma ödmjuka sätt anpassar vi oss efter de förutsättningar som erbjuds. Hindren som vi lär oss undvika blir inbyggda i vår uppfattning om hur livet är. Stockar och stenar. Rädslor och övergrepp. Smärta och övergivelse.

Själva pareringen, undvikandet av hindren, blir en del av det vi tror att vi är, eller hur det är att leva och en del hur det är att vara.

Det blir tryggt att uppfatta livet på det vis det var, när vi växte upp, eftersom vi överlevde. Alltså, vi gör det vi gör för att överleva. Att vi behöver skapa kaos kan betyda att vi har behov av att känna igen oss, behov av trygghet…

Att denna trygghet är viktigare livet självt, kan bli ett problem för vissa. Då behöver vi alltså upprepa förutsättningen för att få parera! Vi behöver här hävda att vår parering är nödvändig och återskapa kaoset. Det är att upprepa förutsättningen! De flesta människor känner igen sig i känslan av att ha varit i en viss situation tidigare, som att leva i en loop.

En bild: En tjej är ute och plockar svamp i skogen och snubblar på en trädrot. Precis samma trädrot som hon snavade på förra veckan när hon skulle gå till mormor med en korg med nybakade kanelbullar…

Att därifrån resa sig, plåstra om tån, svära lite och kämpa vidare mot målet, blir ett tryggt sinnestillstånd. Hon skapar en situation där hon behöver använda min gamla beprövade överlevnadsstrategi. Hon ser till att få parera, eller bli trygg. Hon får leva ”i sin hantering av smärtan”, och därmed känna igen sig och därmed känna sig trygg.

Denna upprepning kommer att återkomma i mitt liv tills jag gör mig medveten om att jag i kärnan ”tror” på anpassningen. Det har blivit min ”tro” att livet gör ont. Och denna tro kommer att fortsätta att manifesteras i mitt liv tills jag byter tro…men då måste jag våga sluta överleva och börja leva…

Crows av: Andreas Fjellström

Spöken

Gränser. Integritet. Var slutar jag och var börjar du? Har du rest ut i din personlighets förorter för att se efter hur de är där? Där själva mötet med omvärlden äger rum. Där vi inte vet varför vi reagerar. Där våra inlärda beteenden, rädslor och överlevnadsinstinkter dikterar livsvillkoren.

Dalai Lama (tror att det var han) sa någon gång: det vi fruktar mest har redan hänt. Detta blir väldigt sant då man jobbar med människor som har någon form av känslomässigt trauma.

Känslomässiga trauman som är obearbetade är, "oftast väldigt jobbiga", upplevelser som ej fick finnas (blev mötta), ses och sörjas. En upplevelse behöver levas upp! Då försvinner den. Alla andra sätt leder till att upplevelsen måste pareras, medicineras eller på något annat sätt undflys! Levs traumat inte upp fortsätter det att spöka i nuet och den drabbade individen kommer att för alltid måsta parera, fly , droga (självmedicinera), eller på något annat sätt undvika. Panik ångest är ett exempel på när rädslan för traumat hinner ikapp en person som är på flykt. En del människor flyr vidare genom att i panik hyperventilera. Kroppen reglerar detta till slut och personen svimmar. Man lever härmed "inte upp" upplevelsen utan rädslan blir kvar nere i djupet...Och kommer att fortsätta att spöka....

Reflektion

Hösten knackar på! Det blir lite högre i taket, luften friskare och introspektivförmågan vässas. Jag får ro. Ro att titta på det som är mitt liv och ro till att fundera på hur jag vill ha det. Det som är ivägen för hur jag vill ha det kristalliseras och blir tydligt.

När jag vågar drömma så får jag kontakt med sorgen och rädslan! Eller med såret... Den punkten där jag slutade våga följa min väg. Den delen av mig som behöver sörja och tröstas, men som jag ibland värjer mig för. Den kommer fram och blir tydlig på hösten.

När jag älskar såret, får vara där jag behöver, så sprider sig friden. Jag blir lycklig hela vägen in, känner mig sedd och trygg och då hel och sårbar på samma gång.

Farhåga...

Det känns som jag säger samma sak hela tiden! Även om jag klär det i nya situationer, nya ord eller kommer från andra håll med min lilla lupp...

Men "farhågan" i detta inlägg är självaste temat! Det jag menar med en människas farhåga är det hen (hon eller han) håller för sig själv.

Om vi utgår ifrån att de spekulationer, aningar, tolkningar, känslor (som vi tror kommer från någon annan, alltså det vi tolkar in i våra reaktioner), endast är teorier. Teorier som behöver testas i "verkligheten" innan vi kan ta dem för sanningar. Dessa teorier är det jag menar med farhågor.

Oro, rädslor och nojor är andra ord på samma sak. Andra exempel på detta, men längre bort på skalan är vanföreställningar, paranoida fantasier, preockupation.

Ju mer säker jag är på att teorin stämmer, innan den testats i relationen (verkligheten), desto "galnare" är jag. Observera att vi alla är galna. (läs detta med en gnutta humor).

Ju mer säker jag är på att teorin stämmer, desto mer isolerad blir jag! Och detta skapar otrygghet! Nya "farhågor" får då lättare fotfäste....

Ha en fin dag! Jag ska meta abborrar :).

Farhågan. Av Andreas Fjellström

Grymt kul med all feedback!

Jag är väldigt tacksam för all feedback som ramlar in. Det är fint med både bekräftelsen och kloka kommentarer! Jag börjar verkligen få blodad bloggtand! Ha en fin helg! Det tänker jag ha! Kärlek.
Andreas

HON OCH HAN

EN LITEN TEXT OM HUR DET OFTA ÄR UNDER YTAN!

Hon och Han

Hon:

Allt jag vill är att ge kärlek. Fjäril. Jag vill bara ge och ge. Sommaräng. När jag ger så blir jag jag. Blomma. Då känner jag mig trygg. Jag är vinden, som susar i din trädkrona. Ljudet visar att jag finns. Spegel. När jag ger, så blir jag trygg. Jag är otrygg. Får ej finnas. Jag vill känna mig trygg, vill ge. Jag är förberedd att ge. Fjäril. Jag finns när jag ger av mig själv. Jag blir medveten om mig genom reaktionen hos den jag ger. Jag finns, likt krusningar på vattenytan.

Hennes konklusion:

Ju mer jag ger, desto mer kommer han att förändras, och förstå, att det går att tro på ett vi, som måste vara viktigare, än något annat.

Högmodet:

Jag kan skapa jättevågor, tsunamis, tromber och orkaner. Jag kan runga i världen.

Han:

Jag får inte plats. Jag är inte värd dig. Tissel, tassel. Om jag uttrycker mig går du sönder. Din bild, som jag hjälper dig att upprätthålla, kväver mig. Mamma. Det du säger är verkligheten, är inte min verklighet. Gnissel. Min bild måste döljas, målas över. Den skapar oro. Knytnäve. Du tillåter inte mig att existera. Fy fan! Därför måste jag dölja mig. Det är ditt fel att jag inte vågar säga hur det är. Jag får inte plats i ditt liv. Jag vet att jag måste hålla med om din verklighet, eller så blir jag ensam.

Hans konklusion:

Allt, handlar om att måla upp din falska bild! Och jag räcker knappt till åt mig själv. Jag måste få luft. Har du tänkt på hur jobbigt det är för mig när du försöker ta min uppmärksamhet. Du kväver mig, och jag måste hålla med om att det är så det ska vara. Jag finns inte i vårat vi. Kan inte det du pratar om handla om dig! Nehe! (Stänger dörren).

Högmodet:

Jag har rätt att vara harmsen på dig, eftersom du inte tillåter min verklighet. Jag har mitt paradis. Bortom dig och DIN BILD! Jag blir sedd och bekfräftad. Jag behöver inte dig. Utom till att lida. Du ska lida. Då finns jag. Det är ingen ide att jag uttrycker mig. Jag hittar en annan, som förstår hur synd det är om mig. Som ser mig.

Hon:

Jag måste få honom att vilja välja oss. Jag känner att han inte finns där. Jag är rädd. Jag slipper vara rädd när jag finns för andra. Fjäril. Jag slipper smärtan jag upplever över att ingen finns för mig, när jag finns för andra. Sommaräng. Jag har blivit blind. Jag fick inte finnas. Jag syns inte! Bara om jag finns för andra. Som vinden syns i vattnet och hörs i trädkronorna. Jag finns inte. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Jag är ett ihåligt öra för andras behov. Om jag ska visa att jag finns, så gör det ont. Och så blir jag ensam, helt ensam. Jag finns genom att jag speglar mig i andra, annars är jag osynlig. Genom andra finns jag, eller finns jag?

HON Av Andreas Fjellström

Det tar tid...Tillitsreparation där partner konstant ljugit.

Att restaurera tillit i en relation där sexuella upplevelser använts som drog är en lång och mödosam process.

Först och främst så måste allt upp på bordet. Allt det som har gjorts, (de sexuella utagerandena), hur det ljugits för att det ska vara möjligt att göra det som gjorts, hur mycket pengar och tid som gått åt... Innan dess finns det ingen anledning för partnern att lita den som hållit hemligheter, oftast under flera års tid. Bara vetskapen att allt måste upp i ljuset är skrämmande, för båda i relationen.

De människor som är beronde (oavsett drog) använder lögnen som hjälpmedel för att behålla och skapa nya möjligheter att agera ut.

Att ljuga har blivit en del av personligheten. "Jag kommer om en halvtimme"( men i själva verket en och en halv), eller, "jag åt Sushi" (men i själva verket var det Pizza). Verkliheten duger inte. Man upplever skuld, och behöver "frissera" verkligheten lite så att man framställs i bättre dager än hur det egentligen är.

Det finns ingen anledning för partnern att lita på den som är beroende! Här reagerar ofta den beroende med att bli stött...Det är ingen ide att jag säger som det är du tror ju ändå inte på mig (som att det skulle vara partnerns fel!!)

En människa som blivit bedragen, ljugen för och beskylld för att vara svartsjuk behöver få vara i sina känlsor av svek, vrede, sorg, kränkthet etc. De har, i de flesta fall, känt på sig att något inte stämmer. Jag brukar säga till de anhöriga att allt de har känt stämmer, alltså: lita på din gutfeelling.

Det är inte helt ovanligt att anhöriga till sexberoende själva gått i terapi för att de lider av tillitsbrist. De blir liksom skuldbärare och tar på sig ansvaret för partnern som ljuger och ljuger och ljuger och ljuger... De flesta anhöriga som jag har pratat med är helt överens om att det värsta är lögnerna. -Hur han kunde stå och se mig rakt i ansiktet och blåljuga, är värre än att han var otrogen gång efter gång.

Så tillitskontot är alltså övertrasserat! orden är förbrukade!! Därför måste allt upp på bordet och det är den anhörige som avgör detaljnivån på vad hen vill höra.. Inte missbrukaren. Dock bör tilläggas att en del anhöriga blir besatta av detaljer. De får ofta stöd, i anhöriggruppe, att begränsa detta behov. Det är inte alltid sunt att veta varje liten grafisk detalj. Men det viktiga är att inte låta den som är beroende avgöra vad partnern ska få veta eller ej.

Att ta detta steg, att lägga allt på bordet, är väldigt obehagligt, men samtidigt avgörande för det fortsatta arbetet med att reparera tilliten. Ett par sa en gång: Det känns som att hoppa utan fallskärm...

När allt ligger på bordet så har partnern något verkligt att ta ställning till. Det är först nu man kan ha en intim relation på riktigt, eftersom intimitet och hemligheter inte går att blanda, så är det först nu man kan börja lita på sin partner igen...men man måste våga hoppa...

Det är även så att, eftersom orden är förverkade, så handlar det egentligen om hur den beroende agerar, och hur han eller hon agerar annorlunda. Att han börjar bli transparant och ärlig och varje litet skarvande behöver direkt läggas på bordet. Det är endast i handlig och genom visat ansvar och vilja att tillfriskna som tillit kan repareras i en relation.

Tillitsbygge. Av Andreas Fjellström

Svårigheter med intimitet

En klient har under sin sjuåriga relation, varit otrogen, varit medlem på kontakt sidor för sexträffar, tittat mängder av porr, köpt sex, träffat transvistiter för sex. Han har gjort behandling för sexberoende och hans partner har gjort behandling som anhörig, och medberoende. Därefter har de börjat jobba i traumagrupp med sina respektive osunda överlevnadsstrategier, eller anknytningsmönster.

Jag brukar ibland en metafor, en bild av en båt som ligger fastknuten vid en brygga. Den anhörige sitter i båten och den beroende står med en fot på bryggan och en fot på båten. (minns ej var metaforen kommer ifrån). Den anhörige sitter och är frustrerad, vill bara ut och börja ro på relationens flod. Hon vill ha konkretism, barn, köpa en större lägenhet (saker som visar att de gemensamt satsar på framtiden), gifta sig etc. Den beroende som står på bryggan är livrädd för att kliva in i livet av åtagenhet, och allt vad det innebär. Oftast är det två rädslor som är huvudorsakerna till oförmågan att hoppa ombord.

Den ena rädslan är dödsrädsla, att förlora det enda som kan få en att må bra. -om han hoppar ombord så blir han av med det enda han litar på! Relationen till sexuella upplevelser. En definition på denna relation är: En patologisk (starkt känslomässig eller liderlig) relation till stämningsförändrande sexuella upplevelser. Den dopamin och serotonin höjande handlingen, eller beteendet. Alla bakdörrar ut ut relationen, blir kvar på landbacken. Då finns det inget sätt att ta hand om sig kvar. Den känslomässiga upplevelsen som uppträder när det kommer till "att hoppa ombord" är lika med döden. Då dessa bakdörrar har utvecklats, genom åren, till att bli en överlevnadsstrategi och lösningen på alla problem i livet, till och med en del av identiteten och enda sätt att få "sann" bekräftelse. Med andra ord, för att våga kliva in i en sann, ärlig och intim gemenskap så behöver människan på bryggan våga dö.

Den andra rädslan som hindrar bordandet, är övertygelsen om att när partnern får reda på vem den beroende egentligen är, alltså får en hela bilden av hur det ligger till, så kommer partnern att lämna relationen. Denna rädsla gör att den beroende upplever att han måste dölja sanningen. Här rättfärdigar man lögnen som nödvändig (det är onödigt att såra partnern, kan det heta). Den beroende känner sig värdelös, bär på massvis av skuld och skam. Och dessa känslor ökar på grund av nya lögner. Att hoppa ombord verkar inte särkilt lockande. Det leder till ensamhet och övergivenhet är en vanlig föreställning. Denna tro, har de som regel burit med sig hela livet). Alltså, det finns ingen där för mig, det är ingen ide att jag talar om hur det är. Det gör för ont att uttrycka övergivenhet, när ingen möter upp denna känlsan. De har nödvändigt att ha denna föreställning då det oftast kommer ifrån att det faktiskt inte var någon som såg denna känsla när de växte upp. Men ett problem är att denna föreställning blir som ett isolerande filter och detta gör det omöjligt att prova sin föreställning i verkligheten. I relationer.

Dessa två rädslor döljs ofta bakom en tro att man förlorar sin frihet om man hoppar ombord. Och om evig jakt på bekräftelse och sexuella upplevelser, som följs av lögner och mer skuld och skam, är frihet så kankse det kan vara värt att bli av med...

Han vill inte förlora sin FRIHET och hon kräver att han ska välja.

I detta fall så har han en enorm motvilja till att att fatta ett beslut, även om han vet att det är enda vägen. Oavsett vad han beslutar. Alltså om han ska kliva ombord, eller låta henne ro vidare utan honom. De faktum att han inte väljer åt något håll gör att hon tvingas välja åt honom. Så att välja blir ett tredje alternativ. (man kan ju även fråga sig varför hon sitter och väntar! Och det finns så klart en anledning till detta, vilken vi tittat på i henes traumagrupp). Ofta när de har hamnat där, var hon inser att hon måste välja bort relationen, mot sin vilja, så svänger han, rädslan att bli ensam börjar diktera livsvillkoren och då väljer han henne. Men endast tillfälligt och under bedyrande av sin kärlek, hon är det finaste på denna planet. Senast tog det fyra dagar innan han gjorde slut igen.

Utifrån ett annat perspektiv så har hon i detta fall tagit på sig rollen att bevisa för honom att livet går att litas på. Han var mobbad i skolan och hade ingen som såg detta. I hans värld så går det inte att lita på något. Allt måste kontrolleras. Han har under långa tider i livet skapat manus för hur han ska hantera situationer som kan dyka upp i livet.

fortsättning följer

Utan titel Av Andreas Fjellström

Tidigare inlägg Nyare inlägg