REAKTIONER PÅ ÖVERGIVELSE
OM REAKTIONER PÅ ÖVERGIVELSE
Att känna sig övergiven är nog bland det värsta vi som människor kan uppleva. Vi behöver varandra för att överleva. Och tyvärr används just övergivelse i många former i uppfostran av barn idag i vår värld. Jag tror personligen att detta skapar enorma följd konsekvenser för hela samhället och hur det byggs vidare och utvecklas. Problemet är bara att det inte riktigt går att bevisa.
Jag jobbar en hel del med människor som har en bakgrund i kriminalitet och olika typer av drogberoenden och missbruk. Och, i princip alla dessa som jag mött, har otroliga svek och övergrepp av olika slag i historien. Ett osett svek, eller övergrepp, där barnet ej bli sedd i sina känslor gör att barnet känner sig osett och övergivet.
Alice Miller beskriver i en av sina böcker, (minns ej på rak arm vilken), att den uppfostringspedagogik som råder lite var stans. Både i olika familjer och andra sammanhang som skolor etc. bygger på följande:
- desto lydigare och följsammare ett barn är, desto mer väluppfostrat är det. Han/hon är så duktig och hjälpsam och så vidare,
Detta, skriver hon, gör att barnets egen vilja måste knäckas, och, ju tidigare, desto bättre, för då kan barnet inte se föräldrarna och ifrågsätta dem eller ställa dem till svars. Barnet tar då istället på sig skulden! Det låter hemskt men försiggår överallt, hela tiden.
Vad som sker om man som barn knäcks är alltså att man tar på sig skulden för sveket och förmågan att stå upp för sig i relationer upphör fungera. Och förmågan att se hur föräldrarna förorättar en upphör. Man hittar en förklaring och det är oftast att man som barn upplever sig vara orsaken till föräldrarnas svek.
Att, exempelvis, störa ett barn genom att försöka få det att bli glatt igen är ett annat sätt att överge barnet i dess sorg. Barnet kommer känna att vi inte kan möta barnet där det befinner sig. Indirekt kommer barnet lära sig att undvika att uttrycka sorg, då det känner att vi inte vill att det ska vara ledset. Många föräldrar blir väldigt oroliga när deras barn är ledsna. Än svårare brukar det vara att bemöta ilska.
Många säger typ: här lilla gubben, inte ska du vara ledsen, ta en glass! Vi visar därmed att vi tycker att sorg är obehaglig eller jobbig. Och berövar barnet dess förmåga att sörja. Det hade nog snarare behövt höra att det är ok att vara ledsen, eller arg… och att vi finns där om barnet behöver oss.
Har ni någonsin sagt, eller hört någon säga:
OM DU INTE KLÄR PÅ DIG NU SÅ GÅR JAG IFRÅN DIG!!!
Detta är ytterligare ett exempel på hur vi använder övergivelse som pedagogik.
Reaktioner på övergivelse var ju vad jag tänkte skriva om. Vanligaste reaktionerna på övergivelse är att man först reagerar med ilska och sorg. Sedan börjar man gradvis ge upp hoppet om att det går att lita på det finns någon där. Någon som tar hand om en. Då utvecklar man istället förmågan att spela spel. Eller som man också kan kallla det, lägger grunden för att utveckla symbios.
Gradvis från att vara apatisk, (och därifrån bli räddad), till att utveckla sjukdom, (bli omhändertagen och slippa uttrycka behov) Syftet med att utveckla denna typ av överlevnadsstrategi är i grunden att slippa uttrycka behov. Eller inte förmå uttrycka behov.
Gradvis vidareutvecklas symbios till att vad som kallas agitation och krigföring, man får signifikans, blir någon. Blir sedd som opponent eller motståndare i konflikt. Blir man inte sedd som barn, finns en metafor: kastar jag en blomkruka i marken får jag skäll, och upplevelsen är då att jag blir sedd. Nästa steg är att man överanpassar sig.
Utfrån överanpassning så kan man ge sig själv uppgifter att lära sig uttrycka sina behov. Och det är enda sättet att ta sig ur symbios, de andra symbiotiska beteendena leder till döden…