relationerunderytan

Addiktologi betyder läran om bindningar. 

Begreppet och läran myntades av Torbjörn Fjellström. 

Det går att studera Addiktologi hos Samverkangruppen.  

Samverkangruppen.se

Utbildningen har funnits sedan 1992 och det finns ca 800 utbildade Addiktologer i norden, varav många arbetar inom beroendefältet, men även som läkare, präster etc...

Det finns flera behandlingshem som har Addiktologer som personal. Addiktologer finns också på många kommunala beroendeenheter. 

En del av utbildningen är processinriktad som leder till att medvetenheten om de egna osunda bindningarna fördjupas och kan förändras. (Det betyder inte att all bindning är osund. T ex att vi är bundna till kroppen och dess behov. Och att vi behöver andra människor är nödvändigt och naturligt. Det finns såklart människor som har osunda relationer till sina kroppar och andra människor. )

En annan del av utbildningen är kunskap och metodik. Litteraturen i utbildningen är ofta sprungen ur tolvstegstraditionen. En stor del av utbildningens filosofi och verktyg är hämtade ut tolvstegsrörelsen. All litteratur redovisas genom skrivna bokreflektioner och även muntliga redovisningar, enskilt eller i grupp.

En annan viktig del av utbildningen är obligatorisk praktik. 20 dagar under grunddelen och 60 dagar under metoddelen. Där ingår vissa moment och man bör har en praktikhandledare. Praktiken ska även redovisas i utbildningsgruppen. 

  Vissa  pedagogiska  modeller inom addiktologin är hämtade ur chinesisk och vedisk psykologi och filosofi.

Addiktologin har ett holistiskt perspektiv på människan som kan delas upp i tre delar. En andlig, känslomässig och en fysisk del. 

Addiktologin har verktyg som t ex tittar på och hjälper en individ att bli medveten om:

Vad har vi för vanor? Vad har vi för ovanor? Hur ser min relation till alkohol, droger, pengar, mat, spel, sex, makt och kontroll ut? Etc...

Genom Addiktologitbildningen så lär du känna sig själv på djupet. Du ger sig själv chansen att se över dina egna bindningar och göra de förändringar du själv vill och behöver. Du får även kunskap om hur beroendesjukdomen fungerar och verktyg att arbeta med den inom olika områden.

Lite ur innehållet:

Familjesystemet,  kommunikationsmodeller. Gruppverktyg.

Återfallsprevention.

Kriterier för diagnos. Sjukdomsbegreppet.

Skam, skuld och harm.

Etik inom behandling.

Medberoende, Tolvstegsprogrammets steg och traditioner. 

Journalföring. Vuxenbarnproblematik. Motiverande samtal. 

Lite om anknytningsteori.

Skillnader i behandling av kemiskt beroende och processberoende. 

Trauma. 

Integrerande terapi och kognitiv beteendeterapi.

Litteratur:

Tolv steg och tolv traditioner.

Beroendepersonligheten (tidigare: jaget och missbrukaren). 

Anonyma Alkoholister (stora boken).

The steps we took.

Addiktologi-läran om bindningar. 

Bli fri från ditt medberoende.

Flodhästen i vardagsrummet.

Ledarskapets Tao

Vid sunda vätskor

Ethics for professionals 

Etik för Addiktologer 

Kärlekens dysberoende

Utbildningen är upplagd på tre år i extra långsam studietakt och tanken är att man kan arbeta heltid under utbildningen.

Ett teoretiskt prov på grundkursen tas under metodkursens första workshop, för att både säkerställa kvaliteten på utbildningen och för att repetera grunderna inför metoddelen.

Avslutningsvis redovisas processrapporten. Där beskriver studenten sin egen process under utbildningen. 

En addiktolog är en  beroende terapeut med tolvstegsinriktning och fördjupad kunskap om beroendesjukdomen och dess verkningar.

I det ensamma rummet.

Tidiga upplevelser av svek, skam, övergrepp, rigiditet eller helt enkelt att ingen riktigt brydde sig om en, gör att man slutar uttrycka sig som det egentligen är. Det gör helt enkelt för ont. Ett barn anpassar sig helt enkelt (desorganiserad anknytning, vuxenbarnproblematik överanpassning) för att överleva. Denna anpassning skapar dåligt mående på ett existentiellt plan.

Med hjälp, så är det fullt möjligt att överbrygga glappet mellan en människas kognition och existensiella behov. Man kan alltså med terapi bli sitt eget språkrör och därmed kliva tillbaka in i sårbara relationer och lämna sin avbytarbänk...Det ensamma rummet eller isoleringscellen, som jag brukar kalla det. I processgruppen och på vuxnabarnveckan jobbar vi med olika uppgifter och med gestaltterapi, EMDR och konstellationer som verktyg på resan..

Copyright


För ner info:
http://www.samverkangruppen.se/terapi/processgrupp/

http://www.samverkangruppen.se/terapi/vuxna-barn-vecka/

bild och text: Andreas Fjellström

Skammens Stafettpinne

När vi växer upp är det viktigt att vi får känna det vi känner och prata om det. Vi behöver få se det vi ser och prata om det. Vi behöver få tänka det vi tänker och prata om det. Det är så grunden till god självkänsla läggs.

Mamma: Du är inte alls arg på pappa! Det vet jag! Så där säger vi inte i vår familj! Du tycker om din bror, det är inte sant att du hatar honom!!

Denna typ av budskap lär barnet att dess upplevelser inte är verkliga, eller att dess känslor inte finns. Det skapar en slags schizofren upplevelse av verkligheten. Eller att barnets upplevelser är oviktiga. Detta leder i förlängningen till att barnet slutar uttrycka sina upplevesler och istället lär sig uttrycka det som förväntas. Det blir lydigt och oärligt, dvs oförmöget att vara som det är...

Det som sker är att man blir skambaserad i sin personlighet. Jag är värdelös, jag får inte finnas. Det är ingen ide att jag utrycker MIG.

Istället så börjar man läsa av vad som förväntas av en och successivt lär man sig måla upp en fasad av hur man får vara. Under denna process så tappar man kontakt med sig själv, man börjar förakta sig själv och skämmas för sig själv. Här utvecklas självförakt och även oförmåga att känna in vad man behöver.

Hur kan du tro att du får, uttrycka dig och ta plats med dina känslor och tankar, uttrycka dina behov av att vara som det är och dina behov av att vara sårbar. Hur fan kan du ens tänka tanken din sopa!

Skampersonligheten är grundlagd vid det här laget. Skammens stafettpinne har lämnats över till nästa generation av individer. Härmed rädslostyrda och överanpassade, benägna att självmedicinera med mat, sex, alkohol, shopping, spel och droger.

Våra barn måste få känna, se, tänka, och uppleva det de upplever och även kunna prata om detta utan att ifrågasättas eller värderas och skammas.

Barnet har alltid rätt i sin upplevelse. Det är bara vi vuxna som är felprogrammerade, eller tvingats ta över stafettpinnen från våra föräldrar.

(inspiration: John Bradshaw

Foto: Ella, Av Andreas Fjellström

Ett brev till pappa från en av klienterna i fördjupningsgruppen.

Av anonymitetsskäl frågade jag om det fanns behov att göra förändringar i innehållet, och jag bad klienten göra det om så var fallet.

När jag hörde brevet läsas upp slogs jag av närvaron och ärligheten och även hur fint skrivet det är, så ja frågade om jag inte kunde få lägga upp det i bloggen. Jag vill att fler ska få ta del av upplevelsen. Tack för att du ville dela detta brev. 🙏

Nedan följer brevet:


Hej Pappa,

Jag vet inte hur jag ska skriva ett brev till dig. Det känns som att det inte är någon ide, precis som att det aldrig var någon ide att prata med dig, jag lärde mig så tidigt hur det fungerade att ha dig i mitt liv, hur du fungerade och att jag fick nöja mig med det du kunde ge mig, de små glimtar av nånting, kärlek, uppmärksamhet, glädje, ilska som då och då kom fram och det kändes tillfälligt lite mer levande. Jag anpassade mig själv, mitt liv, mitt sätt till dig, så att det skulle passa dig. Jag vet inte om det är någon ide att uttrycka saker till dig, jag blir matt eftersom det är ett sånt jobb att få dig att förstå och lyssna. Du är inte närvarande nånstans. Du är inte här. Jag saknar dig. Jag tror att du skulle kunna vara en jättebra pappa om du bara ville försöka, jag är så beredd och villig att det ska fungera, jag vill så gärna att vi ska en fungerande relation, om du visste hur villig och redo jag är för att ha en pappa och att få kärlek av dig.
Du kan inte, du kan bara förstöra. Allt och alla som kommer i din väg förstör du. Du är så destruktiv. Du är så hårdhänt och elak både i ord och handling, det går inte att vara med dig, du förstör, jag kan inte vara nära dig eller leva med dig, det går inte, du tar livet av mig. Du är så motsägelsefull, å ena sidan är du helt tyst jämt, som en ogenomtränglig mur och samtidigt känns det som att du är en orkan som förstör allt i din väg. Du har förstört så många liv, du har redan dragit från två familjer och lämnat två barn bakom dig, när ska du lämna mig? När ska du lämna mig och mamma? Vad är det man ska göra eller inte göra, uppfylla eller inte uppfylla för att du ska dra? Ibland vill jag veta så att jag kan göra det, jag står inte ut med att ha dig här hela tiden, allt förstörs när du kommer hem, jag kan vara glad under dagen men jag fasar för stunden när jag kommer höra din nyckel sättas i låset eftersom allt liv bara dör då, jag dör. Jag måste stänga av livet när du finns i närheten, det är som att livet inte kan existera när du är närvarande. Jag längtar tills den dagen då du faktiskt går, tills den dagen du inte finns längre, mitt liv kommer bli så mkt lättare och mer fyllt av liv, ljus och frihet då tror jag. Jag kan inte vänta.
Jag förstår inte vad jag har gjort för fel, jag är så förvirrad. Du verkar ha älskat mig när jag föddes och all tid och engagemang du ägnade åt mig då och sen slutade du bara med det när jag blev äldre och ignorerade mig istället, som att jag var luft, som att jag inte fanns. Hur kan du inte se mig?? Jag är ju precis här!!! Jag syns, jag fattar inte vad du är gjord av, hur kan du inte se mig?? Jag skrattar, jag gråter, jag lyckas med saker, jag misslyckas med saker, jag är rädd och du märker ingenting. Hur tänkte du när du satte dina barn till världen och sen bara drar? Om inte fysiskt så tydligen mentalt. Hur kan du vara så ansvarslös? Fattar du vad ditt beteende ställer till med? Fattar du hur skadad jag har blivit och att jag inte klarar av att leva mitt liv, att du har skadat mig med ditt beteende och ditt sätt att vara? Varför tar du inte hjälp? Varför låter du inte oss hjälpa dig, älska dig? Varför är du inte där? Varför är du inte en pappa?
Du skulle bara veta hur mkt jag saknar dig och längtar efter dig. Om du bara hade försökt, om du bara hade varit ärlig om ditt förflutna, om du bara hade sagt att du var villig att åtminstone försöka så hade jag ju varit där, jag var där i så många år. Du hade så många chanser, jag var så lojal med dig, jag var så lojal med dig och vår familj och vårt system, vi hade ju ett system…jag var så lojal med det, jag spelade min roll o spelet, jag hade kunnat - och har i princip – förstört mitt eget liv pga. det men det hade varit värt det om du hade sett mig till slut, om du hade sagt att du älskade mig och ville ha mig, det hade varit värt väntan. Jag väntade och väntade, jag offrade mitt eget liv, allt jag ville göra, alla mina drömmar, mig själv, min hälsa och mitt förstånd så att du kanske skulle ändra dig och upptäcka mig och se mig igen som du en gång gjorde när jag var liten. Jag väntade så på att du skulle se mig. Vet du hur mkt jag har offrat? Jag vill inte ens tänka på det själv eller se det ibland. Din kärlek, du…kom inte så länge du levde, inte förrän du dog kände jag din kärlek för mig, först då vågade jag släppa in den, både den och sorgen över dig och vem du var och över allt vi förlorat, för jag vet nu att du var inte ensam i vår relation, jag hade ett stort ansvar jag också och jag vet hur hårt jag behandlade dig, jag kunde inte annat. Jag visste inte hur jag skulle göra på nåt annat sätt Pappa. Jag hade inte lärt mig nåt annat än att stänga av, vara elak och stänga ute. Det gick inte att ha dig i mitt liv pappa, det gjorde för ont, du förstörde mig, det kändes som att jag skulle dö om du kom nära. Du var omöjlig att ha i mitt liv. Jag var tvungen att gå vidare utan dig, för att överleva. Jag var tvungen för min egen överlevnad att leva pappa lös, det var det enda sättet.
Jag älskar dig. Jag vet att du egentligen vill mig så väl och att du var så rädd om mig. Tack för de gånger du ändå försökte på ditt tafatta sätt visa mig kärlek, tack för när du köpte en filmkamera som du försökte lära dig hur den fungerade för att filma min studentexamen och att du stod där på skolgården när jag sprang ut och filmade och fortsatte med det under hela dagen även om vi inte hade pratat med varann på flera år. Och att det sen inte blev nån direkt film, nåt hade ändå blivit fel, gör ingenting, det finaste var att du försökte och kanske att det var på samma gång det bästa men mest smärtsamma för mig att hantera den dagen.
Jag är så ledsen och känner en enorm smärta för din skull för att du blev så abrupt sjuk och att hela ditt liv förändrades över en natt och att du var tvungen att sluta med allt det som antagligen ändå höll dig vid liv. Jag är så ledsen för att du var tvungen att sluta med att vara i Mariefred och hålla på med dina älskade ånglok. Du som äntligen hade hittat hem där. Det var härligt att veta att du var lycklig där även om det är smärtsamt att jag inte hade med det att göra, att det inte var jag som kunde göra dig lycklig eller att jag inte fick vara en del av ditt liv. Att jag fick stå vid sidan av och följa dig och ditt liv som en åskådare känns genant, som att du var barnet och jag den vuxna, så jävla skruvat, det skulle ju vara tvärtom. Jag kunde inte vara barn med dig, det gick inte. Jag fick aldrig vara ditt barn för du kunde inte vara pappa. Det går inte att vara dotter till någon som inte kan vara pappa. Jag vet inte hur man är någons dotter. Jag är så förvirrad. Jag vet inte hur man lever livet, jag vet bara hur man är en åskådare till livet men inte hur man lever det.
Jag är glad att jag hälsade på dig innan jag åkte till Sydney. Jag är glad att jag hade kommit dit jag hade kommit då och kunde älska dig där jag satt bredvid dig i sängen, att jag kunde känna kärlek trots att du även då var mest intresserad av att fråga om jag inte skulle ge dig barnbarn snart och att jag kunde berätta för dig att jag skulle åka långt bort och inte komma tillbaka på många månader. Men att jag kunde lämna dig med orden att jag skulle komma tillbaka när jag kom tillbaka till Sverige och mena dem. Sen blev det inte så eftersom du dog när jag var borta. Jag hoppas att du inte led för mkt. Jag hoppas att du kände att allt ändå var OK. Jag vet att d gjorde det. Jag vet att du är ok nu och jag har aldrig känt mer frid än när du dog, jag är övertygad om att du är befriad från ditt lidande och att du fått det som du aldrig fick när du levde.
Jag är glad att det blev som det blev, förstå mig rätt, jag är glad att jag hade fått tillfriskna en del så att jag inte var där när du dog, att jag valde att inte komma hem till din begravning, jag har en del skuld runt det men det handlar mest om vad andra tycker om det. Jag vet att jag just då valde mig själv och mitt liv när jag valde som jag gjorde och det var kanske första gången jag satte mig själv och mina behov först. Jag kände kärlek för dig när du dog. Jag kände acceptans. Jag älskar dig pappa. Jag vet inte vem du var eller hur du mådde eller hur du kände eller vad du tyckte eller hur du hade det, det hade varit häftigt att lära känna dig, det hade varit häftigt och - jag kan bara gissa - ett helt annorlunda liv att ha en pappa. Jag kommer försöka göra mitt bästa för att ta all hjälp jag kan få och göra tvärtemot hur du gjorde i ditt liv, för det har jag verkligen fått med mig, hur du gjorde är motsatsen till hur jag ska göra om jag vill vara med i livet så jag känner mig tacksam för det. Jag vet att du hejar på mig nu att gå i en annan riktning, jag känner det.

Tar vi ansvar för varandras mående pga. att vi inte vet var vi slutar och partnern börjar?

Det är vanligt att vi människor stannar kvar i relationer trotts att vi inte upplever att vi blir accepterade som vi är.

Utifrån denna position har vi en sorts känslomässig rätt att harmas och vinsten kan vara att vi slipper ansvaret för att våra liv inte är på det viset som vi vill. Vi döljer oss då bakom att vi har ett ansvar för vår partners känslor. Tänk om jag skulle råka såra min partner med min ärlighet.

Om vi vänder på detta så det skulle det vara bättre att strunta i sig själv och leva enligt den gamla vanliga iden? Som oftast lyder:
"Jag blir övergiven om jag är ärlig".

Då måste jag alltså hellre låtsas att jag är omsorgsfull om min partners känslor än att vara som det är att vara jag. (detta är naturligtvis inte sant!) Partnern vet, men får inte heller ta plats med sin ärlighet! Partnern får kanske inte peta i såret som du har. Såret som skriker i dig att du är otillräcklig och egoistisk, eller lat och lögnaktig. Partnern har samma problem fast spegelvänt! Partnern tar på sig skulden för din oförmåga att vara som det är och förlorar sig själv i kampen om att du ska våga bli ärlig och vara du. I den kampen slipper partnern dessutom vara sig själv, vilket är en kostsam bonus.

Här upplever sig partnern osedd och vågar sällan uttrycka den ensamheten. Här får partnern sin känslomässiga harmvinst! Alltså, här måste partnern anpassa sig, och det viktigaste för partnern blir att bevisa för dig att det går att lita på relationen och växa upp. Partnern förlorar sig successivt mer i denna process och ju längre ifrån sig själva personerna i relationen kommer, desto kraftigare upplevs ensamhet och övergivenhet. Båda tror på fullt allvar att det beror på den andra.

De kan inte vara sig själva, därför upplever de att det är den andras fel att de känner sig osedda och övergivna... Vem har man egentligen ansvar över?

Detta är ytterligare ett uttryck för vårt medberoende i varandras oförmåga att vara lojala med vår egen upplevelse..

Foto: Andreas Fjellström

Alla passagerarna sitter på tåget! Det är några minuter innan klockan blir 14:23. Avgångstid. Snabbtåg till Östersund. Jag ska av vid Sundsvall och byta till buss för vidare färd till Härnösand.

Plötsligt säger en röst i högtalaren: Vi kommer att invänta ett försenat tåg som är på väg från Göteborg.

Hur länge vi skulle vänta fick vi inte veta...

Plötsligt kändes det som att leva i en diktatur. Skulle bussen vänta på mig i Sundsvall? Hade de som beslutat att vi skulle invänta det försenade tåget tänkt igenom alla konsekvenser beslutet medförde!!

Vi får väl se!

Om det skulle vara så: Att det vi innerst inne tror skapar våra liv. Då är det av största vikt att vi medvetandegör oss om det vi i kärnan tror.

Vore det så att det vi tror, blir vårt liv, vilket jag på ett djupt plan upplever, skulle det betyda att inte finns någon slump eller otur. Detta blir delvis en filosofisk fråga men jag kommer experimentera lite med resonemanget...

Följaktligen blir det, som sagt, viktigt att vi blir helt medvetna om vad vi djupt inom oss tror. Och hur blir man det? Genom att möta, och vara kvar i våra innersta rädslor och lära oss älska och stötta oss i att närvara i upplevelserna av våra inre sår. Där får vi reda på vad vi egentligen tror. Vanligen tror vi, att det inte finns någon där för oss, vilket det inte gjorde (på vissa plan), att vi i grunden inte borde finnas. Det vore bättre om vi inte fötts. Att vi är onda. Att våra behov är i vägen för vår förmåga att ha relationer etc..

Följer vi detta resonemang så betyder det att man kan ta reda på vad en människa egentligen tror genom att titta på hur hon har det i sitt liv, eftersom det då är där tron manifesteras. Det blir som att varje individs terapibehov blir tydligt i hennes verklighet.

I en människans liv avspeglas alltså det hon tror. Och, skulle det inte vara så, skulle hon upplevas tokig. Det skulle då vara inkongruens mellan det hon upplever och det hennes omgivning uttrycker, vilket sker emellanåt. Hon skulle då kunna påstå att hennes omgivning säger saker de inte gör, har andra syften än de egentligen har..osv...

Vad är det som ligger till grund för det vi tror? Har det med intelligens att göra? Glappet mellan en människas kognitition och hennes emotion

Jag tror att de flesta drivs av tidigt antagna uppfattningar (en sorts djup inre tro som har fungerat som karta för överlevnad), som verkar sprungna ur slutsatser dragna av dess värdperson, tidigt i livet. Ofta frammanade av trauman eller omgivningens oförmåga att möta individen som barn.

Alltså blir det vi tror format av, hur vi möts som barn, hur vi knyter an, eller lär oss relatera. Det vi tror blir då: det vi tidigt "tolkar in" i våra vårdnadshavares försök att finnas där för våra behov. (läs inkorporerar i vår identitet pga bristande integritet) då barn pga överlevnadsinstinkten alltid tar hand om/ansvarar för och, eller ärver förälderns bristande omsorgsförmåga.

Ett problem är att föräldrar ibland inte vet vad de gör, när de möter sina spädbarn.

Ju yngre barn desto räddare förälder. (generalisering)

Så verkar det vara om föräldern inte mött sina egna rädslor som uppkom när den var ett spädbarn. (vilket inte är många) De flesta föräldrar reagerar antingen väldigt starkt på sina småttingars behov, eller så reagerar de tämligen svalt, avstängt. Många föräldrar blir okontrollerat arga och försöker på olika vis kväsa barnets behov. Andra överger barnet, låter det skrika tills det tystnar och alltså ger upp. Det förstnämnda sättet resulterar i att föräldern kan nypa, slå, hålla för munnen, skaka, hålla för ögonen på barnet. Den avstängda kan stänga in barnet i ett rum, garderob eller låta det ligga i vagnen och ignoreras. Båda sätten blandas ibland även med skuld och skam och tröstande. Bägge sätten får naturligtvis konsekvenser.

Dessa förhållningssätt gentemot barnet döljs ofta väl, oftast vet den andra föräldern inget. Härmed knyts barnet, på olika vis, till föräldrarna. Barnet utvecklar traumabindningar till föräldrarna som sedan styr hur det kommer att attraheras av en framtida partner. Det styr även vad barnet tror om sig själv och sin omgivning. Detta styr alltså vad man som vuxen tror sig attraheras av och tror sig vara. Och det grundlägger även hur vi förmår älska, lita på, relatera, frukta och sky. Vägen tillbaka till att förändra denna tro är ofta lång och krokig, men fullt möjlig...

Ella modellar

Jag blev ombedd, eller tillfrågad att skriva om hur man har relationer! (Som att jag skulle veta det) Spontant känner jag att det inte finns något entydigt svar, eller någon manual för detta. Men jag tycker att ämnet är oerhört spännande och jag vill uttrycka några av mina tankar...

En bild, som jag ibland använder som metafor för kommunikation, är den av en tennismatch. (Jag kommer inte ihåg varifrån den kommer) När jag säger något, slår jag över bollen. Om jag låtsas slå en enkel boll, men tar i hårt, så ger jag dubbla budskap, eller manipulerar och är oärlig. Om jag går över nätet och förklarar hur min sambo ska slå bollen så har jag klivit över gränsen för vad som är mitt ansvar...

Jag kanske överger mig själv för att få vara i relationen. (Sitter i väntsoffan, där jag nog suttit i hela mitt relationella liv) Och är därmed inte i min upplevelse. Det kan även vara så att jag psykologiserar händelsen för att "slippa" vara i min känsla. Eller så kan det vara så att jag använder min sambos "sätt att slå bollen" för mina egna motiv. Jag kan då "tolka" hennes serve som något den inte är. Då ger det mig rätt att reagera på något som inte finns, annat än i min tolkning.

Det kan finnas många bakomliggande drivkrafter till ovanstående svårigheter att kommunicera. Och det är först när en människa avkodar tolkningarna som kommunikationen kan bli ärlig. Alltså, istället får att tolka och reagera, fråga: menar du så här? Stämmer detta (alltså min tolkning av det som sades).

Att spela spel är när två människor misstolkar varandra och reagerar/ projicerar sin tolkning på varandra, och bägge fastnar i orättvisan att vara missförstådd. Vinsten i att vara missförstådd är att man slipper ta ansvar för hur man känner. Det är utifrån den missförstådda parten, dvs bägge parter, den andras ansvar att man känner det man känner! Moment 22. Och om de ska ta sig ur behöver de anamma en ny relationell filosofi, där det är viktigare att må bra än att ha rätt. Annars riskerar man att bli kvar...I oseddhetens missförstånd och harm...

Vi behöver lära oss kommunicera. Vi behöver lära oss känna att vi är viktigast, att vi får finnas, utan att vi behöver överge oss själva. Att vi får det vi behöver när vi vågar be om det! Alltså behöver vi lära oss att kommunicera våra behov, och bli lojala med dessa. Efter träning och åter träning så kan vi ha relationer där harmoni råder. Men det är även min upplevelse att det enda sättet att bli bra på detta är att vara i relationer....och träna...och träna...precis som med tennis :)

Rädslan för livet...

Att man behöver vara ärlig och sårbar för att kunna ha äkta intimitet med någon, är ett stort problem för väldigt många människor. Problemet upplevs på olika sätt. Det kan kännas skrämmande, svårt, smärtsamt och för en del, avskyvärt. För andra kan det kännas meningslöst eller omöjligt. Hur det än känns så är det ett stort problem för väldigt många människor.

Lösningar på detta finns det flera. En del tar till alkohol, vilken tar udden av rädslan och/eller höjer självkänslan. Att helt enkelt välja bort relationer är en annan vanlig lösning, vilket är ett anorektiskt sätt att tackla problemet. Att kontrollera sin sexpartner på olika sätt, genom makt: att som chef, läkare, präst eller dylikt använda sin position för att få sex. Eller genom att vara den dominanta i en S/M relation, där den undergivne ej får säga nej. På så vis slipper man undan risken att bli avvisad och smärtan i att känna sig övergiven. Detsamma gäller om man köper sex, eller begår någon form av sexuellt övergrepp. Nu betyder inte det att jag värderar ovanstående åt endera hållet, så länge det inte handlar om olagliga handlingar. Huvudsaken är att det sker i konsensus. Ytterligare ett sätt att komma undan att vara sårbar och ärlig är att ha anonym sex, alltså sex med främlingar, eller någon man just träffat på nätet. Många upplever att det är lättare att ha sex med någon de inte känner, då tar man ingen risk, eftersom relationen inte är viktig. Ytterligare lösningar är att man har självsex till fantasier eller någon form av porr. Då behöver man ju ingen annan.

För många blir ovanstående lösningar i längden isolerande och kan skapa jobbiga konsekvenser. Alltså skulle man kunna säga att alla dessa lösningar, ur ett intimt perspektiv, är anorektiska. Dessa konsekvenser brukar förvärras eftersom beteendena ovan behöver vidareutvecklas för att fungera. Detta kallas för eskalering när man pratar om beroenden.

Smärtan i att bli avvisad sitter ofta ihop med en djup övergivelse, där det inte var någon som såg hur det var när man var barn. Ingen fanns där, så redan där kanske individen började självmedicinera med t ex onani, eller godis. Detta sår kommer då automatiskt upp till ytan när en människa behöver vara ärlig och sårbar. Alla människor har behov av att vara sårbara. Missbruk och olika beroendens bakomliggande syfte är att komma undan ansvaret för detta behov. Alltså, förmågan att svara an på detta "livsfarliga" behov saknas, av en eller annan anledning, hos människor med en beroendeproblematik. Rädslan för livet...

Att vara, eller icke vara...

Vad får alla beslut en människa fattar egentligen för konsekvenser. Låt oss anta att de leder till att hennes liv blir till. Att dessa beslut, medvetna som omedvetna utgör grunden för hur ett liv blir. Tänk, samtidigt, efter hur ofta man svarar ja, eller nej för den delen (det finns många såna också), av vana, eller på impuls. Dessa impulsiva svar, som sker på ren automatik, gör då att hon tillslut inte lever sitt liv.
Avdrift:
Hur långt bort från hur hon vill ha det kan hon hamna innan det gör för ont? Eller, som det blir för många, så känns det tryggt att kränga på sig offerkoftan och suckandes hanka sig fram i martyrskap. Lite sucks, then you die!
Att vara, eller icke vara...

Chefen till Olle: Kan inte du ta hand om den nya killen och sätta in honom i jobbet? Du är ju jävligt bra på att få människor att trivas!
Olle, (konflikträdd diplomat), som alltid ställer upp: javisst!

Och svaret får naturligtvis konsekvenser. Han blir tvungen att jobba över för att hinna med sitt eget arbete, som annars skulle samlas på hög. Han kan därför ej hämta på dagis, eller hjälpa till hemma med mat och läxläsning, vilket resulterar i att även frun blir lidande och frustrerad. Olle börjar känna harm och irritation mot sitt arbete och sin chef efter några dagar, men skulle aldrig våga uttrycka detta.

Efter ett par veckor blir det värre: frun börjar säga ifrån. Hon tycker att Olle är mesig och att han borde sätta gränser på jobbet. Olle, som vill vara alla tillags, känner sig otillräcklig och blir alltmer olycklig. De har ingen intimitet kvar och båda känner sig övergivna och svikna. Det blir, successivt, svårare att prata...

Hon, som är bättre på att be om hjälp, ordineras lyckopiller av husläkaren. Detta gör henne mer, autonom och mindre, benägen att att närma sig Olle, som det ändå bara gör ont att försöka komma nära. De glider sakta men säkert ifrån varandra och Olle börjar självmecdicinera spänningen han upplever i att chatta med andra kvinnor...osv...

Om jag beslutar mig för att jag är viktig! Att jag är värdefull och att det är mitt och ingen annans ansvar att ta hand om mig. Med andra ord att jag bestämmer mig för att VARA. Istället för motsatsen, att icke vara. Då blir det väldigt viktigt att ge sig själv tid att reflektera, känna efter innan jag svarar! Då måste det vara okej att säga till chefen att jag behöver återkomma med svar, när jag har "kört frågan några varv. Förr kunde man "sova på saken".
God natt!!

Släpp taget och lita på processen, säger terapeuten.

En bild jag brukar emellanåt är bilden av en djungel. Den symboliserar den nya vägen. Den väg, som patienten, ska försöka lära sig ta automatiskt. Befängt, skulle man kunna tycka. En ogenomtränglig och, som det verkar, helt utan stigar, tät skog. Vansinnig ide', pga att det inte finns minsta tillstymmelse till möjlighet att kontrollera vad som kan komma att dyka upp. Särskilt befängt verkar det vara att lyda terapeuten, när den gamla vägen "motorvägen" bara ligger ett snedsteg bort!

Den gamla trygga slätasfalterade tvåhundrafemtio-kilometer-i-timmen-raksträckan, med sina blinkande och lockande neonskyltar: Welcome! Welcome...den ligger ju bara där och väntar..lockar.

Ta den här macheten, säger terapeuten. Gud så dumt, tänker patienten. Dumt och vansinnigt och skrämmande, tänker han ilsket. Be om hjälp, säger en annan patient i gruppen. Du kan ringa mig, säger en tredje...

Att lämna sin relation till drogen, som alltid funnits där, som givit möjlighet att höja dopaminet en smula, som bjudit på en känsla av att det går att kontrollera smärta, ångest , rädsla och ensamhet. Den, egentligen, enda relationen som går att lita på... men som, tillslut, gav så kraftiga konsekvenser att det inte var möjligt att blunda längre...(jag måste nog tyvärr gå ut i djungeln!)

Och motorvägen finns ju alltid kvar! Ett par snedsteg bort...

Florida, foto: Andreas Fjellström

Gränser. Integritet. Var slutar jag och var börjar du? Har du rest ut i din personlighets förorter för att se efter hur de är där? Där själva mötet med omvärlden äger rum. Där vi inte vet varför vi reagerar. Där våra inlärda beteenden, rädslor och överlevnadsinstinkter dikterar livsvillkoren.

Dalai Lama (tror att det var han) sa någon gång: det vi fruktar mest har redan hänt. Detta blir väldigt sant då man jobbar med människor som har någon form av känslomässigt trauma.

Känslomässiga trauman som är obearbetade är, "oftast väldigt jobbiga", upplevelser som ej fick finnas (blev mötta), ses och sörjas. En upplevelse behöver levas upp! Då försvinner den. Alla andra sätt leder till att upplevelsen måste pareras, medicineras eller på något annat sätt undflys! Levs traumat inte upp fortsätter det att spöka i nuet och den drabbade individen kommer att för alltid måsta parera, fly , droga (självmedicinera), eller på något annat sätt undvika. Panik ångest är ett exempel på när rädslan för traumat hinner ikapp en person som är på flykt. En del människor flyr vidare genom att i panik hyperventilera. Kroppen reglerar detta till slut och personen svimmar. Man lever härmed "inte upp" upplevelsen utan rädslan blir kvar nere i djupet...Och kommer att fortsätta att spöka....

Det känns som jag säger samma sak hela tiden! Även om jag klär det i nya situationer, nya ord eller kommer från andra håll med min lilla lupp...

Men "farhågan" i detta inlägg är självaste temat! Det jag menar med en människas farhåga är det hen (hon eller han) håller för sig själv.

Om vi utgår ifrån att de spekulationer, aningar, tolkningar, känslor (som vi tror kommer från någon annan, alltså det vi tolkar in i våra reaktioner), endast är teorier. Teorier som behöver testas i "verkligheten" innan vi kan ta dem för sanningar. Dessa teorier är det jag menar med farhågor.

Oro, rädslor och nojor är andra ord på samma sak. Andra exempel på detta, men längre bort på skalan är vanföreställningar, paranoida fantasier, preockupation.

Ju mer säker jag är på att teorin stämmer, innan den testats i relationen (verkligheten), desto "galnare" är jag. Observera att vi alla är galna. (läs detta med en gnutta humor).

Ju mer säker jag är på att teorin stämmer, desto mer isolerad blir jag! Och detta skapar otrygghet! Nya "farhågor" får då lättare fotfäste....

Ha en fin dag! Jag ska meta abborrar :).       

Farhågan. Av Andreas Fjellström