DJUNGEL
Släpp taget och lita på processen, säger terapeuten.
En bild jag brukar emellanåt är bilden av en djungel. Den symboliserar den nya vägen. Den väg, som patienten, ska försöka lära sig ta automatiskt. Befängt, skulle man kunna tycka. En ogenomtränglig och, som det verkar, helt utan stigar, tät skog. Vansinnig ide', pga att det inte finns minsta tillstymmelse till möjlighet att kontrollera vad som kan komma att dyka upp. Särskilt befängt verkar det vara att lyda terapeuten, när den gamla vägen "motorvägen" bara ligger ett snedsteg bort!
Den gamla trygga slätasfalterade tvåhundrafemtio-kilometer-i-timmen-raksträckan, med sina blinkande och lockande neonskyltar: Welcome! Welcome...den ligger ju bara där och väntar..lockar.
Ta den här macheten, säger terapeuten. Gud så dumt, tänker patienten. Dumt och vansinnigt och skrämmande, tänker han ilsket. Be om hjälp, säger en annan patient i gruppen. Du kan ringa mig, säger en tredje...
Att lämna sin relation till drogen, som alltid funnits där, som givit möjlighet att höja dopaminet en smula, som bjudit på en känsla av att det går att kontrollera smärta, ångest , rädsla och ensamhet. Den, egentligen, enda relationen som går att lita på... men som, tillslut, gav så kraftiga konsekvenser att det inte var möjligt att blunda längre...(jag måste nog tyvärr gå ut i djungeln!)
Och motorvägen finns ju alltid kvar! Ett par snedsteg bort...
Florida, foto: Andreas Fjellström
skriven
Hej Andreas
Det är mycket skönare här ute i djunglen, man ser och upplever det verkliga livet man lever i nuet och får leta efter dom rätta stigarna ,och inte välja dom som leder ut på motorvägen och ensamheten igen.