Reflektion
Hösten knackar på! Det blir lite högre i taket, luften friskare och introspektivförmågan vässas. Jag får ro. Ro att titta på det som är mitt liv och ro till att fundera på hur jag vill ha det. Det som är ivägen för hur jag vill ha det kristalliseras och blir tydligt.
När jag vågar drömma så får jag kontakt med sorgen och rädslan! Eller med såret... Den punkten där jag slutade våga följa min väg. Den delen av mig som behöver sörja och tröstas, men som jag ibland värjer mig för. Den kommer fram och blir tydlig på hösten.
När jag älskar såret, får vara där jag behöver, så sprider sig friden. Jag blir lycklig hela vägen in, känner mig sedd och trygg och då hel och sårbar på samma gång.
När jag vågar drömma så får jag kontakt med sorgen och rädslan! Eller med såret... Den punkten där jag slutade våga följa min väg. Den delen av mig som behöver sörja och tröstas, men som jag ibland värjer mig för. Den kommer fram och blir tydlig på hösten.
När jag älskar såret, får vara där jag behöver, så sprider sig friden. Jag blir lycklig hela vägen in, känner mig sedd och trygg och då hel och sårbar på samma gång.
skriven
Ja, den är fin o introspektiv.
men för mig är ordet drömma ännu lite skrämmande. Tankar som "flykt från nuet" dyker gärna upp. Längre fram kanske..inte än..vågar inte.