relationerunderytan

Min enda fiende är jag själv. När jag säger att det är på något annat vis lurar jag mig själv och lever då förmodligen i någon sorts förhoppning att det är någon annan som ska komma och förändra mitt liv. Antingen lever jag i saknad, då för att slippa acceptera att jag är övergiven. Eller så kan jag leva i en känsla av att vara förorättad, och då är det ju någon annans fel att det är som det är. Då smiter offerkoftan runt min kropp på direkten och den gamla maktlösheten och grå meningslösheten börjar torna upp på himlen. 

 

När jag möter min fiende, dvs mig själv, mina ideer om varför inget funkar, eller min inre tro att det inte finns nån där för mig, eller sorgen över att jag är övergiven, eller vad det må vara som dikterar mina livsvillkor. Då, ja först då kan jag trösta och stötta dessa ideer och säga: Jag vet att ni försöker rädda mig från smärtan, men jag behöver inte er längre (den inre tron och ideerna om att jag inte får finnas osv...) Då kan jag börja sörja och ge mig det stöd och den tröst jag djupt inom mig behöver. Först då kan jag nå till den punkten där jag knyter an till det jag egentligen behöver, vilket är kärlek. Då känner jag trygghet, inspiration, kreativitet och frihet. Då får jag finnas, villkorslöst för mig själv och vara som det är att vara jag...

 

tjillevippen :)